Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 2. 12 januari 1954 - Nya metoder - Arbetsbesparande refraktometer, av SHl - Radioaktivt titanfosfat vid medicinsk forskning, av SHl - S-kurvor för stål under martensitpunkten, av SHl - Sprutad plast, av SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
12 januari 195b
mentet mycket lämpligt för tillverkningskontroll och för
allmän användning vid bestämning av fasta ämnens
brytningsindex.
Instrumentet (fig. 1) består av ljuskälla, en horisontell
tråd, kollimator, bländare, ett par sammankittade 45°
prismor, i vilka provet placeras, och en kikare med
okular-mikrometer. Alla delarna är placerade i rät linje på en
optisk bänk. Vid bestämning av brytningsindex skärs ett
prov så att det får en 90° kant och placeras på prismorna.
Man för in en vätska med ungefär samma brytningsindex
som provet mellan detta och prismorna.
Iakttagaren ser då i kikaren två bilder av den belysta
tråden. Det strålknippe som passerar genom nedre delen
av det optiska systemet ger en direkt bild, medan resten
av ljuset går genom provet och bryts i detta varigenom
det sedan ger en bild som är förskjuten i förhållande till
den direkta. Endera av bilderna kan släckas ut med
bländaren. Avståndet mellan dem kan avläsas på
okularmikro-metern; det är ett mått på provets brytningsindex och kan
lätt uttryckas i detta genom kalibrering av instrumentet.
Det är betydligt lättare att göra noggranna avläsningar på
mikrometern än på de gradskivor som används i andra
refraktometer.
Glaset i dubbelprismat bör ha ungefär samma
brytningsindex som provet för att avståndet mellan bilderna inte
skall bli så stort att det inte ryms på mikrometern.
Genom att byta prismor kan instrumentets mätområde
vidgas. Brytningsindex för glas är 1,5—1,7. Varje
dubbelprisma räcker över 0,02 så att 10—12 behövs för att täcka
hela området. Med homogena och exakt skurna men icke
slipade och polerade prov och vätskor, vilkas
brytningsindex inte avviker mer än 0,002 från provets, kan man
uppnå en mätnoggrannhet på ± 0,00002 (National Bureau
of Standards Technical News Bulletin sept. 1953 s. 135).
SHl
Radioaktivt titanfosfat vid medicinsk forskning. Man
har i stor utsträckning använt kolloidalt guld 198 vid
kliniska undersökningar. Fosfor 32 är emellertid lämpligare
därför att den ger ren yS-strålning och har större livslängd
än guld 198. En nödvändig förutsättning är dock att man
förfogar över en tillräckligt svårlöslig fosforförening.
En sådan anser man sig nu ha funnit i titanfosfat som vid
djurförsök visat sig mycket användbart för inre
bestrålning. Genom justering av föreningens halt av fosfor 32
kan man uppnå stråldoser på 20 000 rep/g under 14 dygn
varvid strålningens verkningsområde har högst 8 mm
radie. Betydande förändringar av vävnaderna inom det
utan märkbar påverkan av kringliggande områden har
iakttagits (Chemical & Engineering News 28 sept. 1953
s. 3965). SHl
S-kurvor för stål under martensitpunkten.
Publicerade S-kurvor eller TTT-diagram för isotermisk
fasomvandling hos stål (Tekn. T. 1947 s. 225, 1952 s. 457) slutar i
regel vid martensitpunkten, dvs. den punkt där martensit
börjar bildas. Orsaken härtill är att de metoder som
hittills använts för att bestämma kurvans fortsatta förlopp
ger svårtydda resultat.
Man har emellertid i Storbritannien utarbetat en
röntgenmetod för bestämning av S-kurvor under
martensitpunkten. Härvid mäts intensiteten hos en monokromatisk
diffraktionslinje från austenitfasen i ett polykristallint
stålprov. Denna intensitet är nämligen i normala fall
proportionell mot stålets halt av austenit vid rådande
temperatur.
Stålprovet placeras i en vattenkyld vakuumkammare med
cellofanfönster genom vilka röntgenstrålarna passerar
(fig. 1). Det omvandlas till austenit genom upphettning
och kyls sedan till en viss temperatur under Az, dvs. den
punkt vid vilken austenit börjar omvandlas till ferrit.
Sedan hålls provet vid den uppnådda temperaturen.
GM-räknaren som i förväg ställts in så att den påverkas av
29
Fig. 1. Apparat
för bestämning
av S-kurvor; 1
röntgenrör, 2 [-monokromator-kristall,-]
{+monokromator-
kristall,+} 3
GM-räknare, i
fönster, 5 prov, 6
vattenkyld
vakuumkammare,
7
kontrollinstrument.
en viss linje från austeniten vid given temperatur anger
då kontinuerligt ändringen av provets austenithalt med
tiden.
Det är klart att denna teknik kan användas bara för stål
som inte börjar omvandlas under kylningen trots dennas
snabbhet. Man kan komma ned till 550°C på 4,5 s och
till 350°C på 17 s. Det antal impulser per tidsenhet som
GM-räknaren registrerar beror givetvis på den infallande
röntgenstrålens intensitet och denna måste därför vara
praktiskt taget konstant under mätningen. Tar denna kort
tid, är detta villkor uppfyllt, tar den längre tid, bestäms
strålningens ändring med ett kontrollinstrument (E
Gil-lam & D G Cole i Iron & Steel okt. 1953 s. 471). SHl
Sprutad plast. Flytande, sprutbara plaster som vid
kontakt med luften övergår till en nät- eller hinnliknande fast
kropp är råmaterial för en helt ny grupp av industrier.
"Sprutemballering" av flygplan för transport som
däckslast förekom under kriget, och efter detta användes
metoden för konservering av krigsfartyg (Tekn. T. 1947
s. 375, 1952 s. 653). Detta gav anledning till mycket
arbete på utveckling av material, lämpliga för sprutning,
och på metodens praktiska utnyttjning.
Anbringande av nät eller hinnor eller framställning av
plattor av plast genom sprutning är nu en ny teknik som
kan användas t.ex. vid tillverkning av lampskärmar,
mellanväggar i hus, möbler, ytor i tak och vid emballering.
Ett antal termoplaster kan utnyttjas på detta sätt. Hittills
har vinylplaster använts mest, men också andra, såsom
akrylplast, cellulosaacetat och cellulosaacetatbutyrat,
utnyttjas i betydande utsträckning.
Hittills har vinylplast bäst anpassats för sprutning.
Framstegen sedan emballering av flygplan började för tio år
sedan har varit av stor vikt. Den flytande plasten är en
emulsion av polyvinylklorid i flyktiga lösningsmedel. När
den sprutas på en yta med en vanlig sprutpistol avdunstar
lösningsmedlet, och plasten stannar kvar i fast form. Den
bildar ett segt, hållbart överdrag på den sprutade ytan.
Såvida plastemulsionen inte givits en speciell
sammansättning kan plasthinnan lätt dras av fullständigt fastän
den häftar vid underlaget. Vidare kan plasten sprutas
antingen så att den bildar ett sammanhängande ytskikt eller
ett nätverk med öppningar. Blandas plastemulsionen med
en särskilt nätbildande lösning kan man göra plasttrådar
som överbryggar öppningar på 600 mm.
Plastens egenskaper kan varieras inom ganska vida
gränser genom ändring av emulsionens sammansättning och
spruttekniken. Dess brottgräns kan t.ex. vara 84—140
kp/cm2. I allmänhet är vikten för en 0,9 mm tjock hinna
6,3 g/dm2, brottgränsen 85—100 kp/cm2, förlängningen 200
—225 »/o och genomsläppligheten för ångor ca 0,8 g/dm2
dygn.
När sprutbar vinylplast först blev tillgänglig 1950
prövades den som skyddande förpackning. Den har visat sig
vara utmärkt för detta ändamål tack vare ringa vikt, god
gastäthet och utmärkt hållbarhet i atmosfären. Dessutom
kan man lätt och billigt lägga på och ta bort plasten. Den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
