- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / Årgång 83. 1953 /
545

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 26. 30 juni 1953 - Andras erfarenheter - Arbetsförenkling och prestationsbedömning vid arbetsstudier, av R L

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

16 juni 1953

545

Andras erfarenheter

Arbetsförenkling och prestationsbedömning vid
arbetsstudier. Arbetsstudieingenjörerna har sedan länge
kunnat konstatera att produktionen är beroende av bland
annat arbetets organisation, produktens utformning,
material, hjälpmedel och den mänskliga faktorn. De har
också efter bästa förmåga och så långt det varit möjligt med
hänsyn till de omständigheter som förelegat sökt
rationalisera var och en av dessa faktorer innan de exempelvis
bestämt vilken produktion som skall läggas till grund för
ackordssättningen. Det största problemet har kanske varit
att fastställa den mänskliga normalprestationen.
Svårigheterna härvidlag har till väsentlig del orsakats av att
arbetsstudieingenjörerna icke förmått att helt skilja mellan
arbetsmetod och arbetshastighet.

Statistiska undersökningar, utförda över
arbetsprestationen hos arbetare i olika länder och företag, har nämligen
visat att förklaringen till att vissa arbetare uppnår högre
arbetsprestationer än andra mer är att söka i det faktum
att de använder rationellare arbetsmetoder än sina
kamrater än att de utför arbetet med särskilt hög individuell
arbetshastighet.

En väsentlig produktionsökning skulle därför
fortfarande kunna uppnås om särskilt de arbetare som uppvisar de
sämre arbetsprestationerna kunde läras att åtminstone
använda lika rationella arbetsmetoder som sina bättre
kamrater. Därigenom skulle man även vinna att
ackordsförtjänsterna inom en grupp arbetare skulle uppvisa
väsentligt mindre spridning än för närvarande, eftersom
spridningen då endast skulle bli beroende av den enskilda
arbetarens individuella arbetshastighet, fig. 1.

Så länge som endast en tredjedel av arbetarna utför sitt
arbete efter den bästa metoden, är problemet för
arbets-studieingenjörernas del tydligen att lära sig bedöma icke
endast arbetshastigheter, utan även hur rationellt en viss
arbetare utför sitt arbete och sina rörelser i förhållande
till den efter de bättre metoderna arbetande arbetaren
(Tekn. T. 1952 s. 498). Arbetsstudieingenjörerna måste lära
sig se skillnaden mellan den arbetsmetod de under en
studie betraktar och den bästa arbetsmetoden och att rätt
bedöma denna differens. Arbetsledarna måste å sin sida
läras inse betydelsen av att ständigt tillse att den bästa
arbetsmetoden användes av varje arbetare. Fördelen av att
använda avlöningsformen ackord är icke heller så mycket
att få arbetarna att arbeta snabbt utan fastmer att få dem
att ha uppmärksamheten riktad på att ständigt välja den
bästa arbetsmetoden.

Om man studerar olika arbetare som utför samma arbete,

Fig. 1.
Fördelningskurvor över [-arbetsprestationen.-]
{+arbetspresta-
tionen.+}

Fig. 2.

Jämförelse
mellan olika
fördelningskurvor,
framför allt vid
fritt och
påtvingat arbete.

Fig. 3.

Alternativ för
val av
normalprestationens
läge.

finner man att ingen arbetare genomgående använder den
bästa arbetsmetoden, utan än är det den ena och än den
andra arbetaren, som har funnit den för tempot mest
rationella metoden. Tränas emellertid en duktig arbetare i
att tempo för tempo använda den bästa arbetsmetoden så
kan väsentliga produktionsstegringar uppnås. I ett visst
fall har man sålunda kunnat minska arbetstiden från 2,8
—6 min till 2,0 min per arbetsstycke.

Jämförelser har utförts mellan fördelningskurvor över
prestationsgraden vid fritt arbete, dvs. arbete där arbetaren
icke på något sätt känt sig tvingad att ställa in sig på en
viss arbetsprestation (normalfördelning), och
fördelnings-kurvor över prestationsgraden, då arbetaren känt sig
bunden av att begränsa sin arbetsprestation. Det kan ju i
senare fallet vara så, att arbetarna sins emellan kommit
överens om att begränsa förtjänsten till ett visst värde
eller att företagsledningen infört en sådan ackordsform
att arbetarna finner att det icke lönar sig att öka
prestationen utöver ett visst gränsvärde. De sistnämnda
fördelningskurvornas onormalt branta lutning emot högre
värden på prestationsgraden avslöjar tydligt att en medveten
begränsning av prestationen föreligger.

Fördelningskurvor över arbetsprestationer, som fastställts
av arbetsstudieingenjörerna, hade, som väntat, ett mycket
litet variationsområde omkring värdet 100 °/o. Intressanta
slutsatser kan dras av jämförelser mellan dessa tre
fördelningskurvor, fig. 2.

Arbetsledningen inom varje företag måste bestämma vad
som just inom det företaget skall betraktas såsom
normalprestation. Man hade att välja mellan den undre eller
övre inflektionspunkten hos fördelningskurvan, dess
maximivärde eller att utgå från ytans tyngdpunktsläge, fig. 3.

Av sociala skäl bör man, innan man hunnit träna de
sämre arbetarna i att använda de bättre arbetarnas
arbetsmetoder, ånge normalprestationen med läget för den
undre inflektionspunkten till kurvan. Man uppnår
nämligen därmed att endast en liten del av företagets arbetare
icke förmår uppfylla normalkravet. Det är emellertid ett
önskemål att man i framtiden, då man kommit så långt
att samtliga arbetare arbetar med den bästa metoden, kan
definiera normalprestationen med läget för den övre
inflektionspunkten.

Man får hoppas att sådana metoder som MTM och TWI
kan hjälpa oss att nå detta mål. Arbetsmetodens inverkan
på förtjänstens storlek är då helt eliminerad och
spridningen är endast beroende av den enskilda arbetarens
arbetshastighet, fig. 1.

Den vanliga definitionen av normalprestation måste
anses vara så invecklad att olika arbetsstudieingenjörer lätt
kommer till olika uppfattningar om vad som skall
betraktas som normalt; den statistiska metoden att komma
till rätta med detta problem är avgjort att föredra. Ett
bra knep är att studera några av de bästa och sämsta
arbetarna för att få gränsvärden med vars hjälp man kan
finna normalprestationen. En gemensam måttskala för
arbetsprestationen för att därigenom bl.a. kunna förbilliga
arbetsstudierna och åstadkomma en gemensam utbildning
av arbetsstudieingenjörer, vore också önskvärd. Man har
kunnat konstatera att arbetsstudieingenjörerna lätt tar
intryck av de yttre egenskaperna hos den person de skall
bedöma. De förledes sålunda lätt att öka kravet på nor-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 02:37:53 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tektid/1953/0561.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free