Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 27. 4 augusti 1953 - Redskap för experiment vid hög radioaktivitet, av SHl - Andras erfarenheter - Frekvensomformare, av GH - Elektrolytisk framställning av mangan, kobolt och krom, av SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
564
TEKNISK TIDSKRIFT
Fig. 6.
Dubbelperiskop.
ringsgraden och kan vara 1—50°. Större synfält kan
uppnås med konkava linser. Ett instrument av denna typ ger
utan nämnvärd distorsion en synvinkel på 120°, vilket
ungefär motsvarar båda ögonens perifera synfält. Man kan
komma upp till 180°, men distorsionen blir då avsevärd.
Ett bättre sätt att öka synfältet är att förse periskopet
med en rörlig anordning för ändring av synriktningen, ett
syningshuvud ("scanning head") vilket verkar på i
princip samma sätt som när man rör ögonen i ögonhålorna.
Oftast består syningshuvudet av ett litet vridbart prisma.
Det möjliggör överblickande av ca 100°; med ett
dubbelprisma uppnår man 200°.
Behöver man göra iakttagelser över ett större område,
kan man använda speglar eller göra periskopet vridbart
eller utdragbart. Går detta t.ex. genom en vägg till ett rum
och kan det vridas ett helt varv, kan det, utrustat med
syningshuvud, användas för granskning av hela rummet. Det
bästa sättet är att göra hela periskopet vridbart, men om
detta är opraktiskt av mekaniska skäl, kan bara
syningshuvudet göras vridbart. Härvid vrids också bilden, men
detta kan kompenseras genom samtidig vridning av ett
annat element i instrumentet.
Då strålknippet mellan periskopets båda inre linser (de
två kikarnas objektiv) är parallellt, kan avståndet mellan
dessa ändras utan att bildens inställning ändras.
Periskopet kan därför lätt göras utdragbart (fig. 5). Man har
byggt instrument som kan dras ut 13,5 m.
Ibland kan man behöva se ett föremål från två sidor.
Det är då enklast att använda en spegel eller två periskop,
men man kan också bygga dubbelperiskop (fig. 6) i vilka
de två bilderna samtidigt kan iakttas bredvid varandra i
ett delat synfält som i en avståndsmätare eller efter
varandra. I senare fallet ändras strålriktningen i instrumentet
med fjärrmanövrerade speglar eller prismor.
Periskop kan kombineras med nästan vilket annat optiskt
instrument som helst. Man kan t.ex. placera ett mikroskop
framför periskopets objektiv som optiskt sett motsvarar
iakttagarens öga. Däremot kan man inte med fördel
fotografera genom periskop. Trots att de ger utmärkta bilder
för direkt seende blir fotografier mycket dåliga.
Periskopens linser är nämligen oftast av mycket lägre kvalitet än
kameraobjektiv. De ger krökta bildfält, vilket inte stör
ögat nämnvärt, medan en kamera inte förmå ge
acceptabla reproduktioner. Är det nödvändigt att fotografera
genom periskop, måste detta bl.a. utrustas med
fotografiska objektiv i stället för de vanliga linserna.
Instrumentet blir härigenom mycket dyrare och får i allmänhet
mindre synfält. SHI
Litteratur
1. Holeman, J M: Looking in ön dangerous operation. Gen. Electr.
Rev. 55 (1952) h. 6 s. 27.
2. Hull, H L: Remote control engineering. Nucleonics 10 (1952)
nov. s. 34.
3. Goertz, R C: Fundamentals of general-purpose remote
mani-pulators. Nucleonics 10 (1952) nov. s. 36.
4. Goertz, R C & Bevtlacqxja, F: A force-reflecting positional
seruomechanism. Nucleonics 10 (1952) nov. s. 43.
5. Fergüson, K R: Design and construction of shielding windows.
Nucleonics 10 (1952) nov. s. 46.
Andras erfarenheter
Frekvensomformare. I ett amerikanskt valsverk
installerades 1943 en 6,67 MW frekvensomformare, bestående av
transformatorer och jonventiler. Omformaren är
inkopplad mellan ett nät för 6,9 kV, 60 p/s och ett nät för 23 kV,
25 p/s; den är användbar för energiöverföring från 60 p/s
nätet till 25 p/s nätet eller tvärtom. Denna omformartyp
valdes emedan nätet för 25 p/s icke är synkront.
År 1949 utökades anläggningen till 16 MW. Detta gjordes
på så sätt att det befintliga aggregatet ökades till 8 MW
och ett nytt aggregat på 8 MW installerades.
Varje aggregat består av en likriktartransformator för 60
p/s och en för 25 p/s samt fyra jonventilgrupper med 12
ventiler i varje. Transformatorerna är primärt trefasiga
för anslutning till nätet och sekundärt tolvfasiga för
anslutning till 24 jonventiler via anodreaktorer.
Förbindelsen mellan 60 p/s delen och 25 p/s delen utgöres av
likströmskretsen, som innehåller likströmsbrytare och
glätt-ningsreaktor. Som jonventiler användes enanodiga,
gallerstyrda ignitroner med ett evakueringsaggregat för tolv
ventiler.
Med hjälp av gallerstyrningen köres en del, t.ex. 60 p/s
delen som likriktare och 25 p/s delen som växelriktare,
varvid energi överföres från 60 p/s nätet till 25 p/s nätet.
Energibeloppets storlek regleras med gallerstyrningen. Utan
omkoppling kan man med styrningen övergå till omvänd
energitransport (Electrical Engineer 1953 h. 5). GH
Elektrolytisk framställning av mangan, kobolt och
krom. Under vissa omständigheter kan elektrolys
konkurrera med andra metallurgiska processer (jfr Tekn. T.
1952 s. 852), och ibland är den den enda användbara
metoden. Den bestämmande faktorn är malmens natur, och
i allmänhet kan sägas att elektrolys kommer i en
gynnsammare ställning allteftersom fattigare malmer måste
utnyttjas.
Det finns stora förekomster av fattiga mangan- och
krommalmer i USA och andra länder, vilka inte kan bearbetas
ekonomiskt enligt termiska metoder. Innan elektrolys kom
i bruk utnyttjades de därför inte. Man har emellertid nu
byggt upp en industri för elektrolytisk separering av
mangan och har gjort goda framsteg vid skapandet av en
liknande industri för framställning av krom. Dessa
processer är relativt nya, medan elektrolytisk bearbetning av
koboltmalm utförts i tämligen stor skala under några år.
Mangan började man försöka framställa elektrolytiskt
för ca 17 år sedan. Försök som utfördes vid US Bureau
of Mines syftade till öppnande av möjligheter att bearbeta
fattiga manganmalmer. Den metod man kom fram till
bygger på förhållandet att mangan kan fällas ut i massiv
form ur en manganosulfat-ammoniumsulfatlösning och att
manganmonoxid och manganokarbonat är lösliga i en
lösning av ammoniumsulfat och svavelsyra. Härigenom kan
den från mangan befriade elektrolyten användas för
urlakning av malmen. Då mangandioxid är olöslig i utspädd
svavelsyra måste dioxidmalmer rostas före urlakningen
för överföring av manganet till tvåvärt.
I en halvstor anläggning för 6,7 kg/dygn mangan
rostades malmen vid 550-—650°C och lakades ur med
svavel-sur ammoniumsulfatlösning. Den erhållna vätskan
oxiderades med mangandioxid (anodslam) varigenom järn
och arsenik bortskaffades. Eventuellt närvarande koppar
och zink fälldes som sulfider och nickel och kobolt som
xantogenat. Den renade lösningen elektrolyserades i
diafragmacell med blyanod och 17 ’%> kromstål som katod.
En tillfredsställande produkt erhölls med ett strömutbyte
på 50 Vo. Energiförbrukningen blev 7,9 kWh/kg mangan.
Därmed var processen emellertid inte färdig för
kommersiell drift. Många svårigheter återstod att övervinna,
men Bureau of Standards har nu en anläggning för 1
t/dygn mangan i gång, och i en annan tillverkas 8 t/dygn.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
