Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 1. 5 januari 1954 - Likströmskraftöverföringen till Gotland, av Bo G Rathsman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Likströmskraftöverföringen till Gotland
Överdirektör Bo G Rathsman, Stockholm
Gotland intar en särställning i fråga om
kraftförsörjningen såtillvida, att det är den enda del
av landet, som samtidigt saknar både egna
vattenkrafttillgångar och anknytning till det
landsomfattande samkörningsnätet. Kraftbehoven
tillgodoses med ett ångkraftverk i Slite. Detta har
ursprungligen byggts för att leverera kraft till
cementfabriken där men övertogs på 1920-talet
av det nybildade AB Gotlands Kraftverk, som
är ett dotterbolag till Skandinaviska Elverk och
därmed till Aseakoncernen. Kraftbolaget
utvidgade den gamla ångkraftcentralen och byggde
ett högspänningsnät för 30 000 V, som numera
sträcker sig över hela ön. Kraftförbrukningen
är för närvarande uppe i ca 15 000 kW och 65
MkWh per år. Den största abonnenten efter
cementfabriken är Visby stad, där distributionen
omhänderhas av ett kommunalt elverk. Särskilt
efter senaste världskriget har
landsbygdselektrifieringen fortskridit i hastig takt och
elektrifieringsgraden ligger nu på samma nivå som för
liknande områden på fastlandet.
Den stora nackdelen med det nuvarande
kraftförsörjningssystemet är, att kraftpriset måste
anknytas till priset på kol och olja. Med de
förhållandevis höga bränslekostnader, som gällt
alltsedan krigsåren, blir kraftpriserna betydligt
högre än på fastlandet. En vanlig
hushållsabonnent får betala ca 20 öre/kWh och även för
industriabonnenterna är priset mycket högre än
på fastlandet.
Tanken att försörja Gotland med vattenkraft
från fastlandet kom upp redan i slutet av
1930-talet. Kraftbolaget gjorde då en första utredning,
som visade att projektet var ekonomiskt rimligt,
men också, att det inte kunde förverkligas
förrän metoder att använda högspänd likström hade
utarbetats. Planerna fick tills vidare läggas på
hyllan. Att projektet redan på ett tidigt stadium
anknöts till systemet med högspänd likström
beror på att likströmmen, när det gäller överföring
över långa kablar, har avsevärda tekniska
fördelar framför den vanliga växelströmmen.
Fördelarna är så stora, att det rent av kan
ifrågasättas, om en växelströmsöverföring är möjlig
att genomföra med rimlig ekonomi. Svårigheten
ligger framför allt däri, att en kabel, när den
drivs med normal 50 p/s växelström, ger
upphov till en kapacitetsström, som för här ifråga-
621.315.051.24
kommande kabellängder blir flera gånger större
än den normala belastningsströmmen.
Kapacitetsströmmen ger upphov till stora
tillsatsförluster och det har exempelvis beräknats, att t.o.m.
en speciellt gynnsamt utformad
växelströmsöverföring till Gotland skulle få förluster av
storleksordningen 30 % av den tillförda energin.
Likströmssystemet har alltsedan slutet av
1930-talet varit uppmärksammat som en möjlighet
även för normal långdistansöverföring. Systemet
har även där vissa fullt klara tekniska fördelar
framför växelströmssystemet. Bland annat finns
det vid likströmmen ingen annan gräns för den
överförbara effekten än den, som sätts av
förlusterna i ledningen. Vid växelströmsöverföring
har man däremot en extra begränsning genom
att vinkelskillnaden mellan generatorerna i
av-sändningsänden och motorerna i
mottagningsänden inte får överstiga vissa kritiska värden.
Denna vinkelskillnad är ungefär proportionell
mot det induktiva motståndet mellan generator
och motor och blir därför allt större ju längre
kraftledningen är. Det är de svårigheterna, som
man på senare tid i allt större utsträckning
lyckats reducera genom speciell utformning av
kraftledningarna med två eller flera parallella
ledare per fas eller genom installation i vissa
punkter av stora kondensatorbatterier, som
delvis kompenserar ledningarnas induktiva
motstånd.
Utvecklingsarbetet på högspänd likström
Likströmssystem för höga spänningar fanns i
drift redan omkring sekelskiftet i Frankrike och
flera andra länder. Då användes vanliga
roterande likströmsmaskiner och stationerna var både
komplicerade och dyra i underhåll. De ersattes
efter hand med växelströmssystem. När
likströmssystemet på senare år på nytt blev aktuellt,
inriktades projekten helt på att använda
kvicksilverströmriktare, som under mellanperioden
fått vidsträckt användning för att alstra
lågspänd likström. Försök med
kvicksilverströmriktare för högre spänning igångsattes sålunda
på flera håll, bl.a. i Schweiz, USA och Tyskland.
Mest storstilat av dessa projekt var det, som
påbörjades i Tyskland medan det sista världskriget
pågick och på direkt order av Hitler.
Kraftöverföringen skulle ske mellan Elbe och Berlin, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
