Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 5. 2 februari 1954 - Överföringssystem för TV-program, av Olle Franzén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 februari 1954-
75
länderna böra anses som ett föregångsland på
koaxialtransmissionens område. Radiolänkarna
har däremot vunnit insteg på den europeiska
kontinenten. Radiolänkens fördel kan i stort
sett sägas vara att den ganska enkelt medger
överföring av ett brett frekvensområde, och att
därvid dämpningens frekvensberoende inom
detta band i huvudsak är negligerbart. En
nackdel är att man hittills inte kunnat ekonomiskt
utnyttja hela detta frekvensområde för telefoni
beroende på att det uppstår alltför stark
inter-modulation mellan de olika telefonikanalerna.
Det amerikanska TD-2-systemet, som väl vid
jämförelse med övriga radiolänksystem får
anses som länkarnas Cadillac, överför exempelvis
ett TV-program med full bandbredd och god
kvalitet, men det kan på motsvarande bandbredd
rymma endast 240 telefonikanaler. Systemet i
sin helhet kan överföra sex samtidiga
ultrahög-frekvenskanaler (UHF-kanaler) per antennhorn.
En annan nackdel vid radiolänkarna är
fading-problemet. Vid TD-2 anser man sig dock kunna
klara detta beroende på att fadingen löper med
en viss tidsskillnad från kanal till kanal. Genom
att alltid hålla en UHF-kanal i reserv och sedan
automatiskt och mycket snabbt (på ca 30—40 jis)
inkoppla reservsystemet i stället för det som
påverkas av fadingen, kan man i stort sett bli av
med dessa svårigheter.
I regel använder man frekvensmodulering vid
dessa transmissionssystem, då man funnit att
svårigheterna vid överföring av
amplitudmodu-lerade signaler är betydligt större ur
intermodu-lations- och överstyrningssynpunkt samt att
pulsmoduleringen kräver för stort
frekvensutrymme. Klystronen, som är synnerligen
lämplig för frekvensmodulering, används i regel som
slutrör på sändarsidan och som lokaloscillator
på mottagarsidan, och man arbetar vanligen på
3 cm bandet (6 000—10 000 Mp/s).
De europeiska system som är i bruk överför en
televisionskanal eller maximalt 60
telefonikanaler. Den största överbryggade distansen per
relästation är ca 60 km. Detta avstånd är givetvis
Fig. 12. Blockschema över mottagarsidan i en TV-länk.
mycket beroende på landskapets topografi samt
på dämpningsförhållandet. Tornen måste
byggas så höga att den första fresnel-zonen hålles
fri. Medelavståndet är ca 40 km, och
signal/brusförhållandet omkring 60 dB.
En TV-länk består på sändarsidan av en
para-polisk antenn (fig. 10) med en
antennförstärkning av ca 35 dB. Antennen koncentrerar
strålningen till ett knippe med en vinkel av 3°
mellan 6 dB-punkterna. Det överförda
video-frekvensbandet är 6 Mp/s brett. En klystron
användes som utgångsrör och ger en effekt av 0,4 W.
Den elektriska uppbyggnaden är enkel, fig. 11.
Den inkommande video-signalen förstärks och
får frekvensmodulera en klystron. En
kristalldetektor i närheten av utgångskretsen likriktar
den utsända signalen samt levererar
televisionssignalen till en kontrollmottagare. En annan
kristall i närheten av utgångskretsen levererar sin
energi till en uteffektmeter, som kontrollerar att
den utsända nivån är riktig.
Mottagarsidan är uppbyggd på liknande sätt.
Där finns samma paraboliska antenn med
samma antennförstärkning. Antennen matar ett
kri-stallblandarsteg. Signalen från lokaloscillatorn,
en frekvenskontrollerad klystron, blandas med
den inkommande signalen så att en
mellanfrekvens av 100 Mp/s erhålles. Denna
mellanfrekvenssignal förstärkes sedan i två mellanfre-
Fig. 11. Blockschema över TV-radio
länksändar enhet.
Fig. 13. Blockschema över TD-2 radiolänk-relästation.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
