Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 45. 8 december 1953 - Salthalt i vattenånga, av Lars Ahrnbom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
22 december 1953
957
Salthalt i vattenånga
Civilingenjör Lars Ahrnbom, Stockholm
Någon har vid ett tillfälle karakteriserat
matar-vattenteknikens uppgift som konsten att
tillverka möjligast ren vattenånga med minsta möjliga
besvär i form av pannsten och korrosionsskador
i ångpanneanläggningen. I dagens läge har
utvecklingen inom matarvattentekniken fört fram
processer och apparatur, som i jämförelse med
ståndpunkten för endast ett tiotal år sedan,
kännetecknas av enkelhet i övervakning och
konstruktion, långt driven driftekonomi samt
eftersträvad kvalitet på såväl mellanprodukterna,
matarvatten och pannvatten, som slutprodukten
ånga.
Vid värdering av kvaliteten på ånga råder
emellertid alltjämt en viss förbistring. Som
norm för vattenångans renhet används sedan
gammalt salthalt. Många gånger nämner man
samtidigt även vattenångans fuktighet, dvs.
vattenhalt. Ofta jämställs dessa normer med
motiveringen att ångans salthalt skulle vara direkt
proportionell mot dess vattenhalt.
Ett dylikt resonemang är emellertid icke
allmängiltigt och måste i ljuset av senare års
forskningsresultat, i bl.a. Tyskland och USA,
betraktas som direkt felaktigt. Man har nämligen
bevisat förekomst av salthalter, soin är högre än
man kunde vänta av ångans vattenhalt och
pannvattnets salthalt. Konejung1 har antagit
denna "överlagrade" salthalt i ångan vara
fysikaliskt betingad, och han föreställer sig att den
uppstår genom salternas diffusion in i
ångblå-sorna.
Det är uppenbarligen av vikt, att man skiljer
mellan ångans salthalt och vattenhalt. Dessas
numeriska värden måste bedömas vart för sig,
enär de påverkar anläggningens funktion i olika
avseenden. Hög vattenhalt medför t.ex.
försämrad överhettning, men gynnar dessutom ökning
av ångans salthalt genom medryckning av
saltrika pannvattendroppar. Hög salthalt verkar
störande genom att salterna bildar beläggningar på
de element, som passeras av ångan på dess väg
från ångdom till olika förbrukningsställen.
Bestämning av ångans vattenhalt utförs med
strypkalorimeter. På senare tid har man i
Tyskland föreslagit en helt ny metod, grundad på
temperaturmätningar före och efter "riktad
överhettning" av mättad ånga.
621.187.11
Skalbildande salter
Det är ändamålsenligt att ånge ångas salthalt
med ett uttryck, som täcker vad man egentligen
vill komma åt, nämligen de föroreningar i ångan,
som kan tänkas åstadkomma skalliknande
beläggningar i överhettare, armatur, turbiner och
övriga apparater, som passeras av ångan.
Till "skalbildande salter" bör räknas
alkaliför-eningar, t.ex. natriumklorid, -sulfat, -nitrat,
-fosfat, -karbonat och -hydroxid. Hit räknas givetvis
även motsvarande föreningar av kalium,
magnesium och kalcium. I de fall man hittar järn i
beläggningarna, kan man som regel förutsätta,
att det ingår i en korrosionsprodukt,
huvudsakligen från de belagda ytorna som utsatts för
ångkorrosion eller stilleståndskorrosion.
övriga föroreningar i ångan kan vara
aggressiva gaser, såsom kolsyra, svaveldioxid,
svavelväte och organiska syror, t.ex. myrsyra och
ättiksyra. Dessa sura, i ångan gasformiga ämnen kan
strängt taget också betraktas som upphov till
skalliknande beläggningar, enär de kan bilda
skalliknande korrosionsprodukter. Erfarenheten
har emellertid visat, att man i stort sett kan
bortse från dessa sura substanser som
skalbil-dare genom korrosion. Dominerande är i första
hand natriumsalterna.
Vid högre temperaturer spelar även kiselsyran
en betydande roll. Man räknar
erfarenhetsmässigt med att kiselsyra börjar göra sig gällande
vid tryck från ca 64 at ö. Svårigheterna växer
med stigande tryck och består framför allt i
beläggningar på skovelsystemet i ångturbiner.
Numera använder man vid allt flera
ånganläggningar tillsats av ammoniak till inatarvattnet för
att neutralisera den aggressiva kolsyran i den
kondenserade ångan. Man reglerar därvid
am-moniakdoseringen så, att nedkylt
ångkondensat-prov får ett pH av 8,5—9,0 varigenom
korrosionen i kondensatsystem och vid övriga
konden-satberörda värmeytor blir så liten som möjligt.
Då ammoniaken sannolikt förekommer i ångan
som ammoniumbikarbonat, aminoniumkarbonat
och ren ammoniak, kan man icke vänta att den
skall ge upphov till skalbildande salter, enär
arbetstemperaturerna i överhettare, rörledningar
och ångturbiner är högre än
sönderdelningstem-peraturerna för bikarbonatet och karbonatet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
