Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 37. 13 oktober 1953 - Bättre betong genom tillsats av polyvinylacetat, av SHl - Andras erfarenheter - Titan i stället för mangan i stål, av SHl - Sulfatfabrikernas förorenande av vatten och luft, av SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
764
TEKNISK TIDSKRIFT
Blandningar av polyvinylacetat och cement har använts
till ytskikt på betonggolv, för sammanfogning av
betongblock och lagning av betongytor. En undersökning av
blandningar av polyvinylacetatemulsion med cement har
visat att betongs och cementbruks draghållfasthet,
adhesion, seghet och motstånd mot nötning, slag och korrosion
kan förbättras genom tillsats av polyvinylacetat.
Bästa egenskaper får en blandning av 0,2 delar
polyvinylacetat på 1 del cement. Denna blandning har också
bästa bearbetbarheten, varför det är tänkbart att dess
egenskaper kan förbättras ytterligare genom minskning av
dess vattenhalt. Anmärkningsvärt är att optimala
egenskaper erhålles när blandningen får hårdna i luft vid vanlig
temperatur och luftfuktighet medan vanlig betong blir
bäst när den får stelna i vatten eller mycket fuktig luft.
Materialet bör med fördel kunna användas till ytskikt på
golv och vägar, för vilka stor slaghållfasthet och stort
motstånd mot nötning och korrosion fordras, och i
begränsad omfattning som konstruktionsmaterial, t.ex. till
behållare och rör. Som puts på väggar och tak har det bättre
adhesion än vanligt bruk. Produkter av detta slag finns i
handeln i Sverige (J M Geist m.fl. i Industrial &
Engin-eering Chemistry april 1953). SHl
Andras erfarenheter
Titan i stället för mangan i stål. Den historiskt
viktigaste roll, som mangan spelat vid ståltillverkningen,
beror på dess förmåga att genom bindning av svavel hindra
ståls varmsprödhet. Dessutom verkar mangan milt
desoxiderande och används som legeringsmetall. Titan har
stor affinitet till kväve och ännu större till syre. Det
reagerar därför till stor del med kväve i stället för med kol
när båda dessa element är närvarande. Av" dominerande
betydelse för titans förmåga att hindra varmsprödhet är
huruvida det reagerar med svavel i stället för med kväve
vid närvaro av båda.
En direkt undersökning av titans reaktionsförhållanden
i stål är svår, och man har därför i stället provat dess
förmåga att hindra varmsprödhet. Härvid visade det sig att
titan är betydligt effektivare än mangan i det att tre
viktsdelar mangan kan ersättas med en viktsdel titan. Då titan
är ett starkt desoxidationsmedel (näst aluminium det
starkaste), kan det användas bara för tätat, finkornigt
stål. Den minsta mängd som härvid fordras för
undvikande av varmsprödhet kan beräknas exakt. Ett för säkerhets
skull tillsatt överskott på 0,05—0,10 °/o titan har ett antal
gynnsamma verkningar av vilka de viktigaste är
förhindrande av stålets deformationsåldring och höjning av det
temperaturområde där korntillväxt sker.
Den troligen viktigaste verkan titan har på ståls struktur
och därmed på dess mekaniska egenskaper beror på
bildning av titankarbid. Med stigande tillsats av titan faller
mängden järnkarbid i stålet, och den senare försvinner
helt och hållet när titanhalten blir mer än fyra gånger
kolhalten. Då bara 0,10—0,20 ’%> behövs för undvikande
av varmsprödhet, kan kolet bindas fullständigt vid titan
endast i stål med kolhalter under 0,02—0,04 lo/o.
Den titankarbid, som ingår i stål med högre kolhalt,
inverkar emellertid på dettas struktur. Mängden perlit i det
minskas, och det blir finkornigare därför att titankarbiden
försvårar korntillväxten. Aluminium är visserligen lika
effektivt som titan för erhållande av finkornigt stål, men
titan har förmåga att bättre bibehålla finkornigheten vid
förhöjd temperatur. Detta beror på att titankarbiden går
i lösning först vid högre temperatur än
aluminiumkarbiden. Relativt liten titantillsats tros också minska risken
för uppkomst av fina och grova korn i blandning.
Ekonomiskt kan titan emellertid inte konkurrera med
mangan. Tillsats "av ferromangan till 0,50 % mangan i
stålet kostar ca 0,86 S/t medan kostnaden för uppnående
av motsvarande resultat med titan skulle bli 4,67 $/t. För
0,75 °/o mangan blir motsvarande siffror 1,47 resp. 8,00
$/t. Om i sista fallet bara hälften av manganet byts ut mot
titan blir kostnaden 4,73 $/t. Ersättning av mangan med
titan kan därför åtminstone för närvarande inte komma
i fråga annat än vid avspärrning från mangantillgångar
(J D Roach & R S Stewart i Iron Age 4 och 11 juni
1953). SHl
Sulfatfabrikernas förorenande av vatten och luft.
Sulfatcellulosafabriker är företag som kan orsaka mycket
svåra föroreningar av både vatten och luft om
motåtgärder inte vidtas. Vattenföroreningarna kommer från
kokeri-och diffusörkondensat, diffusörvatten, kondensat från
lut-indunstning och destillation av flytande harts.
Luftföroreningarna orsakas av gaser från kokeri-, diffusör- och
lut-kondensat, kondensatcistern, reningstorn och
terpentin-kylare i reningsverk (fig. 1).
De vattenförorenande ämnena i avfallsvätskorna är dels
illaluktande svavelföreningar, såsom metylmerkaptan,
svavelväte, dimetylsulfid och dimetyldisulfid, dels icke
illaluktande såpa och mindre mängd svartlut. Svavelföreningarna,
som finns framför allt i kokerikondensatet, verkar inte
dödande på fisk vid stor utspädning, men de gör vattnet
mycket illaluktande och ger fisken så dålig smak att den
inte kan ätas förrän den hållits i sump med rent vatten
tillräckligt lång tid.
Såpan, som ingår i diffusörvattnet, är salter av fettsyror
och hartssyror. Särskilt de senare är giftiga för fisk
(giftgränsen för laxyngel uppges vara 2 mg/1). Såpan ger
vidare skum som på vattenytan bildar kakor, bestående bl.a.
av syrornas kaliumsalter. Skummet kan vandra miltals
i ett vattendrag och avsätta sig på dettas stränder som
mörka, klibbiga massor vilka skadar fisket och är
obehagliga för badande.
Luftförorenande ämnen är de tidigare nämnda
svavelföreningarna. Det är alltså framför allt dessa som på något
sätt måste oskadliggöras för att sulfatfabrikerna inte skall
förpesta sin omgivning. Svavelföreningarna är giftiga
(svavelväte ungefär som cyanväte, de övriga mindre), men i
sulfatfabrikernas omgivning blir de så utspädda att ingen
risk för förgiftning finns där. Inom fabrikerna är dock
förhållandena annorlunda. Många förgiftningsfall, några
med dödlig utgång, har också inträffat.
De mängder och koncentrationer av svavelföreningar som
kommer i fråga är:
Svavelväte Merkaptaner Sulfider Svavel
mg/1 g/t mg/1 g/t mg/1 g/t kg/t
massa massa massa massa
Kokare:
kondensat ....... 131 22,8 1 136 202,7 2 288 397,5
gas ............. 0 0 71,7 74,7 34,1 35,5
Diffusörer:
kondensat ....... 230 187,4 333 271,3 0 0
gas ............. 11,3 9,2 405 329,9 5,3 4,3
1,02
Indunstningen:
kondensat ..............11 700 1 800
gas .............. 76,4 600 3,5 29 0 0
12,78
Framställning av
flytande harts ... 4 2,6 0,0055
Smältugnen ...... 1,3 4 220 2,65 8 500 0,32 1 040 10,17
En 40 000 t sulfatfabrik släpper per år ut 80 t flytande
harts.
Kokeri-, diffusör- och lutkondensatet kan befrias från
illaluktande ämnen genom avdrivning med rökgaser, luft
eller ånga i reningstorn. Dessa är fyllda med lergodsringar;
vätskan förs in vid dess topp och möter gaserna som
släpps in nedtill. En del av svavelföreningarna, som inte
förstörs, följer med den avgående gasen och blir
luftföroreningar. För att dessa skall kunna oskadliggöras på ett
enkelt och billigt sätt måste man hålla kondensatmängden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
