Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 1. 5 januari 1954 - Andras erfarenheter - Atomkärnor studeras med elektroner, av SHl - Framställning av cellplattor, av SHl - Bestämning av tjockleken hos fosfatskikt på stål, av U T—h
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
5 januari 195b 15
Fig. 1. Elektronstrålarnas intensitet vid olika
spridnings-vinkel efter spridning i ett 25 fi tantalfolium; 1 beräknad
kurva för homogen atomkärna, 2 erhållen kurva
(punkterna beräknade för kärna med ojämn
laddningsfördelning).
man slutsatsen att atomkärnans laddning är tätast i dess
centrum och utåt så småningom avtar till noll (Chemical
& Engineering News 7 sept. 1953 s. 3648). SHl
Framställning av cellplattor. De första cellplattorna
(Tekn. T. 1952 s. 726) framställdes i USA mot slutet av
andra världskriget. De var av glasfiberlaminat och
användes till radarkåpor. Sedan har man tillverkat
cellplattor av alla möjliga material, såsom
fenoplastimpregne-rad bomullsväv, fenoplastimpregnerat papper, termoplaster
(Tekn. T. 1947 s. 704) och aluminium.
Cellplattor har fått sin största användning i flygindustrin
där man drar nytta av deras stora
hållfasthets-viktsförhållande. Det största intresset ägnas för närvarande
cellplattor av aluminium men också sådana av glas används.
Tillverkning av cellplattor sker enligt två metoder. Vid
den ena limmar man ihop ett stort antal korrugerade ark
av materialet till ett block. Detta sågas sedan i skivor
vinkelrätt mot arkens korrugering. Slutligen limmas plattor
av material på den erhållna cellkärnans sidor.
Vid den andra metoden stryks först lim i parallella
ränder på plana plattor som limmas ihop flata till en packe.
Denna expanderas antingen till ett cellblock som sågas i
skivor vinkelrätt mot limränderna, eller sågas först
varefter skivorna expanderas. Man expanderar t.ex.
glaskärnor före sågningen, därför att man då vid denna får ytor
som lämpar sig bäst för limning. Aluminiumkärnor sågas
däremot före expanderingen därför att man då kan hålla
mindre toleranser.
Största materialmängden går nu till cellplattor av
glas-laminat, men man anser att deras användbarhet är
begränsad på grund av höga tillverkningskostnader. Till-
verkningen av cellplattor av aluminium växer snabbast.
Av största intresse för kemisk industri är i detta fall
limmet fastän det utgör bara 10 °/o av de färdiga plattornas
vikt. Man beräknar tillverkningen av aluminiumkärnor
under 1953 till 90 000 m2 vilket är ungefär två gånger
föregående års produktion. Man tror att tillverkningen skall
bli ca 250 000 m2 under 1954 och i så fall behöver man ca
180 t lim räknat som torrsubstans.
Limning av aluminiumplattor sker med kombinationer av
vinylplast och fenoplast, Neoprene och fenoplast eller
andra gummi-plastkombinationer. Epoxiplaster har också
använts i viss utsträckning. Fastän dessa limsorter ger
utmärkta fogar har de nackdelarna att vara dyra och
fordra dyrbara processer vid cellplattornas hopfogning.
De första cellplattorna av aluminium hade inte på långt
när den beräknade hållfastheten därför att limfogarna
mellan kärna och sidplåtar brast före dessa. Numera kan
man emellertid göra fogar som är starkare än metallen,
så att denna vid tillräcklig påkänning brister innan någon
limfog går upp.
Limning av cellkärnan vid sidplåtarna bjuder på
speciella problem därför att kärnans plåtkanter inte ger
tillräcklig fogyta för upptagande av skjuvspänningar. För att
få en god limfog mellan kärna och sidplåt måste man
därför öka fogytorna genom att anbringa limkanter på
kärnan. Detta sker genom upprepad påstrykning av lim
och torkning. Först därefter kan kärna och sidplåtar
limmas ihop.
Den senaste utvecklingen på området har bestått i
minskning av cellstorleken. Avståndet mellan två motstående
sidor i den sexkantiga cellen har minskats från 9 till 3 mm.
Härigenom underlättas limningen genom att fogytan
mellan kärna och sidplåt blir större. En annan viktig nyhet
är användningen av lim i form av klibbduk, en
limimpreg-nerad, gles glas- eller bomullsväv som läggs över hela
sid-plåten och då på ett enkelt sätt ger ett limskikt av rätt
tjocklek. Duken är emellertid relativt dyr och den
utnyttjas dåligt eftersom bara de delar av den som kommer mitt
för cellväggarnas kanter ger fogar.
Det är limningskostnaderna som till största delen
bestämmer cellplattornas pris. Ett lim av god kvalitet
kostar nu 3—4 $/lb torrsubstans och därtill kommer dryga
kostnader för den invecklade limningsprocessen
(Indust-rial & Engineering Chemistry sept. 1953 s. 15 A). SHl
Bestämning av tjockleken hos fosfatskikt på stål.
För att kontrollera fosfateringsprocessers riktiga
utförande har man i USA infört bestämmelser om viss
minimi-vikt. Bestämningen sker genom differensvägningar före
och efter bortlösning av fosfatskiktet. Som lösningsmedel
har tidigare föreslagits ammoniak, natriumhydroxid eller
kromsyra i vattenlösning. Alla dessa har nackdelar;
alkali-utlösningen måste samordnas med mekanisk skrubbning
och i kromsyran kan vid långvarig inverkan återbildas fri
fosforsyra, som genom etsning av stålytan ger för hög vikt
på fosfatskiktet.
Genom att utföra fosfateringen med en normal
fosfate-ringslösning där en del fosforsyra är tillverkad av
radioisotopen fosfor 32 kan man dels mäta fosfatskiktets
tillväxt med GM-räknare, dels dess upplösning i utvalda
lösningar. Man har funnit att järn- och zinkfosfatskikt kan
fullständigt avlägsnas genom doppning under ca 10 min
vid 20°C (eller ca 3 min vid 70°C) i en lösning som per
liter innehåller 180 g NaOH och 90 g NaCN. Lämpligen
bör den även innehålla 90 g/1 tetranatriumsaltet av
etylen-diamintetraättiksyra, vilket tjänstgör som
separeringsmedel; detta är dock ej absolut nödvändigt.
Manganfosfatskikt avlägsnas däremot dåligt genom
enbart doppning och måste därför elektrolyseras vid 70°C
under ca 5 min med periodisk strömomkastning (10 s
katod, 5 s anod). Detta försvårar metodens tillämpning
för dylika skikt. I inget fall märktes något angrepp på
själva stålmaterialet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
