Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 2. 12 januari 1954 - Brunnsborrning i Sverige, av Ernst Rothelius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
12 januari 1954
25
Brunnsborrning i Sverige
Bergsingenjör Ernst Rothelius, Stockholm
Under de senaste åren har frågan om
anskaffning av konsumtionsvatten ur berggrunden i
Sverige ägnats allt större intresse. Sedan 1940—
1942, då ett flertal uppsatser i detta ämne
publicerades har en intensiv borrverksamhet avsevärt
ökat våra kunskaper om sambandet mellan
geologi och vattenföring i jordlager och berg.
Lösa jordlager
Stora områden av Sverige är täckta med lösa
jordlager, men dessa är oftast mycket tunna.
Viktigaste vattenleverantörerna i de mäktigare
delarna av de lösa jordlagren är rullstensåsar
samt grus- och sandlager. De förra ligger dock
spridda med stora avstånd sinsemellan. Alla
rullstensåsar är ej heller lika starkt
vattenförande. Tack vare lättheten att bygga vägar på och
utefter rullstensåsarna har åtskilliga städer och
större samhällen växt upp utefter dem. Dessa
bebyggelsecentra har ofta kunnat täcka sitt
behov av konsumtionsvatten ur rullstensåsarna,
särskilt i mellersta Sverige.
Grundvatten fyller jordskorpans hålrum, som
kan utgöras av porer, sprickor av olika slag och
skiktfogar. I de lösa jordlagren är det
hålrummen mellan partiklarna, som är utslagsgivande
för vattenföringen. Dessa utgör 20—55 vol-%.
De största porvolymerna förekommer i grus- och
sandlager med huvudsakligen grova korn.
Lerorna kan ha en avsevärd porvolym och binda
relativt mycket vatten, men porerna är sådana
att lerorna ej lämnar ifrån sig sitt vatten, utan
bildar nästan ogenomsläppliga lager.
Det är dock endast ett relativt begränsat antal
större vattenförbrukare, som kan skaffa sig en
vattentäkt i lösa jordlager. Av omfattande
vattenborrningar, som utförts av ett ledande
borrningsföretag i Sverige, har sålunda endast ca
10 % utförts i lösa jordlager2. O Meier och B
Sund har sammanställt översikter över Sveriges
viktigaste vattenförande bildningar och över
medel- och maximalvattenmängder från några
svenska formationer (tabell 1 och 2). De flesta
borrningarna efter konsumtionsvatten utförs i
den fasta berggrunden.
Berggrunden
Av sedimentbergarterna är huvudsakligen
sand-och kalkstenar vattenförande. Sandstenarnas
622.24 : 628.112.2(485)
porvolym är 5—40 %, men även skiktfogar och
sprickor för vatten. Sandstenar av olika åldrar
är de viktigaste vattenleverantörerna (tabell 1);
detta gäller t.ex. sandstenar i rät-lias i nordvästra
Skåne, trakten omkring Höör och Eslöv samt
Vombsjön och Fyledalen, vilka ger en
genomsnittlig vattenmängd av 10 000 1/h. Vidare märks
den underkambriska sandstenen i vissa delar av
Närke, Östergötland, Västergötland, Öland och
Smålandskusten, som ger en medelvattenmängd
av 13 000 1/h samt Visingsö-sandstenen med
12 000 1/h.
Även kalkstenar, särskilt i Skånes
kritforma-tion, är viktiga vattenleverantörer och ger en
medelvattenmängd av 13 000 1/h. Vid borrning
efter vatten i veckade sediment bör man hålla
sig till synklinalerna för att få bästa möjliga
resultat. Branta sprickplan kan vara ogynnsamma
för borrning efter vatten. Man kan t.ex. råka ut
för att borra i ett kompakt block mellan
sprickzonerna och sprickplanen. Dessutom har
spricksystem med brantstupande sprickplan små
möjligheter att uppnå förbindelse med andra
vattenförande sprickzoner. Endast en mindre del
vattenborrningar har utförts i sedimentbergarter.
Urberget och yngre vulkaniska bergarter
omfattar ca 75 % av Sveriges totala areal, och
vat-tenföringen i dem är därför av största betydelse
för Sveriges försörjning med konsumtionsvatten.
Även om medelvattenmängderna i urberget
uppgår till endast 740—3 700 1/h, täcker dock vatten
från urberget en betydande del av Sveriges
behov av konsumtionsvatten.
Medan det för sedimentbergarter är
porvolymen, som spelar största rollen för vattenföringen,
är det för urberget sprickfrekvensen och
sprickornas form, dimensioner och lutning som
bestämmer vattenföringen. Sprickbildningen och
förekomsten av sprickor, sprickzoner och
spricksystem i det svenska urberget varierar i högsta
grad och de hydrologiska egenskaperna hos olika
urbergarter skiljer sig högst väsentligt.
I allmänhet är sura bergarter, t.ex. graniter,
bättre vattenleverantörer än basiska, t.ex.
gab-brobergarter och dioriter. Porfyrer för större
vattenmängder än diabaser och basalter.
De metamorfa bergarterna i det svenska
urberget, gnejs, glimmerskiffer, leptit, kvartsit
osv., visar stora differenser i vattenföringen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
