Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 44. 1 december 1953 - Andras erfarenheter - Apparat för noggrann tryckreglering, av SHl - Akustiken i konsert- och hörsalar, av SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
22 december 1953
949
Fig. 1. Tryckregulator; a buffertkärl, b oljepump, c
nålventil, d magnetventil, e kontaktmanometer, f
jämförelsekärl, g bromsledning, h regleringsventil, i
kvicksilvermanometer, k glykolmanometer för kontroll, l fördelningsledning.
gasen i jämförelsekärlet glykolen i manometern uppåt så
att kontakt uppstår varvid ett rörrelä öppnar
magnetven-tilen. Denna släpper då in luft tills trycket på
kontaktmanometern stigit så mycket att kontakten bryts. Den
hastighet varmed luft släpps in regleras med nålventilen.
Apparaten kan också användas för temperaturreglering
om kontaktmanometern byts ut mot en kontakttermometer
och rörrelät ändras (H Brandt & H Böck i
Chemie-In-genieur-Technik aug.—sept. 1953 s. 511). SHl
Akustiken i konsert- och hörsalar. Vid slutet av
1800-talet definierade och mätte W C Sabine vid Harvard
Uni-versity efterklangstiden, dvs. den tid efter vilken
ljudenergin i ett rum gått ned till en miljondel av den ursprungliga
eller ljudnivån sjunkit med 60 dB. Han fann att denna
tid är direkt proportionell mot rummets volym och
omvänt proportionell mot mängden ljudabsorberande
material i rummet. Efter denna upptäckt gjordes relativt små
framsteg inom området till efter första världskriget då
rundradions och ljudfilmens utveckling medförde en
motsvarande utveckling av apparatur för akustiska mätningar.
Efter en kort tid av optimism, under vilken man trodde
sig ha funnit utvägar att beräkna akustiskt perfekta salar,
tjänade den nya apparaturen endast till att visa
problemets svårlösthet. Besultatet har blivit att man i dag efter
20 års mätningar bara kan påstå att man kan bygga salar
utan större akustiska fel, såsom eko, men inte med
säkerhet kan konstruera t.ex. en konsertsal som ger fyllig ton.
För stora salar används numera ljudförstärkare enligt
system som tillämpats t.ex. för tal i St. Pauls Cathedral och
för musik i Boyal Festival Hall, båda i London. Salarna
har låg bullernivå, men vid ljudförstärkning är detta inte
av lika stor betydelse som när en sådan saknas. Av
erfarenheterna från Festival Hall förefaller dock en låg
bullernivå (ca 20 phon) vara en påtaglig fördel därför att en
orkester kan spela mycket svagt och härigenom öka
effekten av crescendon.
Med kännedom om bullernivån på en plats och
ljudisoleringsförmågan hos byggnadsmaterialet kan man tämligen
noggrant beräkna en byggnad för en önskad bullernivå.
Större noggrannhet än som nu är möjlig är dock önskvärd
eftersom man måste fördubbla väggarnas vikt per ytenhet
för att öka deras isolering med 5 dB. I praktiken är det
viktigast att dörrar, fönster och ventilationsanläggning
konstrueras på lämpligt sätt. Annars upphävs givetvis
väggarnas ljudisolation.
De akustiska fordringarna på en konsertsal kan anges i
musiktermer: salen skall ge fyllig och klar ton, blandning
och balans men inte eko. Man kan vanligen undvika ekon
vid salens konstruktion eller, om detta inte lyckas, efteråt
avlägsna dem genom lämplig behandling av de
reflekterande ytorna. Åstadkommande av balans, varmed menas
rätt ljudstyrkeförhållande mellan orkesterns olika delar,
är delvis dirigentens sak, och byggaren kan nöja sig med
att ge alla instrument lika stora möjligheter att göra sig
hörda. Detta uppnår man i praktiken genom att låta podiet
stiga framifrån och bakåt.
Vid god blandning förenas ljuden från en orkesters olika
instrument till ett homogent helt. Blandningen beror inte
helt och hållet på salens akustik, men den torde gynnas
genom placering av reflekterande ytor helt nära orkestern.
Att ge en sal förmåga att åstadkomma fyllig ton är för
närvarande konstruktörens svåraste problem. Vad som
menas med fyllig ton kan inte anges exakt, man kan bara
säga att det är den goda kvalitet musik får när den spelas
i en sal i stället för i det fria. Man kan inte ånge vilka
akustiska faktorer som bestämmer tonens fyllighet; det
enda som för närvarande kan göras är reglering av
efterklangstiden. Ju längre denna kan göras, desto större
utsikter finns att salen skall ge fyllig ton.
Med tonklarhet menas att man dels urskiljer klangfärgen
hos varje instrument, dels hör varje ton i en mycket snabb
tonföljd. Tonklarhet uppnås om det ljud, som når
åhöraren direkt från ljudkällan, är starkare än efterklangen.
Det direkta ljudets styrka avtar givetvis från salens främre
del mot dess bakre, dels omvänt proportionellt mot
avståndets kvadrat, dels på grund av ljudets absorption när
det passerar över åhörarna i det närmaste parallellt med
golvet. Skillnaden i ljudintensitet för de främsta och
bakersta bänkarna kan uppgå till 20 dB. Absorptionen kan
minskas genom lutning av salens golv så att ljudets
rörelseriktning inte blir parallell med golvytan.
Det förefaller emellertid som om tonklarheten också kan
ökas genom att man låter det direkta ljudet tätt följas av
ett starkt reflekterat ljud. Detta kan man uppnå genom
att placera reflekterande ytor tätt intill orkestern, en
metod som med framgång tillämpats i Festival Hall där en
över orkestern upphängd reflektor vägande 12 t ger
tonklarhet i hela salongen.
Man känner alltså de viktigaste faktorer, till vilka
hänsyn måste tas vid konstruktion av en konsertsal, men med
undantag för efterklangstiden bara kvalitativt. Det finns
därför alltjämt ett stort behov av kvantitativ forskning på
området. Vid konstruktion av hörsalar har man emellertid
en fastare grund att bygga på.
Det viktigaste framsteget på detta område under senare
tid är ett arbete av Haas som gick ut på bestämning av ett
enda ekos inverkan på möjligheterna att urskilja tal.
Genom utvidgning av dessa undersökningar kan man nu
beräkna hur ett rums form skall utbildas för att reflekterat
ljud och efterklang skall samverka så att tal får största
möjliga hörbarhet och naturlighet. Fortfarande behövs
dock mera vetande om rums aktuella beteende.
Haas’ arbete har emellertid visat sig mest värdefullt vid
anordning av talförstärkning. Ett enkelt eko, som kommer
5—25 ms efter det direkta ljudet, måste ha ca 10 dB större
intensitet än detta för att låta lika starkt, och mindre
eko-intensiteter märks inte som särskilda ljud. Vidare har
Haas bestämt hur starkt ett eko med större
tidsförskjutning måste vara för att påverka tals klarhet. Ett eko med
3 dB mindre intensitet än det direkta ljudets stör t.ex. inte
förrän tidsförskjutningen är mer än 60 ms.
Används t.ex. en enda högtalare, skall den placeras så att
ljudet från den når åhörarna 5—25 ms senare än det
direkta ljudet från talaren. Högtalaren kan då ge upp till
7 dB större ljudintensitet än denne utan att för det
mänskliga örat uppträda som en särskild ljudkälla. I stora salar,
i vilka en enda högtalare inte räcker till, kan samma effekt
uppnås med elektrisk fördröjning. I St. Pauls Cathedral
fördröjs sålunda högtalare placerade längs långskeppet
med tiden för ljudets passage från predikstolen till
åhörarna ökad med 5—25 ms (Tekn. T. 1952 s. 584). Härigenom
får åhörarna intrycket att ljudet från högtalarna kommer
från predikstolen. Vidare har man riktat högtalarna så att
det ljud som från dem går tillbaka mot predikstolen är
så svagt att interferens undviks.
Vid efterklang i en hörsal måste det direkta ljudet vara
starkare än efterklangen. Intensiteten hos ljud från van-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
