Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 9. 2 mars 1954 - TV-mottagare, av Björn Nilsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
186
’ TEKNISK TIDSKRIFT
Färg- eller stereotelevision härnäst?
Nyare experiment har bekräftat att de
nuvarande TV-mottagarna ganska väl uppfyller
kravet att till måttlig kostnad ge god bildinformation
med utnyttjande av ett visst frekvensband. Om
man försöker öka informationsvärdet ined
bibehållet band, blir mottagarna genast mer
komplicerade. Ett exempel på detta är de senaste
amerikanska färgmottagarna av experimenttyp. Om
man å andra sidan försöker minska videobandet
med bibehållet informationsvärde, blir även
mottagarna avsevärt mer komplicerade. En sådan
förbättrad utnyttjning av TV-kanalerna kan i princip
göras på flera sätt, bl.a. genom pulskodning. Det
är mest sannolikt, att sådana system kommer till
användning vid programledningar för TV, där
en ökning i terminalapparaturens kostnad är
motiverad, om bandbredd samtidigt sparas.
Försök av större omfattning med färg-TV har
endast gjorts i USA. Ett av TV-industrin
gemensamt utarbetat färgsystem har i princip godkänts
av Federal Communications Commission och
mottagarförsäljningen väntas börja våren 1954.
Systemet arbetar med färgerna rött, grönt
och blått inom nuvarande kanalbredd och är
kompatibelt, dvs. färgsändningar kan tas in på
befintliga svart-vita mottagare utan att dessa
behöver ändras. Färginformationen behöver inte
inläggas i bildens findetaljer, varför
färgfre-kvensspektret är begränsat till ca 1 Mp/s. Med
en speciell bärvåg (ca 3,58 Mp/s) inmoduleras
färgsignalen på tomma platser i den svart-vita
videosignalens frekvensspektrum.
Färgmottagarnas tekniska problem ligger
snarare i bildröret än i kretsarna, även om dessa är
komplicerade nog och fordrar ungefär dubbelt så
många rör som en svart-vit mottagare.
Nuvarande färgbildrör har inte lämnat experimentstadiet
och utförs efter i huvudsak två linjer, separata
elektronstrålar för de tre färgerna (fig. 24) eller
en gemensam elektronstråle. Båda typerna har
en bildskärm, som är sammansatt av tre olika
fosforer, för rött, grönt och blått.
Fosforkomponenterna är regelbundet fördelade, antingen som
hundratusentals punkter eller som fina linjer.
Trestrålröret är dyrbart att tillverka, men de
anslutna kretsarna blir mindre komplicerade. Med
enkelstrålröret förhåller det sig ungefär tvärtom,
och en mottagare med detta rör blir dessutom
ganska besvärlig att sköta.
Färgbildrör med en bilddiagonal av 43 cm har
tillverkats, men de första färgmottagarna torde
få bilder med diagonalen 36 cm. Priset på en
apparat med detta rör (som kostar ca 200 $)
har beräknats bli 700—1 000 $. När den
svartvita televisionen var i sitt begynnelseskede 1939
kostade en 30 cm mottagare 560 $, vilket skulle
motsvara 1 000 $ efter 1953 års prisnivå.
Det finns naturligtvis anledning anta, att
prisnivån för färgmottagare kommer att sjunka av-
Fig. 24. Färgbildrör i metallkonut förande med tre strålar;
bilddiagonal 36 cm, längd 65 cm.
sevärt, sedan de tekniska problemen lösts och
produktionen stigit. Men dessa mottagare måste
alltid bli betydligt dyrare än de svart-vita,
kanske 50 %. Färgtelevisionen kan därför svårligen
slå ut den monokromatiska, liksom denna senare
inte gjort rundradion överflödig.
Stereotelevisionens utsikter blir kanske
osäkrare än färgtelevisionens, eftersom
avståndsintrycket är mindre nödvändigt för ögat än
färg-intrycket. Experimenten aktualiserades av
vid-filmens frammarsch och har ännu inte lett till
några definitiva resultat. Sannolikt kan en
stereobild av samma kvalitet som en svart-vit
rymmas inom den nuvarande kanalen. Hittills har
stereotelevisionen i USA använts huvudsakligen
för medicinska och industriella ändamål.
Man kan med fog påstå, att televisionens
slutliga tekniska utformning numera börjar skönjas.
Dess användningsområden kommer att sträcka
sig vida utöver det hittills aktuellaste,
sändningar för allmänheten. Basen för all vidare
utveckling måste dock bildas av monokromatisk
television, som i dag är en fullt färdig teknisk
bruksvara. Svensk radioindustri arbetar med
television sedan flera år men kan inte få
tillräckliga erfarenheter enbart genom
laboratorieförsök. Ju längre starten av en svensk
televisionstjänst fördröjes, desto sämre blir den inhemska
industrins utsikter att kunna hävda sig i
framtiden. Ansvaret för den nuvarande stagnationen
faller på de myndigheter, som hittills avvisat alla
framställningar från både statligt och privat håll
om reguljära televisionssändningar.
Litteratur
1. Kerkhof, F & Werner, W: Fernschen. Eindhoven 1951.
2. Deutsch, S: Theory and design of television receivers. New York 1951.
3. Fink, D G: Television Engineering. New York 1952.
4. Petition of R.C.A. and N.B.C. for approval of color standards for
the R.C.A. Color Television System. 25 juni 1953.
5. Baker, W R G: Color television — its status today. Tele-Tech
juli 1953.
6. Murakami: T: A VHF—UHF television tuner. R.C.A. Rev. sept. 1953.
7. Keizer, E O & Kroger, M G: A level-setting sync and
automatic-gain-control system for television receivers. R.C.A. Rev. sept. 1953.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
