- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / Årgång 83. 1953 /
992

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 46. 15 december 1953 - Andras erfarenheter - Tätade kolståls deformationsåldring, av SHl - Brandskyddsfärg, av SHl

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

992

man emellertid främst beakta stålets försprödning. Det är
sedan länge känt att tillsats av aluminium till mjuka
kolstål i sådan mängd, att några hundradels procent finns i
metallisk form i stålet, ökar dettas slagseghet.

Vid en svensk undersökning har man bestämt verkan av
olika stora aluminiumtillsatser på mjukt kolståls tendens
till sprödbrott och på dess kornstorlek. Proven
normaliserades, kyldes i ugn eller snabbkyldes i vatten och
an-löptes; därefter töjdes de 10 %> och upphettades 6 h till
200°C. Man gjorde slagprov enligt Charpy vid —80 till
+ 100°C och bestämde den temperatur
(omslagstemperaturen) vid vilken provets slagseghet fallit till hälften av det
värde stålet gav i segt tillstånd.
Av resultaten framgår att deformationsåldring höjer
omslagstemperaturen; denna är lägre för snabbkylda och
an-löpta prov än för ugnskylda. Vid ökning av stålets
alu-miniumhalt faller omslagstemperaturen, snabbast vid
aluminiumhalter på 0—0,05 °/o och sedan långsammare. Ännu
vid 0,3 °/o metallisk aluminium i stålet — den största halt
som provades — visade detta stigande slagseghet.

Man anser att den stora sänkningen av
omslagstemperaturen vid små aluminiumhalter har något samband med
den samtidigt erhållna kornförfiningen.
Omslagstemperaturens fall var nämligen mindre utpräglat för serier av
prov värmebehandlade på sådant sätt att deras kornstorlek
ändrats mindre. Det är då nästan proportionellt mot
stålets aluminiumhalt.

Detta och förhållandet att stålets slagseghet växer med
dess aluminiumhalt även när denna vida överstiger den
storlek som behövs för bindning av allt kväve och syre
synes visa att aluminium påverkar stålets slagseghet direkt
eller kanske genom att binda kol som aluminiumkarbid
(Å Josefsson & E Nygren i Jernkontorets Annaler mars
1953 s. 69; W C Leslie & R L Rickett i Journal of Metals
aug. 1953 s. 1021; Engineer 25 sept. 1953 s. 398). SHl

Brandskyddsfärg. Vid en eldhärd har färgen mycket
liten betydelse, men utanför ett brinnande område kan
dess egenskaper ha stor inverkan på den snabbhet
varmed elden sprids. Ar färgen t.ex. brännbar och har låg
tändningspunkt, påskyndar den givetvis brandens
utbredning, är den inert, har den liten eller ingen betydelse.

Har den förmåga att reflektera värmestrålning, kan den
däremot hålla temperaturen hos det brännbara underlaget
under dettas tändningstemperatur. Härigenom kan eldens
spridning hindras eller åtminstone fördröjas. Är färgen
slutligen värmeisolerande, kan den också hålla
underlagets temperatur under tändningspunkten och hjälpa till
att bibehålla dess fysikaliska egenskaper.

Av en rätt sammansatt brandskyddsfärg skall man därför
fordra att den är icke brännbar, att den jämnar ut
underlagets yta så att dennas kontakt med luften blir så liten
som möjligt, att den förblir värmeisolerande så länge som
möjligt i eld och att den har tillräckliga dekorativa och
skyddande egenskaper för att kunna användas vid
målning.

Är dessa fordringar uppfyllda bör färgen kunna
fördröja en brands spridning så mycket att släckningen kan
ske snabbare och brandens omfattning bli mindre. Det
brännbara materialet är i allmänhet cellulosa (tyg eller
trä), som vid upphettning avger brännbara gaser. Själv
är cellulosan en fast kropp med-^ mycket litet ångtryck,
och den brinner därför inte direkt.

Färg skall i första hand skydda underlaget mot
atmosfären, göra dess yta tät och slät och ha dekorativa
egenskaper. Kan man dessutom göra den brandskyddande, är
detta givetvis utmärkt. De båda första av färgfilmens
uppgifter innebär också att ytans brännbarhet minskas. Vad
man ytterligare skall begära av en brandskyddsfärg är
därför att den skall vara fullständigt passiv vid
upphettning genom strålning eller med låga och samtidigt skydda
det underliggande brännbara materialet.
Svällande färg är en typ av brandskyddsfärg som verkar

TEKNISK TIDSKRIFT

genom att den vid upphettning pöser upp och bildar en
fast, porös och därför värmeisolerande aska som skyddar
underlaget. Sådan färg anbringas numera både på trä och
metall. Såvitt känt har man dock ännu inte funnit någon
som är lämplig för flygplan.

En typ av svällande färg innehåller en aminaldehyd,
ammoniumsaltet eller andra salter av en flervärd syra,
pigment, stärkelse och förtjockningsmedel. Rätt
sammansatta är dessa färger utmärkta brandskyddsfärger, men de
ger ganska dåliga skyddsskikt ur andra synpunkter. Man
har emellertid på senaste tid fått fram svällande färger
som innehåller ett aminaldehydharts, ammoniumsaltet av
en flervärd syra, pigment och ett lämpligt bindemedel. De
är utmärkta brandskyddsfärger och har också goda
egenskaper som målningsfärg.

Hittills har man fått de bästa färgerna för
inomhusmål-ning med alkydharts som bindemedel. Av ämnen med
svällningsförmåga har bara några få visat sig lämpliga.
Bäst hittills är en kombination av paraformaldehyd,
karb-amid och ammoniumfosfat. Färgens pigmenthalt har i
många fall stor betydelse för färgfilmens egenskaper.
Effekten tycks vara olika för olika pigment. I allmänhet
nås bättre resultat med lägre pigmenthalt, men troligen
finns ett optimum för pigment-bindemedelsförhållandet.

De bästa svällningsmedlen är vattenlösliga och ger därför
färgfilmer med dålig tvättbarhet. Man har försökt minska
deras vattenkänslighet genom att sätta till relativt liten
mängd polysiloxaner.

Mastixfärger är framför allt värmeisolerande. De är
tjocka pastor som kan anbringas med spackel, murslev,
borste eller genom sprutning. De läggs på i 1,5—25 mm
tjockt skikt. Mastixfärger består av mineralämnen, ett
harts som bindemedel och ett lösningsmedel; de
hårdnar vid dettas avdunstning. Färgskiktet har sedan stor
slagseghet och god resistens mot nötning, vatten och många
kemikalier.

Man kan skydda konstruktionsmaterial mot upphettning
antingen genom att leda bort värme från dess yta eller
genom att isolera denna från värmekällan. Mastixfärger
kan användas på båda dessa sätt, men de har visat sig
effektivast som isoleringsmaterial. För att de skall få liten
värmeledningsförmåga måste även bindemedlet vara
dålig ledare, och det bör helst inte smälta vid upphettning.

Man kan emellertid göra mastixfärger som har
brandskyddsverkan också genom att de avger gaser som inte är
brännbara eller kan underhålla förbränning. De späder
ut luften så att blandningen av denna med brännbar gas
från konstruktionsmaterialet inte kan brinna. De inerta
gaserna, som kan vara klorväte, ammoniak, koldioxid,
svaveldioxid eller vattenånga, uppstår genom termisk
sönderdelning av färgens mineralbeståndsdelar. Karbonat av
kalcium, magnesium, zink och zirkonium ger sålunda
koldioxid, sulfat av samma metaller avger svaveldioxid, och
ånga uppstår vid upphettning av vattenhaltiga mineral,
såsom asbest och vermikulit. Snabb gasutveckling bör ske
vid ungefär den temperatur vid vilken grundmaterialet ger
största mängd brännbar gas.

Det kan också tänkas att branddämpande gas bildas
genom reaktion vid hög temperatur mellan färgens
sönderdelningsprodukter. Man har nämligen iakttagit att t.ex.
klorväte och antimonoxid, som bildar antimonoxiklorid,
har betydligt större elddämpande verkan tillsammans än
var för sig.

Som bindemedel bör man använda ett harts som inte
underhåller förbränning, har största möjliga
värmestabilitet och vid sönderdelning avger fullständigt inerta och
ogiftiga gaser. Lämpliga hartser är t.ex.
vinylhalogen-polymerer, klorkautschuk, halogenerat syntetiskt gummi,
polykloropren och amidaldehydplast. Som mjukningsmedel
är fosforsyraestrar och halogenerad mineralolja bäst.

Fyllmedlet i färgen är vanligen en blandning av många
ämnen som vart och ett har en viss funktion. Man har
nämligen till sitt förfogande gasavgivande ämnen, såsom

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 02:37:53 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tektid/1953/1008.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free