Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 39. 27 oktober 1953 - Sveriges framtida energiförsörjning, av Henning Fransén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
806
TEKNISK TIDSKRIFT
ändamål. Eftersom priset på den hydroelektriska
kraften genom teknikens utveckling och den
ökade avsättningen kunnat successivt sänkas i
förhållande till andra nyttigheter, inte minst kol
och olja, så har den på sistone för många
industriella ändamål blivit det billigaste bränslet, och
man torde inte ta alltför mycket fel om man
gissar att den snabba ökningen i konsumtionen
nu till åtminstone hälften kan hänföras till
användning av elkraft för termiska processer.
En motsvarande minskning av
bränsleimporten har emellertid ej kommit till stånd.
Utvecklingen på andra områden av energiförsörjningen
har nämligen medfört en allt snabbare övergång
från förut nyttjade inhemska energikällor till
utländska bränslen. Man behöver enbart tänka
på utvecklingsleden i fråga om husuppvärmning
från ved över koks och till olja samt i fråga om
transporter från dragdjur över ångtåg till
motortrafik.
I vår energibalans har sålunda saldot av
utvecklingen blivit ökad användning av den
svenska vattenkraften men samtidigt en i kalorier
räknat större nedgång i användningen av våra
äldre inhemska energikällor, skogen och
dragdjuren. Trots den snabba elektrifieringen ökas
bränsleförbrukningen, om också långsammare
än kraftförbrukningen, på lång sikt med något
över 2 % per år, dvs. med en fördubblingstid av
omkring 30 år, men då vedförbrukningen och
användningen av dragdjur alltjämt minskas,
så blir sluteffekten en ändå snabbare ökning av
importen.
Internationellt bränsleläge
Om världen — eller åtminstone den fria delen
av den — kunde ordna sin energiförsörjning
som en enda enhet, funnes ingen anledning till
oro för framtiden i vårt land. Vi kunde fortsätta
att bygga ut vattenkraften och avveckla veden
som bränsle; för övrigt kunde vi importera kol
och olja och inrikta forskning och teknik på
mera lukrativa mål än det besvärliga
tillgodogörandet av inhemska lågvärdiga bränslen, torv
och skiffer.
Importen av kol och kolprodukter är
visserligen något osäker på grund av de svårigheter
soin stenkolsbrytningen i Västeuropa arbetar
med. De bästa tillgångarna börjar på flera håll
att bli utbrutna, och bl.a. är det svårt att få kol
till gas- och koksverk. Produktionen ger trots
ökad mekanisering inte mer än tidigare räknat
per man och år, och den yngre arbetskraften
kan svårligen intresseras för det smutsande
arbetet i kolgruvorna. Produktionen blir dyrare och
dyrare och den starka koncentrationen i statliga
och överstatliga koncerner gör att
självkostnaden kommer att kunna tas ut, även vid export,
över huvud taget pressar konkurrensen inte
längre som förr priset nedåt och kvaliteten uppåt.
I gengäld ökar tillförseln till världsmarknaden
av råolja och petroleumprodukter i ständigt
stigande takt. Petroleumindustrins omfattning
fördubblas liksom den svenska elkraftproduktionen
på något mer än tio år. Lättillgänglig råolja
finns i redan kända källor för mer än 20 års
förbrukning i nuvarande takt och för åtminstone
10—15 år, om man räknar med fortsatt
progressiv konsumtionsökning. Till detta kommer alla
ännu inte i detalj undersökta tillgångar inom
sedimentområdena på land och under vatten.
Man får visserligen räkna med att både
utvinningen och transporten av oljan successivt blir
dyrare, men en ständigt växande produktion
kan kompensera ökningen, så att priset inte
behöver stiga, även om vinsten per kubikmeter inte
blir lika stor som förut. Man vågar nog räkna
med att naturoljan räcker minst ett sekel
framåt, även om amerikansk konsumtionsstandard
sprids i allt vidare kretsar. När naturoljan
börjar tryta kommer den säkert att kunna
kompletteras med syntetisk olja ur de många gånger
så stora kolreserverna.
Bränsleberedskap
Vad som komplicerar frågan är att man ej har
rätt att räkna med en ostörd världshandel. Vi i
Sverige kan när som helst i framtiden liksom
redan två gånger under detta århundrade finna
oss hänvisade att temporärt klara oss med starkt
inskränkt bränsleimport. Redan beredskapsskäl
tvingar oss därför att arbeta med de inhemska
bränslenas problem. En växande bränsleimport
är därtill handelspolitiskt en belastning och
vi måste därför överväga vad vi kan göra för att
bli mindre beroende av den; då har vi just inget
annat att gripa till än torv och skiffer. Men
slutligen måste vi räkna med att vissa särskilda
omständigheter kan komma att inom en
närmare eller fjärmare framtid göra det till ett
betydande ekonomiskt intresse att tillvarata våra
inhemska bränslen lika målmedvetet som vi nu
tillvaratar vår vattenkraft.
Elkraften
En sådan omständighet, som gör att vi redan
tvingas tänka på energibalansens utveckling
under en relativt kort tidrymd framåt, hänför sig
just till vattenkraften, närmare bestämt till dess
begränsade storlek. Vattenkraften ger oss nu
20 000 MkWh/år. När det nu aktuella
utbyggnadsprogrammet blivit genomfört om ungefär
sex år, kommer den att alstra 30 000 MkWh/år,
vilket är praktiskt taget den energimängd som
elektrifieringskommittén på 1920-talet ansåg
ekonomiskt uttagbar ur våra vattenfall. Tack
vare teknikens utveckling ifråga om
vattenbyggnad, sjöreglering och överföring har den
gränsen successivt höjts till 70 000 MkWh/år,
och därför kan vi också fortsätta utbyggandet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
