Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 42. 17 november 1953 - Radioaktiv undersökning av svarvståls utslitning, av Bertil Colding och Lars-Gustav Erwall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
10 november 1953
881
Radioaktiv undersökning
av svarvståls utslitning
Civilingenjörerna Bertil Colding och Lars-Gustav Envall, Stockholm
Bedömningen av de skärande verktygens
ekonomi kräver en noggrann kännedom om
utslit-ningstiderna vid ett större antal kombinationer
av skärdata. Slitningen kan bestämmas genom
experimentella undersökningar enligt olika
metoder. De hittills använda konventionella
metoderna, för vilka ges en kort översikt i det
följande, är behäftade med vissa svagheter, soin gör
att man börjat intressera sig för radioaktiva
metoder. En sådan metod har även provats vid K.
Tekniska Högskolan.
Konventionella metoder
De mest tillförlitliga livslängdsbestämningarna,
som vanligen utföres under laboratoriemässiga
förhållanden, erhålles genom rena
utslitnings-prov.
I stället för att bearbeta tills verktygsspetsen
nedbrytes låter man ofta tiden för uppnående av
en viss medelbredd av fasen på släppningssidan
utgöra utslitningskriterium. Emellertid måste
även här bearbetningen utsträckas till en större
del av utslitningstiden, ty fasbredden som
funktion av tiden är i allmänhet ej en linjär funktion.
Vid båda dessa metoder blir speciellt
materialkostnaderna, men även maskin- och
arbetskostnaderna, mycket höga. Genom införandet av
spånekvivalenten q visade Woxén10- 12 både
teoretiskt och experimentellt, att en direkt
omräkning av t.ex. v60 (den skärhastighet som
motsvarar 60 min utslitningstid) svarande mot en
bestämd spånekvivalent, kunde göras till
godtyckliga ^-värden. Men för att få ett tillräckligt
noggrant samband mellan skärhastighet och
utslitningstid för en enda spånekvivalent måste
man utföra ett stort antal utslitningsprov,
emedan utslitningstidernas spridning alltid är
betydande.
Man har emellertid på andra vägar sökt att
förkorta provningstiderna genom att införa metoder
för korttidsprov. Härvid har
noggrannhetskraven måst ytterligare eftersättas. De viktigaste av
dessa metoder grundas på mätningar av
temperaturen i verktygets spets, emedan denna ofta
bestämmer utslitningstiden12.
Vid de båda vanligaste metoderna, nämligen de
620.169.1 : 621.941.025
termoelektriska enligt en- och
tvåstålsförfaran-det, bestäms temperaturen i beröringsytan mellan
verktyg och arbetsstycke med termoelement och
millivoltmeter ansluten över lämpliga
kontaktorgan.
Kalibreringen av termoelementet blir en ganska
omständlig procedur bl.a. därför att materialens
termoelektriska egenskaper måste fixeras
("åldras") genom ett flertal efter varandra följande
uppvärmningar och avsvalningar. Detta kan
främst tillämpas vid tvåstålsmetoden, emedan
här arbetsstyckets kemiska sammansättning ej
påverkar resulterande emk. Förhållandet är
annorlunda vid enstålsmetoden, där
kalibreringar måste göras för varje kombination verktyg—
arbetsstycke.
Vid provningar i svarv ersätts den kalibrerade
skänkeln av ett normalt värmebehandlat
arbetsstycke, som kan ha andra termiska egenskaper.
I många fall blir felen vid bestämningarna
härigenom betydligt större än de för metoden
oundvikliga4. Emellertid har Shaw8 i ett fall
konstaterat, att denna ändring av strukturen kan
förbises. Metodens användbarhet inskränkes
ytterligare genom att inte alla material ger lämpliga
kalibreringskurvor; både maxima och minima
kan inträffa. Vad tvåstålsmetoden beträffar är
själva grundförutsättningen för dess giltighet
sällan uppfylld, nämligen samma temperatur i
eggarna.
Användning av termofärger, som en i taget
smetas på släppningsytan eller på annan lämplig
yta, har givit goda resultat, vilket prov bl.a. på
KTH visat. Eftersom färgerna har olika
omslagstemperaturer, kan man ur erhållna isotermer
extrapolera sig till temperaturen i de hetaste
delarna av eggen.
Införandet av hastighetsstegringsprov med
kontinuerligt eller stegvist varierad skärhastighet är
också ett led i utvecklingen mot kortare
provningstider. Dessa metoder är dock ännu alltför
litet praktiskt utprovade.
Enligt Brandsmas metod7 plansvarvar man
inifrån och utåt en skiva med axiellt hål,
varigenom skärhastigheten kontinuerligt ökas tills
verktygseggen nedbrytes. Vid denna metod er-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
