Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 6. 9 februari 1954 - Elektrolytisk utfällning av metallegeringar, av Uno Trägårdh
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 februari 1954-
99
Elektrolytisk utfällning av metallegeringar
Docent Uno Trägårdh, Stockholm
Inom ytbehandlingstekniken har under de
senaste åren legeringsutfällning eller
samutfäll-ning av metaller mer och mer fått kommersiellt
intresse. Orsaken härtill är dels brist på
strategiskt viktiga metaller, framför allt på nickel,
som används i stor utsträckning för ytbeläggning
och som måste ersättas, dels de utmärkta
egenskaper som många elektrolytlegeringar har visat
sig äga. Icke minst intressant är att vissa
metaller, t.ex. volfram och molybden, kan fällas
elektrolytiskt ur vattenlösning endast genom
sam-utfällning. Elektrolytlegeringar avviker från
ter-miskt framställda legeringar i många avseenden
då de vanligen befinner sig i ett metastabilt
tillstånd.
Elektrolytiska legeringar utfälls vanligen med
hög glans och mycket vacker lyster. De kan ofta
erhållas i olika färgtoner alltefter
sammansättningen. Man kan t.ex. få koppar- och
guldlegeringar i alla nyanser från rött, gult, grönt till vitt
beroende på halten av den färgande metallen.
Hårdheten brukar vara högre och
nötningshållfastheten bättre hos elektrolytlegeringar än hos
de ingående metallerna. Legeringarnas
korrosionsbeständighet är vanligen större beroende på
bildningen av intermetalliska faser. Även risken
för anlöpning och missfärgning genom
föroreningar i luft är mindre för dylika legeringar än
för de ingående metallerna.
Ibland kan emellertid legeringarnas sprödhet bli
besvärande och orsaka avflagning genom stora
inre spänningar i det utfällda skiktet. En viss
nackdel med samutfällning är vidare att badets
sammansättning är svårare att hålla konstant än
vid en enkel metallutfällning varigenom
regleringen av badsammansättningen blir
omständligare.
Legeringsutfällningens mekanism
Trots att för närvarande ca 130 olika
metall-kombinationer kan fällas elektrolytiskt i
koherent form råder ännu oklarhet om
utfällnings-mekanismen. Detta är kanske förklarligt med
hänsyn till förloppets komplexa natur, ty som
bekant fattas ännu åtskillig kunskap om vad
som sker vid en enkel jonurladdning och vad
som bestämmer egenskaperna hos en
elektrolyt-metall, t.ex. dennas glans, hårdhet etc. Dessutom
har intresset varit inriktat mer på legeringarnas
621.357.7
praktiska användning än på
utfällningsförlop-pets teori.
För att två eller flera olika slag av metalljoner
samtidigt skall kunna fällas på en katod måste
deras utfällningspotentialer vara lika. I vissa fall
kan dessa fastställas genom upptagande av
kurvor över katodpotentialens beroende av
strömtätheten, ofta kallade strömspänningskurvor,
för var och en av de ingående elektrolyterna.
Icke sällan inträffar emellertid komplikationer
vid hopblandning av elektrolytkomponenterna
genom dessas ömsesidiga inverkan på varandra.
Vanligen används alkaliska elektrolyter med
komplexbundna metalljoner, t.ex. metallcyanider
eller alkalisalter av metallernas syreföreningar.
Detta gäller framför allt metallerna koppar,
kadmium, silver och guld samt de amfotera
metallerna zink, tenn och bly. Även vid sura
elektrolyter används emellertid gärna salter i vilka
metalljonen är i viss mån koinplexbunden, t.ex.
fluorider, bor- eller kiselfluorider, citrater,
tar-trater etc.
Typiskt för utfällning av metaller från
komplexa joner är att utfällningen sker med hög
polarisation, dvs. utfällningspotentialen är
betydligt mer negativ än metallens jämviktspotential i
samma elektrolyt. Då metalljonaktiviteten lätt
kan varieras genom ökning eller minskning av
den komplexbildande anjonens koncei^tration
kan en viss ändring av utfällningspotentialen
åstadkommas. Ett exempel härpå är
koppar-I-cyanid löst i alkalicyanid. Ju större mängd
al-kalicyanid som tillsätts, desto starkare
komplex-bunden blir kopparn, och desto mer negativ eller
oädlare blir utfällningspotentialen. Det kan dock
inträffa att man överhuvud.ej kan åstadkomma
tillräckligt negativ potential för att kopparn skall
falla; urladdningen övertas då av mer
lättutfällda joner, t.ex. vätejoner.
Enahanda blir förhållandet i en komplex
zink-cyanidlösning. Vid tillsats av alkalicyanid blir
utfällningspotentialen mer negativ. Om man i
stället sätter till alkalihydroxid bildas
zinkat-joner, varvid utfällningspotentialen blir mindre
negativ än i enbart cyanidlösning. Därför kan
man genom ändring av alkalicyanid- och
alkali-hydroxidmängden i en blandad
zink-koppar-cyanidlösning få olika sammansättning hos den
utfällda legeringen. Detta innebär en viss kom-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
