Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 48. 29 december 1953 - Fysiologisk arbetsvärdering, av RL - Andras erfarenheter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1022
TEKNISK TIDSKRIFT
tänka på, att en àrbetare har en viss arbetskapacitet, som
inte bör överskridas, och att den kapacitet som kan
utnyttjas för produktiva ändamål endast är det värde som
återstår sedan man från personens arbetskapacitet dragit
ifrån den belastning som tillkommer genom värmet.
Kroppen borttransporterar sitt värme dels genom huden, dels
genom utandningsluften. Den värmemängd som kan
bort-transporteras genom huden är direkt proportionell mot
skillnaden mellan kroppstemperatur och hudtemperatur.
Man kan maximalt räkna med 80 kpcal/m2h°C. Därav
följer, att man för att få en god borttransport av värme
bör se till att hudens temperatur hålles så låg som möjligt,
exempelvis genom strålningsskydd och genom ökad
avdunstning från huden. Kan man icke åstadkomma detta
måste blodcirkulationen öka kraftigt, vilket betyder att en
större andel av hjärtats pumparbete åtgår för denna
uppgift än som annars skulle vara fallet.
En arbetare bör icke sättas på sådant tungt arbete, som
medför att mer än ca 50 °/o av hans arbetskapacitet tages
i anspråk under längre tid. Om exempelvis en arbetare
har en kapacitet som motsvarar en syreupptagning av 3,2
1/min., så är han olämplig för arbeten som medför en
längre varande belastning överstigande 1,6 1/min. syre.
Utsätter man arbetaren för en sådan hög belastning,
kommer mjölksyra att föras ut i blodet och leda till successiv
utmattning. Man bör i detta sammanhang observera, att en
arbetares arbetskapacitet avtar med åldern, och att han
alltså med åren kan bli olämplig för ett arbete som han
tidigare mycket väl lämpat sig för. Man får räkna med att
hans kapacitet kan börja sjunka, sedan han uppnått 40
års ålder och att det då kan bli aktuellt att placera honom
i annat lättare arbete.
För att få svar på frågan om ett arbete är så tungt, att
det medför successiv utmattning, kan man mäta
pulsfrekvensen vid en standardbelastning vid arbetets början och
slut. Finner man, att pulsfrekvensen har ökat under
ar-betsskiftet, så är detta ett tecken på att arbetarens
kapacitet är för låg för belastningen (E Hohwü Christenson i
avd. Industriell Ekonomi och Organisation den 22 okt.
1953; Uddeholmaren 1952 h. 1—2). RL
Andras erfarenheter
Invalider som bilförare. För ett stort antal invalider
är bilen onekligen en befrielse fysiskt, psykiskt och
socialt. För dem innebär det motordrivna fordonet
möjligheter till yrkesutbildning, förvärvsarbete och en mer än
för andra behövlig avkoppling. Detta inses numera
allmänt, vilket bl.a. framgår av nya bestämmelser för
underlättande av körkortsförvärv och ökade möjligheter till
ekonomiska bidrag från Pensionsstyrelsen, kommuner och
landsting samt från olika humanitära hjälporganisationer.
De invalider, som i första hand kan komma i fråga i
detta sammanhang är "beninvalider". Förande av en bil
fordrar däremot väsentlig rörlighet i armmuskulaturen,
med vars hjälp utom styrning även koppling, växling
och bromsning skall utföras. Självfallet måste
invalidförarens allmänna kroppskonstitution dessutom uppfylla
vissa minimikrav. Det blir läkare och l:e bilinspektörer
i landet, som avgör, om körkort skall utlämnas i dessa
fall, en kontroll, som visat sig fungera väl. Det är
utomordentligt sällan som en invalidbilförare råkar ut för
trafikolyckor, fråga är, om det överhuvudtaget
förekommit, att en bilförande invalid varit vållande till någon
sådan. Det uppges, säkerligen icke utan starka skäl, att
invalider visar större ambition och ansvarskänsla vid
bilkörningen än de flesta andra. Det finns för övrigt ett
mycket stort antal bilförare, som efter körkortets
förvärvande blivit fysiskt eller psykiskt sjuka men som
enligt nuvarande bestämmelser kan fortsätta att köra
utan någon omprövning av körkortsrätten.
Det är viktigt att det fordon som skall föras av en in-
Fig. 1. Manöveranordningar för invalidbil; bromsspaken
påverkar den ordinarie fotbromsen.
valid blir på lämpligt sätt ombyggt att passa denna
persons speciella skada. Prövning av detta göres från fall
fall och sker genom att körkortsaspiranten fullgör sina
prov för bilinspektören i det fordon, som han kommer
att använda. Man har numera en tämligen stor
erfarenhet att bygga på, varför vederbörande redan i förväg
kan få besked om möjligheter och villkor för att erhålla
körkort. I USA har en viss standardisering av
hjälp-aggregat kunnat genomföras men dessa anordningar
passar i regel ej för de billigare småbilar, som kan
ifrågakomma i vårt land. Att de specialkonstruktioner, som
därför måste göras, är sakkunnigt utförda, måste anses
vara av vital betydelse och fordrar noggrann kontroll
av vederbörande besiktningsman.
Svenska Vanförevårdens Centralkommitté har tagit ett
lovvärt initiativ genom att anskaffa en specialutrustad
instruktionsbil för övningskörning, som ställts till
vanföreanstalternas förfogande. Den har varit i verksamhet
i södra Sverige sedan i somras och av dem, som använt
den, hade tretton båda benen förlamade, fem hade
förlamning i ett ben, två var amputerade (därav en
dubbel-amputerad) och fem hade stela leder i nedre
extremiteterna. Samtliga var fullt tillfredsställda med initiativet
men några hade speciella tekniska önskemål, som också
i allmänhet kunnat tillmötesgås. Det gällde här särskilt
förarsätets omställbarhet. Även enskilda bilskolor har
särskilda övningsbilar för invalider bl.a. Stockholm och
Borås (Information för vanförevården h. 4 nov. 1953).
EBr
Hårdhetsprovning genom repning. Tunna elektrolytiskt
utfällda metallskikts hårdhet kan inte lätt bestämmas med
vanliga provningsapparater. Man har därför konstruerat
en sådan för repningsprov i förhoppning att tunna
metallskikts hårdhet skulle kunna mätas på detta sätt.
En vanlig diamantpyramid för Vickers-prov sitter på en
vipparm lagrad ungefär på mitten i ett stativ och försedd
med en ställbar motvikt för diamant med fattning. Provet
stryks över med litet tunn maskinolja och placeras på ett
mikroskopbord. Vipparmens läge justeras genom flyttning
av stativ och motvikt så att diamantpyramidens spets nätt
och jämnt berör provet. Därefter placeras en vikt,
vanligen på 10—100 g på armen mitt över diamanten, och
provet dras en bit vinkelrätt mot vipparmens axel.
Diamanten tas bort och repans bredd mäts med
okularmikro-meter på 0,2 j.i när.
Empiriskt har man funnit att belastningen P är
proportionell mot (rf + a)2 där rf är repans bredd och ot en
konstant. För att reproducerbara resultat, som är oberoende
av belastningen, skall erhållas måste man använda en
diamant med felfri spets så att repan blir V-formad. När
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
