Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 5. 2 februari 1954 - Andras erfarenheter - Skall man äta på plast eller porslin? av SHl - Acetostearin som skyddshölje på matvaror, av SHl - Lysrörsbelysning mest ekonomisk vid 3000 p/s, av F Ö - Färgframkallning, av SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 februari 1954-
81
Helst bör detta ha samma godstjocklek som koppens sida
då annars flytlinjer lätt uppstår vid tillverkningen. Oftast
är det dock önskvärt att handtaget är tjockare än
koppen för att dennas utseende skall bli tillfredsställande.
Man måste därför göra en kompromiss. Man bör placera
handtagets översta del något under koppens kant så att
denna kan putsas i svarv.
En nackdel hos plastkoppar är att de måste göras
tjockare än porslinskoppar och att de lätt missfärgas. Den
senare olägenheten anses emellertid undanröjd genom att
man funnit effektiva speciella rengöringsmetoder (R W
Cline och E Schramm i American Ceramic Society
Bulletin okt. 1953 s. 349; British Plastics okt. 1953 s. 352). SHl
Acetostearin som skyddshölje på matvaror. En
undersökning av acetostearins egenskaper har visat att
föreningar av denna typ kan vara lämpliga som höljen på
matvaror som lagras vid låg temperatur t.ex. korv och
färdig-lagat kött. De kan också användas till ost, frukt, nötter
och karameller.
Acetosteariners genomsläpplighet för vattenånga har
undersökts varvid man provat f-aceto-3-stearin och
i,2-å\-aceto-3-stearin. Det visade sig att acetostearinhinnor har
mindre genomsläpplighet än cellulosaacetat och bara
obetydligt större än nylon, etylcellulosa, polystyren och mjukt
vulkaniserat gummi. Cellofan, polyetylen och paraffin har
emellertid bara högst tiondelen av genomsläppligheten hos
de bättre acetostearinprodukterna (Chemical & Engineering
News 28 sept. 1953 s. 3958). SHl
Lysrörsbelysning mest ekonomisk vid 3 000 p/s. Enligt
amerikanska undersökningar ökas lysrörens ljusutbyte
med 6—15 °/o och lampornas livslängd med minst 12 °/o
om de matas med en växelström om 3 000 till 10 000 p/s.
Lamplastens effektfaktor blir då även 1.
Tändapparatur och reaktorer minskar i storlek i
omvänd proportion till periodtalet. Ingen reaktor utan endast
en liten kondensator behöver monteras i lamparmaturen.
Brumning, radiostörningar samt ljusflämtning och
strobo-skopisk effekt försvinner vid höga periodtal. Lamporna
tänder omedelbart då strömbrytaren slås till.
Driftkostnaden för en belysningsanläggning reduceras med 4 till 16 °/o
om frekvensomformare måste användas. Kan
belysningsströmmen genereras direkt med 3 000 p/s blir
kostnadsminskningen 13 till 18 % jämfört med en
belysningsanläggning för 60 p/s (Electrical Engineering dec. 1953).
F ö
Färgframkallning. I dag finns film och papper i vilka
tre organiska färgämnen bildas vid framkallning av en
vanlig silverbild. Denna process upptäcktes 1912 av tysken
Fischer och har kallats färgframkallning. Vid
svartvit-fotografi reduceras den latenta bildens silverjoner (Tekn.
T. 1951 s. 493) med en framkallare som vanligen är en
aromatisk hydroxi- eller aminoförening, t.ex. hydrokinon,
p-aminofenol eller p-fenylendiamin och deras
substitu-tionsprodukter. Vid reduktionen oxideras framkallaren.
Vid färgframkallning kondenseras framkallarens
oxidationsprodukt med ett annat ämne, en kopplare, som ingår
i emulsionen, till ett färgämne (fig. 1). Detta bildas i
skiktet i en mängd som är direkt proportionell mot utfälld
silverkvantitet. Färgframkallningen ger därför en bild
bestående av silver och färgämne. Det förra kan avlägsnas
genom blekning, varefter bara färgbilden blir kvar.
Vid färgfotografi använder man numera tre primärfärger:
gult (minus blått), purpur (minus grönt) och blågrönt
(minus rött). Genom blandning av dessa i växlande
proportioner kan man erhålla alla färgnyanser med en riktighet
som i allmänhet tillfredsställer det mänskliga ökat.
Fischer föreslog att man skulle använda tre färglösa
ämnen som kopplare och en framkallare som med dem ger
primärfärgerna. Så ger t.ex. N,N-dietyl-p-fenylendiamin
(fig. 1) ett gult färgämne med en ketometylenförening, ett
Blågrön
Fig. 1. Färger erhållna genom färgframkallning•
purpurfärgat med ^-fenyl-3-metyl-5-pyrazolon och ett
blågrönt med /-hydroxi-2-naftanilid- De två första färgämnena
är azometiner, det tredje en kinonimin. De tre kopplarna
ingår i var sitt av tre på varandra gjutna emulsioner
varigenom alla tre färgbilderna kan framställas genom en
process.
En flerskikts färgfilm kunde emellertid inte framställas
förrän 1936 när Agfas kemister framställt kopplare som
inte diffunderar från det ena skiktet till det andra (Tekn. T.
1950 s. 22). De av Fischer föreslagna azometin- och
kinon-iminfärgämnena har emellertid dålig ljusäkthet och
förstörs lätt av kemikalier, särskilt syror. Dessutom är deras
ljusabsorption, i synnerhet purpurns, föga tillfredsställande.
Man har därför i USA undersökt andra färgämnestypers
lämplighet för färgfotografi.
Azinfärgämnen bildas lätt av indaminfärgämnen under de
betingelser som råder vid framkallning av en fotografisk
emulsion i utspädd vattenlösning vid rumstemperatur och
en alkalitet motsvarande en sodakoncentration under 10 °/o.
Reaktionen sker när indaminen har en lämplig substituent
i den aminogrupp som kommer i ortoställning till
kvävebryggan mellan bensenkärnorna i indaminen.
Om t.ex. .^-(dietylaminoj-metansulfonanilid används som
kopplare och N,N-dietyl-p-fenylendiamin som framkallare
(fig. 2), uppstår vid framkallning av en silverbild först ett
blått indaminfärgämne. När sedan ringslutning sker
övergår detta till ett först orangebrunt, sedan orangegult
azin-färgämne. Vid surgöring bildas slutligen ett klart
purpur-färgat azinfärgämne.
I stället för speciella kopplare kan man emellertid
använda sådana av konventionell typ och som framkallare en
p-fenylendiamin med en lämplig aminosubstituent i
ortoställning till den primära aminogruppen. Denna metod synes
lämpligast vid praktiskt utnyttjande av azinfärgämnen
inom färgfotografin, eftersom man då kan använda
kopplare av gängse typ och kan ändra framkallaren på
lämpligt sätt vid sökandet av kopplare för azinfärgämnen.
Azinframkallare kan erhållas ur
2,4-diklor-5-nitrobensen-sulfonsyra. De båda kloratomerna kan nämligen bytas ut
mot sekundära eller tertiära aminogrupper och
nitrogrup-pen kan reduceras till en primär aminogrupp. Det slutliga
färgämnets ljusabsorption påverkas avsevärt av
substituen-ter i framkallarmolekylen.
Fig. 2. Färgframkallning med azinkopplare och
konventionell färg framkallare; R betyder CiHs.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
