Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 9. 2 mars 1954 - TV-mottagare, av Björn Nilsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
174
’ TEKNISK TIDSKRIFT
Fig. 1. Önskvärda
bandkurvor för,
upptill, sändare,
uppmätt efter
antennen, och nedtill
mottagare,
uppmätt vid bildröret;
- idealt,–-
verkligt förlopp.
övervägande i Europa än i Amerika. Detta beror
på kända olikheter dels i programresurser, dels
i materiell standard. Sedan en europeisk
mot-tagarspekulant väl löst sin konflikt mellan
programmens kvalitet och mottagarpriset, kommer
han att väga bildens tekniska kvalitet mot
mottagarens pris. Bildkvaliteten är bl.a. en funktion
av mottagarkonstruktionen och av de tekniska
data för TV-sändningen. Ju lägre man ställer
kvalitetsfordringarna, desto lägre blir också
kostnaderna, främst på mottagarsidan. Var gränsen
för acceptabel bildkvalitet går, är ytterst en
smaksak och har ofta diskuterats, med resultat
att 4—5 olika sändningssystem används i
Europa. Det ekonomiskt fördelaktigaste finns i
England och fastställdes redan 1936 på grundval av
den dåtida teknikens möjligheter. Senare har
man emellertid i flera andra länder funnit det
önskvärt med en något högre bildkvalitet, om
kostnadsökningen på mottagarsidan blir
måttlig. Denna väg har valts av USA (1941) och de
flesta europeiska länder, däribland Sverige, vilka
1951 i den internationella radioorganisationen
CCIR:s regi enade sig om en standard liknande
den amerikanska. Denna standard har också den
fördelen att medge en framtida övergång till den
typ av färgtelevisionssändningar, som utan
konstruktionsändringar kan tas in på befintliga
mottagare, givetvis då i svart-vitt.
Frankrike har sedan 1948 ett system, som
teoretiskt medger stor detaljrikedom hos bilden,
men samtidigt gör mottagarna dyrbara och
störningskänsliga. Hittills har därför systemets
resurser i praktiken inte utnyttjats.
Den enskilde mottagarspekulanten får
naturligtvis acceptera de utsända bildernas kvalitet,
som dock kan återges mer eller mindre
fullständigt i mottagaren alltefter dess prisklass. En av
Fig. 2. Del av den sammansatta videosignalen efter
modulering av bildbärvågen; linjetiden H är 6i,us och
delbild-tiden V 20 ms.
de ur ekonomisk synpunkt viktigare
kvalitetsfaktorerna är bildstorleken. Det är mycket
tröttande att sitta länge och stirra på vykortsstora
bilder, varför utvecklingen stadigt gått mot större
bildytor. I Europa, där priset kanske är en
viktigare faktor än i USA, tillverkas dock de flesta
mottagare ännu med relativt små bildrör.
Amerikanerna har ökat den genomsnittliga bildytan
år från år, så att den nu är ca 4 gånger så stor
som för 5—6 år sedan, utan att mottagarna blivit
dyrare.
Mottagarkonstruktionerna präglas alltså i
främsta rummet av publikens allmänna krav på
goda bilder till överkomligt pris. Men därtill
kommer också andra fordringar på t.ex. pålitlig
funktion, måttlig apparatvolym, enkelhet i
skötsel och service.
Den mottagna televisionssignalen
Då utsändning av television kräver 500—1 000
gånger så stor bandbredd som ljudrundradion,
har den förlagts till våglängdsområdet under
10 m. Man kan här ej räkna med regelbunden
mottagning av rymdvågen, och markvågens
räckvidd är något mindre än inom exempelvis
mel-lanvågsbandet. Vidare blir skuggeffekter av
höjdsträckningar, hus m.m. allt mer utpräglade
ju kortare våglängden är.
Mottagningsmöjligheterna begränsas ytterst av
storleksrelationen mellan önskad signal och
störande signaler vid mottagarens ingångssteg. Den
efterföljande förstärkningen, hur stor den än är,
kan inte förbättra signal-störningsförhållandet.
Ögats maximala kontrastkänslighet är ca 2 %,
vilket betyder, att signal-störningsförhållandet,
mätt i luminans på bildskärmen, bör vara > 50.
De icke önskade signalerna kommer dels från
mottagaren själv (elektronbrus i rör och
kretsar), dels utifrån (exempelvis
gnisturladddning-ar och atmosfäriska störningar). Avlägsna
sändare på samma kanal kan också störa
sporadiskt. Genom televisionskanalernas stora
bandbredd får bruset m.m. en avsevärd total verkan,
och för att kunna påräkna god mottagning vid
de flesta tillfällen bör man därför använda
ganska hög fältstyrka, 500 piV/m inom band I (47—
68 Mp/s) och 1 000 (xV/m inom band III (174—
216 Mp/s). Under gynnsamma omständigheter
och med sänkta kvalitetsanspråk kan man dock
få mottagning ännu vid 5—10 fi V/m.
De nämnda frekvensområdena disponeras för
television i Europas flesta länder och medger 9
kanaler om 7 Mp/s vardera, vilket är det
normerade utrymmet för en sammansatt
televisionssignal. Inom varje kanal överföres bild-,
ljud-och synkroniseringsinformation. Ljudet är
fre-kvensmodulerat med ett sving av 50 kp/s och
bärfrekvensen ligger 0,25 Mp/s nedanför varje
övre kanalgräns (fig. 1). För uppbyggnaden av
TV-bilden på mottagarsidan fordras ett linje-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
