Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 29. 18 augusti 1953 - Nya metoder - Alifatiska alkoholer ur talg, av SHl - Andras erfarenheter - Metoder för bestämning av ytors struktur, av SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
604
TEKNISK TIDSKRIFT
holer ur fett i stor skala fås den i större mängd än som
kan utnyttjas på detta sätt.
Man har emellertid föreslagit ett sätt att kringgå denna
svårighet. Enligt detta sker reduktionen med natrium på
tidigare angivet sätt, men reaktionsblandningen försätts
inte med vatten. I stället sönderdelas alkoholaten med
karbamid i frånvaro av vatten, varvid ammoniak
utvecklas och natriumcyanat bildas enligt formeln
C3H5(ONa)3 + 3 RCH20Na + 6 C6H13ONa + 12 (H2N)2CO —►
C3H5(OH)3 + 3 RCH2OH + 6 C8H13OH + 12 NH„
Natriumcyanatet faller ut i fast form och filtreras från.
Filtratet tvättas med vatten, varvid glycerolen löser sig i
detta medan fettalkoholerna, metylisobutylkarbinolen och
toluenen bildar ett i vatten olösligt skikt som destilleras
på tidigare angivet sätt.
Man får sålunda en ren vattenlösning av glycerol, som
kan vidarebearbetas, och en värdefull biprodukt,
natriumcyanat. Det senare innebär att samma mängd natrium
används vid två reaktioner, först reduktion av fettsyrorna
och sedan till framställning av cyanat ur karbamid.
Dessutom undviks den eldfara som uppstår genom
värmeutvecklingen vid alkoholatens sönderdelning. En nackdel
är att deras reaktion med karbamid sker betydligt
långsammare än med vatten. Utbytet av cyanat blir 95—98 °/o
och produktens renhet 93—97 °/o. Ingen cyanid bildas men
väl 0,25—0,5 °/o karbonat (Chemical Engineering mars
1953; F O Barrett m.fl. i Industrial & Engineering
Chem-istry maj 1953). SHl
Andras erfarenheter
Metoder för bestämning av ytors struktur. American
Standards Association (ASA) har ställt upp normer för
angivande och klassificering av ytors finhet, men man har
inte nått fram till en allmän beskrivning av ytors
karaktär. I normerna anges nämligen oregelbundenheters höjd,
bredd och riktning men inte deras form, utseende eller den
metod som skall användas för mätning av ytstruktur.
Det är givetvis inte alltid lätt att fullständigt beskriva en
ytas struktur. Är dess ojämnheter jämnt fördelade, kan
ytfinheten anges enligt ASA-normer, men oregelbundet
etsade ytor kan inte beskrivas på detta sätt. I sådana fall
måste ytterligare detaljer anges, t.ex. ytans storlek,
under-skärningar hos dess ojämnheter, formen på förhöjningar
och fördjupningar, hur stor del av ytan som är parallell
med dess medelplan och etsningsmönsters regelbundenhet.
Alla dessa detaljer behöver visserligen inte vara av
betydelse i varje givet fall, men dock uppstår i allmänhet
problemet hur ytan skall undersökas för att man skall få
de önskade upplysningarna.
Mikrofotografering au tvärsektioner av en yta ger en
klar, lättydd och permanent bild av ytprofilen. Avståndet
mellan förhöjningarna och mellan förhöjning och
fördjupning kan lätt mätas. Metoden har emellertid flera
betydande nackdelar. Den är nämligen tidsödande, och
framför allt är den undersökta delen av ytan mycket liten
varigenom det erhållna resultatet inte behöver vara
representativt. Vidare måste proven skäras sönder och kan därför
inte användas vid andra undersökningar.
Plastrepliker av ytan tillverkar man genom att fukta ytan
med ett lösningsmedel för en genomskinlig plast och trycka
denna mot provet tills lösningsmedlet avdunstat. När
plasten lossats har den ett exakt avtryck av ytstrukturen.
Denna replik kan användas på flera sätt. En förstorad bild
av den kan projicieras på en skärm och studeras. Den kan
undersökas i elektronmikroskop. Ytfinheten kan anges
genom jämförelse av dess ljusspridning med en slät
plastbits. Den sista metoden har med framgång använts vid
studium av kemiskt etsade ytor.
Replikmetoden har flera fördelar. Den är snabb och
ekonomisk och ger en permanent registrering av strukturen
hos en stor del (ca 1 cm2) av den undersökta ytan. Genom
mätning av replikens ljusspridning erhålles ett tal som
anger ytfinheten. Emellertid måste metoden tillämpas med
försiktighet på ytor med oregelbunden struktur; den ger
ibland dåligt reproducerbara resultat, och det händer att
dess känslighet är otillräcklig.
Ytanalysatorn har en diamantspets som får löpa över
provets yta. Spetsens vibrationer överförs till en
piezo-elektrisk kristall. De elektriska impulserna från denna
förstärks och går sedan till en skrivare som ritar en
förstorad bild av spetsens rörelse. Diagrammet kan användas
för kvalitativ bedömning av ytstrukturen. Vidare kan man
erhålla ett genomsnittsvärde på ytfinheten genom att
tillsammans med analysatorn använda ett instrument som ger
ett integrerat värde på den verkliga ytans avvikelse från
en geometrisk yta.
Metoden har vissa brister vid undersökning av ytor med
oregelbunden struktur. Fastän diamantspetsen har en radie
på bara 0,1 mm är den för grov för registrering av
ojämnheterna hos många etsade ytor; den gör en repa i ytan
och förändrar därför dennas struktur något; bara en liten
del av ytan undersöks, och instrumentet kan inte
registrera underskärningar. Ytanalysatorn gör emellertid
utmärkt tjänst om bara ytfinheten skall bestämmas.
Reflexionsmetoder grundas på mätning av ytans
ljustäthet som funktion av betraktningsriktningen eller det
infallande ljusets riktning. För t.ex. en högglanspolerad yta,
som ger en bild av ljuskällan, faller ljustätheten snabbt
så snart betraktningsriktningen avviker från den som ger
bilden; en väl etsad, matt ytas ljustäthet ändras däremot
relativt litet med betraktningsriktningen. Vid en
modifikation av denna metod, bestående av fixering av
betraktningsriktningen till t.ex. 45° och användning av fast
ljuskälla, är det diffust reflekterade ljusets styrka
karakteristiskt för ytan. Det mäts med en fotocell. Jämförda prov
bör ha samma färg och vara fria från olja och smuts. Det
använda ljuset skall lämpligen ha den våglängd för vilken
fotocellen är känsligast.
Denna enkla teknik har flera fördelar; den ger t.ex.
snabbt resultat, möjliggör undersökning av en relativt
stor yta och är icke-förstörande. Metoden tillåter
emellertid inte särskiljande av små differenser i ytstruktur. En
annan metod grundad på ytans reflexion är användning
av mikroskop med ytbelysning och ett gitter som kastar
skuggor på ytan (Tekn. T. 1952 s. 856). Av skuggornas
form kan man sluta sig till ytprofilen. Metoden ger alltså
ungefär samma resultat som mikrofotografering av ytsnitt
men är icke-förstörande.
Binokulärt mikroskop ger den mest tillfredsställande
bilden av en ytas struktur. Man brukar använda en linjär
förstoring på 40—150 gånger. Vid användning av
snedbelysning tillåter det stora skärpedjupet iakttagelse av
under-skärningar och formen på ytans förhöjningar och fördjup-
Fig. i. Infalls- (oc) och
betraktnings-vinkel (ß) vid användning av
elektron-reflexionsmikroskop.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
