Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 40. 3 november 1953 - Andras erfarenheter - Prov med enpolig snabbåterinkoppling på det svenska 220 kV nätet, av Lars Norlin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
842
TEKNISK TIDSKRIFT
Fig. 1. Slirig oscillogram upptaget
i Alfta; A enfasiga jordfelet
inträffar, B felbehäftade fasen
brytes bort, C sekundära ljusbågen
slocknar första gången, D
sekundära ljusbågen slocknar
definitivt, E felbehäftade fasen
åter-inkopplas; A—B bryttid, B—D
sekundära ljusbågens
varaktighet, B—E spänningslöst
intervall, D—E tid tillgänglig för
avjonisering; 1 Ijusbågsström med
lämpligt utslag under B—E, 2
Ijusbågsström med lämpligt
utslag under A—B, 3 spänning i
felbehäftade fasen med lämpligt
utslag före A, 4 och 5 spänning
i de friska faserna, 6 spänning
i felbehäftade fasen med
lämpligt utslag under B—E, 7
tidsmarkering med 0,01 s delning.
der provet lades in i Alfta, 205 km från Stadsforsen och
275 km från Hallsberg. Seriekondensatorn i Alfta (Tekn. T.
1949 s. 91) var under samtliga prov helt bortkopplad från
ledningen. Vid proven användes för första gången
Vattenfallsstyrelsens nya mätbuss, vilken är utrustad med bl.a.
valskontroller, oscillografer och andra mätinstrument,
fotografiskt mörkrum m.m. Bussen var under proven uppställd
i Alfta.
Jordfelet arrangerades i en särskild provstolpe, bestående
av två trästolpar med en jordad järnregel emellan. På
järnregeln upphängdes en ordinär 220 kV isolatorkedja
med två ljusbågshorn, bestående av 13 isolatorelement och
med avståndet 2 020 mm mellan ljusbågshornen. Ljusbågen
initierades på vanligt sätt med en tunn silver- eller
koppartråd, som upphängts mellan ljusbågshornen. Jordfelet
slogs in med en brytare.
Tillslaget av felet med brytaren i Alfta skedde med
impuls från valskontroller i Alfta. Frånslaget av brytarna i
ändstationerna däremot skedde efter impulser från
ström-reläer.
I såväl Alfta som Stadsforsen och Hallsberg registrerades
med slingoscillografer de elektriska storheter som har
intresse i detta sammanhang. Dessutom filmades ljusbågen
i Alfta med en snabb filmkamera (1 000 bilder per sekund)
med såväl svart-vit film som färgfilm och infraröd film.
Såväl filmkameran som oscillograferna i de tre stationer-
Fig. 2.
Infraröd foto av
ljusbågen.
na startades och stoppades automatiskt med impulser från
valskontrollrar. Förbindelsen mellan Alfta och
ändstationerna för detta ändamål ombesörjdes med bärfrekvens.
De storheter i Alfta som oscillograferades under provet var
spänningarna på de tre faserna samt ljusbågsströmmen.
Dessa storheter uttogs medelst kondensatorspänningsdelare
och strömtransformatorer. Ljusbågsströmmen
oscillograferades dels på vanligt sätt med lämpligt utslag för den
starka strömmen före brytningen, dels med hjälp av
amplitudbegränsare, så att lämpligt utslag kunde erhållas för
den avsevärt svagare sekundära ljusbågsströmmen under
det spänningslösa intervallet, fig. 1. (Den sekundära
ljusbågsströmmen är enligt engelskspråkig terminologi den
ström, som på grund av kapacitiv och induktiv koppling
mellan den felbehäftade och de friska faserna flyter fram
i ljusbågen sedan den felaktiga fasen bortkopplats i båda
ändarna.) På samma sätt oscillograferades spänningen i
felbehäftad fas, dvs. dels med lämpligt utslag för den
normala spänningen före felet, dels med lämpligt utslag
för den svagare spänningen under det spänningslösa
intervallet. Vidare upptogs oscillogram av de friska fasernas
spänningar.
I oscillogrammet i fig. 1 har antytts vad som händer i
vissa ögonblick. Vid tidpunkten C tycks den sekundära
ljusbågen ha kortvarigt släckts, varefter den åter tänts.
Sedan följer en serie släckningar och återtändningar av
ljusbågen (en släckning och tändning per halvperiod) tills
bågen slutligen slocknar definitivt vid D. Detta förlopp är
typiskt för den sekundära ljusbågsströmmen, fast vid de
flesta proven har bågen icke släckts och återtänts så många
gånger som vid delta prov (C—D brukar vara betydligt
kortare).
Ett infrarödfoto, fig. 2, av den sekundära
ljusbågsströmmen strax efter jordfelsströmmens bortbrytning visar hur
det av den starka jordfelsströmmen starkt joniserade
luftskiktet har börjat stiga, men fortfarande täcker större
delen av isolatorkedjans längd. Vid nedre ljusbågskornet
synes dock den relativt smala sekundära ljusbågen.
Av flera skäl var det vid dessa prov nödvändigt att köra
med flera provsystem. Detta betingades bl.a. av
önskemålet att studera inverkan av jordfelsströmmens storlek
och varaktighet. Totalt gjordes 13 prov fördelade på
följande tre provsystem: separat provsystem med ledningen
öppen i Hallsberg och ansluten till två 55 MVA
generatorer i Stadsforsen (jordfelsström i Alfta ca 500 A), 9 prov;
ledningen ansluten till 220 kV nätet i Stadsforsen, men
öppen i Hallsberg (jordfelsström ca 700 A), 2 prov;
ledningen ansluten till hela nätet i såväl Stadsforsen som
Hallsberg (jordfelsström ca 1 250 A), 2 prov.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
