Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 9. 2 mars 1954 - TV-mottagare, av Björn Nilsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
182
Fig. 17. Princip för stabilisering av linjeavböjningen.
strömökningen i avböjningsspolen under
delbild-tidens aktiva del. Om hänsyn tas till
spolimpe-dansen, utgångstransformatorn och slutstegets
utstyrning får gallerspänningen det utseende
som framgår av fig. 16. Spolen har vid 50 p/s
huvudsakligen resistiv karaktär, ett typiskt
värde är 10 + j • 2,5 ohm. Medeleffekten i ett
sågtandformat strömförlopp blir tredjedelen av
toppeffekten, vilket betyder 2—3 watt i
bild-avböj ningsspolen vid normala avböjningsvinklar
(50—55°). Härtill kommer minst samma
anod-förlust i slutsteget samt transformatorns
förluster.
Vid utformningen av linjeavböjningssystemet
stöter man på betydligt större svårigheter än i
fråga om bildavböjningen. Synkpulserna kan
ganska ofta innehålla störande pulser, vilket
medför att oscillatorn måste stabiliseras.
Avböj-ningsfrekvensen och -vinkeln (65°) gör den
erforderliga strömändringen i spolen vid strålens
återgång avsevärd, ca 105 A/s. Det önskàde
linjära strömförloppet låter sig inte gärna renodla
till följd av läckkapacitanser och -induktanser.
I avböjningstransformatorn skall dessutom
bildrörets högspänning alstras.
Den vanligaste principen för stabilisering av
mottagarens linjeavböjning är att applicera
automatisk frekvenskontroll på linjeoscillatorn.
Denna isoleras därvid från direkt påverkan av både
linjepulser och störande pulser, fig. 17.
Synkroniseringen sker i stället via en likspänning,
representerande linjepulsernas medelfrekvens
under ett intervall, som är mycket längre än
linjetiden. Från lämplig punkt i oscillatorn eller
linjeutgångssteget uttas en puls, vilken i en
dis-kriminator jämföres till fasläget med linjepulsen.
När oscillatorns frekvens tenderar att öka eller
minska, erhålles en korrektionsspänning, som
beror på fasdifferensen. Med detta system kan
Fig. 18. Detaljschema av linjeslutsteg.
man få god synkronism ned till en signalnivå,
då bildinnehållet blir onjutbart.
Den energi, som måste tillföras
avböjningsspo-larna, är approximativt proportionell mot
bildrörets högspänning och avböjningsvinkel. Båda
dessa storheter ökas år från år, vilket medför
stora krav på linjeavböjningssystemet, där
effektförbrukningen, som nu är ett par tiotal
watt, inte får tillåtas växa i någon större
utsträckning. Man har bl.a. konstruerat
transformatorer med låga förluster och söker
genomgående att minska anspråken på
linjeutgångssteget genom att tillvarata en del av den stora
reaktiva energin i avböjningsspolen. Vanligast är
en koppling med "seriespardiod", som under en
del av avsökningstiden ger laddning åt en
kondensator, vars spänning, 200—300 V, adderas
till slutrörets anodspänning. Den
autotransfor-mator som brukar vara kopplad till
linjeutgångssteget, har uttag för spardiod och
avböjnings-spole, men dessutom en högspänningslindning.
Återgångspulserna, som vid slutstegets anod får
ca 5 000 V toppvärde, transformeras upp och
likriktas med eller utan spänningsmultiplicering
(fig. 18). För bildrör av ordinär storlek behövs
12—16 kV vid några hundra fi A ström.
Den svängningskrets som bildas av induktans
och egenkapacitans hos linjeavböj ningsspolen
tillsammans med anslutande lindning på
transformatorn, har sådan resonansfrekvens, att en
halvperiod motsvarar återgångstiden 6—9 fi s.
Den plötsligt upphörande anodströmmen vid
slutet av avsökningstiden sätter resonanskretsen i
svängning, och under den första halvperioden
sker återgången. Tendensen till fortsatt
svängning stoppas av spardioden PY81, vilken blir
ledande och därvid laddar upp
reservoarkonden-satorn, som på schemat är ansluten till
spar-diodens anod.
En medelstor TV-mottagares totala effektbehov
håller sig omkring 150—200 W.
Växelströmsmatning var förr regel, men under de senaste åren
har i Europa nya rörtyper utvecklats, vilka dels
medger seriematning i en glödströmskedja på
0,3 A, dels kan drivas med den förhållandevis
låga anodspänningen från ett 220 V-nät.
All-strömsdrift har därigenom vunnit terräng i
Europa, ehuru motiven ofta varit andra än
hänsyn till abonnenter på 220 V likströmsnät, vilka
i de flesta kontinentländer är fåtaliga. I stället
har man velat slippa ifrån den tunga och dyra
krafttransformatorn, som dessutom med sitt fält
försvårar apparatens drift på nät av annan
frekvens än delbildsfrekvensen. Om dessa två
frekvenser sammanfaller, kan mer brum tolereras
i exempelvis avböjningskretsarna, men vid
internationellt programutbyte måste man tillåta
skilda nät- och delbildsfrekvenser. Nackdelar med
TV-mottagare utan nättransformator är det
spänningsförande chassiet, den större filterked-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
