Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 3. 19 januari 1954 - Andras erfarenheter - Bättre stil för ritningstexter, av WS
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
46
TEKNISK TIDSKRIFT
Andras erfarenheter
Bättre stil för ritningstexter. Alla våra skriftformer,
alla trycktyper, gotiska såväl som latinska, vilka vi har
att göra med (stenografi, morse etc. undantagna) är i rätt
nedstigande led ättlingar av den romerska kapitalskriften
(fig. 1), vilken var fullt utbildad omkring Kristi tid och
som i de tryckta typernas stora bokstäver har levt kvar i
nästan oförändrat skick. Dessa bokstävers varierande
former kräver varierande bredder. T.ex. ett E och ett S är
strukturellt smalare än ett A eller ett K, M och O är
mycket breda, I och J är mycket smala osv. Om man gör våld
mot dessa naturliga proportioner i standardiseringens
heliga namn, så dräper man karaktären, klarheten,
läsbarheten och skönheten hos skrivtecknen och reducerar dem
till för ögat likgiltiga och tröttande element.
Bokstavsformerna har utvecklats med en mycket långsam
rytm och ärvts från släktled till släktled på ett sätt som
står språkets liv nära. En mycket liten ändring i en
bokstav åstadkommer en ibland förvånande stor effekt.
Sänker man tvärstrecket i ett A eller ett E med ett avstånd
motsvarande 5 %> av bokstavens höjd, något som ju inte
låter mycket, kan man iaktta en påtaglig förändring.
Återhållsamhet då det gäller ändringar av alfabetets former får
ej tolkas som stel traditionalism. Den motiveras bl.a. av
vanebildningens betydelse för tydlighet och läsbarhet.
Den som svensk norm för textning på ritningar nu
gällande stilen SMS 24 (fig. 2), vilken antogs 1921 av Svenska
Verkstadsindustrins Standardcentral, är behäftad med
allvarliga estetiska brister. Dessa brister minskar dess
klarhet, tydlighet och lättlästhet utan att öka dess
"utbytbarhet", dvs. möjlighet att skrivas av flera personer utan
större förändring.
Vad som i första hand är otillfredsställande hos vår
textningsstil är proportionerna i bokstävernas grundformer.
Detta gör att bokstäverna B, E, F, P, R och S har gjorts
oproportionerligt breda med ty åtföljande förvridning av
formen. H, M och T har å andra sidan minskats så att de
blivit för smala. Vidare har mellersta resp. nedre
tvärstrecken hos E och F förkortats i enlighet med en princip
som är tillämplig endast då schattering förekommer;
denna förkortning ger bokstäverna i fråga ett ytterst olyckligt
utseende. Benen på K och R har ansatts långt ute på den
övre delen; detta ökar bl.a. möjligheten till förväxling med
H. Tvärstrecket på A, Ä och A är ansatt för lågt. De små
bokstäverna är liksom de större vid den stipulerade
lutningen (70°) generellt för breda. Det är en allmän
erfarenhet att en lutad stil måste göras smalare än en rak —
detta är för övrigt en av de ursprungliga
grundegenskaperna hos den antikvakursiv från renässansen, vilken stått
fadder till senare kursiver.
Varje maskinritare är en mänsklig individ och hans stil
måste komma att vara i viss mån individuell. Att som mål
uppställa absolut mekanisk precision är icke möjligt.
Därför bör också stilen rättas efter den mänskliga handen så
långt det går. Det är lättare och naturligare att skriva en
smalare än en extra bred lutad stil och detta gäller även
textning.
Man tycks vara överens om att en lutningsvinkel om ca
70° är praktisk, och även om den må förefalla någon att ge
stilen för stark lutning, så är den nära den normallutning
som skrivstil får och bör alltså göra stilen lätt att skriva.
Att stilen bör vara lutad och inte rak, kan man nog vara
överens om; just lättheten att utföra den bör här beaktas.
Förhållandet mellan höjderna i versaler och gemena, eller
stora och små bokstäver, är också normalt — ett A tre
och ett a två enheter högt, samt samma stapelhöjd hos d
som höjden av D.
Om man nu önskar se en förändring av den existerande
stilen, så måste man ta vederbörlig hänsyn till de
rättmätiga, av praktiken prövade kraven på lätthet att skriva,
uniformitet (till en rimlig grad) och utbytbarhet. Block-
Fig. 1. Romerska kapitalbokstäver vilkas form och
proportioner utgör förebild för senare varianter av det latinska
alfabetet (Trajanus-kolonnen, 113 e.Kr.).
stilen har visat sig fylla sådana krav även om
motiveringen för dess användning varit mycket allmänt hållen.
År 1916 skapade den engelske skriftkonstnären och
nydanaren Edward Johnston en blockskrift för Londons
tunnelbana, vari de för bokstäverna, speciellt versalerna,
naturliga proportionerna och formerna hade införts. Hans
efterföljare i England, Percy Delf-Smith och Erie Gill, samt
tysken Paul Renner m.fl. har i både skrift, inskrifter och
trycktyper (Gills "Grotesk" och Renners "Futura") följt
denna linje, som i väsentlig grad har förbättrat den äldre
stilen. Detta har tydligen ej observerats av dem som styr
och ställer med den nu traditionellt bundna
"ingenjörsstilen". Det är i denna anda, som en reform måste göras.
Vad man bör göra är endast sådana förändringar som
tar bort de påtagliga felen i konstruktion och rättar till
proportionerna. Detta försvårar inte textningen på något
sätt, inte heller behöver dylika ändringar minska stilens
utbytbarhet. Ett sådant förslag har framlagts (Bror
Zachrisson: "Textning", h. 1, Teckningsförlaget, Stockholm
1944), där bristerna har avhjälpts på ett sätt som gjort
det möjligt att använda förslaget utan att ändra
bestämmelserna i standardbladet SMS 24. I förslaget (fig. 3) har
även några detaljer i siffrorna ändrats. Tvåan är i det
äldre alfabetet svårskriven och otymplig, fyran mindre
tydlig och öglorna i 6 och 9 väl stora för entydighet.
Den föreslagna textningsstilen är konstruerad efter en
lutning av 5:2, alltså ca 70°. Denna vinkel är lätt att
åstadkomma utan gradskiva, och detta kan vara en
fördel om man i den förberedande skolundervisningen vill ge
utbildning i textning. Det är en stor brist att inte en god
allmän inblick i bokstavskonst ges i samband med
teckningsundervisningen i skolorna, men det är dessutom
direkt opraktiskt att en undervisning i maskinritningsstil ej
Fig. 2. Nuvarande svensk standardtext SMS 2A, fastställd
1921 av Svenska Verkstadsindustrins Standardcentral.
a
<
Fig. 3. Förslag till
modifikationer av SMS 24
enligt B Zachrisson.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
