Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 5. 2 februari 1954 - Nådiga Luntan — en Döbelns medicin, av GAH
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
88
TEKNISK TIDSKRIFT
Nådiga Luntan — en Döbelns medicin
Den i statsverkspropositionen framlagda
budgeten 1954/55 balanserar på 8 517 Mkr. Det är
en efter träget arbete och hård press nedbantad
budget, och missnöjet från alla som har fått
äskanden nedprutade och förslag förbigångna har
efter departementbehandlingens karenstid
blossat upp i riksdags- och pressdebatt. Men även
bortsett från detaljerna, där var och en kämpar
för sitt, ger hela den allmänna tendensen bakom
budgeten anledning till djup oro.
Utgifterna inom socialdepartementets
huvudtitel är upptagna till 2 376 Mkr.
Försvarshuvudtiteln upptar 2 019 Mkr. Detta är stora tal för en
nation av Sveriges mått. Vad mer är, dessa
utgifter lär ej minskas med åren. Man kunde därför
förutsätta att i budgeten också skulle vara
avsatta betydande belopp för stöd av verksamheter
ägnade att på lång sikt främja näringslivets
utveckling och att i övrigt åtgärder ägnade att
stödja ett tillvaratagande av svenska naturtillgångar
och svenskt kunnande skulle vara föremål för
statsmakternas särskilda omsorg.
Sveriges framtid på världsmarknaden skall inte
endast byggas på råvaruexport utan också på
försäljning av högförädlade, tekniskt överlägsna
produkter. Det är vidare av högsta vikt att
produktionsapparaten tekniskt sett står i främsta
ledet. Om detta lär ej delade meningar råda.
Synpunkterna är ej heller originella för Sverige. I
de flesta länder möter man samma strävan efter
teknisk utbyggnad och rationalisering och högre
förädling av inhemska material.
Konkurrensen på världsmarknaden har
återförts i en tävlan oin tekniskt initiativ, om
effektiv rationalisering, om idérikedom, om
uppfinningsförmåga och forskarkraft, en tävlan där
insatsen är vår nuvarande levnadsstandard, vår
sociala trygghet och vår värnkraft. I detta läge
skulle man kunna vänta sig att statsmakterna
skulle vända sig till representanter för tekniken
med frågan: På vilket sätt och med hur stora
medel skall vi stödja er nyskapande och för
framtiden grundläggande verksamhet?
Mot denna bakgrund erbjuder
statsverkspropositionen en beklämmande läsning. Några
exempel ur åttonde och tionde huvudtiteln må
anföras.
Kollegienämnden vid KTH har på väl
motiverade grunder hemställt om en ökning av
avlöningsanslaget till högskolan med 1 327 000 kr.
överstyrelsen för de Tekniska Högskolorna har
under hänvisning till önskvärdheten av en
fortgående utbyggnad av de tekniska högskolorna
vidarefört ett äskande om 1 226 000 kr. ökning.
Ecklesiastikministern skar ner detta till 170 000
kr. Motsvarande siffror för CTH är 554 500,
674 000 resp. 110 000 kr.
Anslaget för materiel m.m. till KTH har av
kollegienämnden föreslagits uppräknad med
995 000 kr. Detta har motiverats med
prisstegringar på bl.a. instrument, med ett utvidgat antal
lärare, en större licentiandgrupp och
nytillkomna institutioner, överstyrelsen har vidarefört en
begäran om 910 000 kr. och departementschefen
föreslår 40 000 kr. ökning. CTH erbjuder en
liknande bild.
Tekniska Forskningsrådet, som har beräknat
att till rådets disposition ställda medel successivt
bör ökas till ca 5 Mkr/år, har för budgetåret
1954/55 begränsat sig till att begära 2 Mkr., dock
under förutsättning att bidrag till ett optiskt
institut och till Svenska Forskningsinstitutet för
Cement och Betong, vilka nu belastar rådets
anslag, förs på särskilda poster på riksstaten.
Handelsministern föreslår oförändrat anslag med
1 395 000 kr., och avspisar övriga förslag, vilka
sedan fyra år legat på departementets bord, med
att utredning pågår inom en kommitté som dock
icke officiellt fått uppdrag mer än beträffande
det optiska institutet.
Ingeniörsvetenskapsakademien begär en ökning
ined 127 400 kr., som den ej får. Svenska
Institutet för Konserveringsforskning begär 96 000
kr. ökning och får — på grund av bindande
avtal — 42 000 kr. Sveriges Geologiska
undersökning begär 284 950 kr. höjning av anslagen och
får 54 700 kr.
Det kan synas krasst att hänföra vår slagkraft
i undervisning och forskning endast till
penningtillgången. Det svenska folket har ju en naturlig
fallenhet för vetenskap och teknik, vi har många
framgångar på dessa områden att stolta peka på.
Egendomligt nog så tillskriver sig de flesta folk
samma goda egenskaper. Dessutom är det nu
alltmer sällsynt att utvecklingen förs framåt av
en ensam, måhända självlärd människa. I stället
har kommit forskargrupper och specialister, som
gemensamt löser uppgifterna med utnyttjande av
en stor och dyrbar apparatur. Härmed torde
eventuella skillnader väsentligt utjämnats. Utan en
stor investering i forskning och undervisning kan
Sverige ej i längden hävda sig i konkurrensen. Och
därmed blir den jättelika budgeten i årets
statsverksproposition en Döbelns medicin, som
skänker patienten välbefinnande för stunden men som
gör honom i morgon sjufalt värre. G AH
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
