Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 1. 5 januari 1954 - Likströmskraftöverföringen till Gotland, av Bo G Rathsman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2
TEKNISK TIDSKRIFT
Fig. 1. Högspänd jonventil; 1
anod, 2 porslinsrör, 3 ventilkärl,
A katod, 5 tändare, 6 hållanod,
7 styrgaller, 13
spänningsfördelar elektroder, li yttre
spänningsdelare.
planerna avancerade så långt, att när
sammanbrottet kom, de två ändstationerna till stor del
var utförda; vitala delar felades dock ännu. Det
begärdes hos ockupationsmakterna, att
anläggningen skulle få färdigställas och provas, men
ansökan avslogs. Utrustningen bortfördes sedan
av ryssarna och man har därefter inte fått några
besked oin anläggningens vidare öden.
Även i Sverige gjordes experiment med
högspänd likström. Asea hade alltsedan 1930-talet
arbetat på problemet och hade, när de första
planerna för Harsprånget och kraftöverföringen
därifrån började diskuteras, gjort sådana
framsteg, att även likströmssystemet kunde övervägas.
Ett samarbete för att fortsätta utvecklingen av
likströmssystemet etablerades mellan Asea och
Vattenfallsstyrelsen och det resulterade i att en
experimentstation byggdes i Trollhättan.
Försöken där påbörjades omkring årsskiftet 1945/
46 och har sedan dess fortsatt oavbrutet. Det
dröjde dock inte länge förrän det stod klart, att
likströmsexperimenten inte skulle hinna
slutföras i tid för Harsprångsöverföringen, där man i
stället beslöt att använda 380 kV växelström. Att
utvecklingsarbetet i Trollhättan ändå fortsattes
berodde på att likströmmen fortfarande ansågs
ge goda möjligheter för en överföring till
Gotland samt i någon mån och på längre sikt också
för storkraftöverföring på extremt långa avstånd.
Utvecklingsarbetet har varit inriktat på att få
fram lämpliga kvicksilverströmriktare, vilka
utgörs av en elektriskt hopkopplad kombination
av jonventiler. Varje sådan jonventil, fig. 1,
fungerar i princip som ett slags elektronrör.
Ventilen är så inrättad, att den släpper fram ström
endast i en riktning, och genomsläppligheten kan
regleras med styrgaller. Den består av ett
va-kuumkärl innehållande en katod av kvicksilver
i botten på kärlet och en eller flera anoder i en
isolator i övre delen. Mellan katod och anod
sitter styrgallret. Trycket i kärlet hålls normalt
vid storleksordningen 0,001 mm Hg och det har
bl.a. varit rätt stora besvärligheter att uppnå
tillräckligt god tätning vid genomföringar och
skarvar. Jonventilerna i Gotlandsöverföringen
arbetar i princip på samma sätt som de likriktare,
som numera allmänt används inom de industrier,
som behöver likström, liksom för
matningssystemet till spårvägar och trådbussar. Det nya
med jonventilerna för kraftöverföring är den
höga arbetsspänningen. Tidigare har man
begränsat sig till spänningar av högst
storleksordningen 3 kV, medan för kraftöverföring används
50 kV per enhet. Det är framför allt utvecklingen
av jonventilerna mot högre driftspänningar, som
varit målet för försöken i Trollhättan.
För dessa försök byggdes först ett mindre
laboratorium i omedelbar närhet av
Vattenfallsstyrelsens ställverksanläggningar. Det förutsågs
också möjlighet att förflytta hälften av
jonven-tilerna till en station i Mellerud ungefär 50 km
Fig. 2. Det nya laboratoriet i Trollhättan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
