- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / Årgång 84. 1954 /
198

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 10. 9 mars 1954 - Skånes naturtillgångar, av Gustaf Troedsson

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

198

’ TEKNISK TIDSKRIFT

stensindustrin fortsatte ända in emot slutet av
förra århundradet. I Hälsingborgstrakten
tillverkades brynstenar för liar och andra stålverktyg
ännu för 15 år sedan och kanske alltjämt. Alla
dessa naturtillgångar är nu skäligen värdelösa.

Den väldiga expansionen av vårt näringsliv
under detta århundrade har medfört en
omvärdering av naturtillgångarna. Om ingen nu längre
vill satsa kapital på att tillverka flintverktyg
eller kvarnstenar, så finns i stället mycket som
förr låg värdelöst och obeaktat men som nu
blivit föremål för intensiv exploatering.

En inventering av de aktuella tillgångarna sker
lämpligast i kronologisk ordning, så att man
börjar med de äldsta. Den geologiska kartan
(fig. 1) ger en bild av den ordning i vilken de
olika geologiska bildningarna har tillkommit.
Där inga senare rubbningar inträffat, ligger
alltid de yngre ovanpå de äldre. I Skåne har ganska
kraftiga rörelser i jordskorpan förekommit, dock
inte värre än att ordningsföljden alltid kan
fastställas.

Urberget

De äldsta naturtillgångarna finner man i
urberget. Detta består i Skåne huvudsakligen av
gnejs, vartill kommer granit på några ställen
samt gångformigt uppträdande diabas, en
vulkanisk bergart som fyller ut sprickor i gnejsen.
Gnejsen innehåller dessutom inlagrade partier
av diorit och hyperit.

Både diabas, diorit och hyperit är mörka, ofta
rent svarta bergarter, som bryts under namn av
svart granit. De är kiselsyrafattiga och
betecknas som basiska i motsats till de sura
bergarterna gnejs och granit. De viktigaste
förekomsterna finns i nordöstra Skåne.

Det alltmer stigande behovet av väg- och
byggnadsmaterial har gjort att stora stenbrott
anlagts i gnejs, vid Dalby och Åstorp och på
åtskilliga andra ställen. Medan urberget i andra
delar av landet, i Bergslagen, Västerbotten och
Norrbotten, innehåller brytvärda järn- och
sul-fidmalmer, är gnejsen i hela västra Sverige,
inklusive Skåne, helt blottad på sådana
förekomster, trots att denna gnejs sedan gammalt går
under namnet järngnejs. Den innehåller
nämligen en genom hela sin massa spridd förekomst
av magnetit, som dock regelbundet håller sig
vid 5—7 %, en alldeles för låg järnhalt för att
den skall vara brytvärd.

Försök att utvinna järn har gjorts på ett ställe,
nämligen nära sjön Immeln längst i nordöst.
Där finnes i urberget en sedimentär serie, kallad
Västanå-formationen, som med sina leptiter,
kvartsiter och konglomerat påminner om den
järnmalmsförande berggrunden i Bergslagen.
Den nämnda förekomsten var emellertid
alldeles för obetydlig, och gruvarbetet inskränkte
sig till några ytliga sprängningar

Den sedimentära berggrunden

Urberget är inoin stora delar av Skåne täckt av
sediment, som når betydande mäktigheter, på
andra ställen bildar det höjder som når mer än
200 m över havsytan. Man har således å ena
sidan den nära 200 m höga Romeleåsen, som
består av urberg, å andra sidan Malmötrakten,
där man får borra 4 000 m innan man når
urberget. Nivåkurvor för urbergsytan i den
"skånska pannkakan" visar branter som knappast
överträffas av Alperna.

Uppkomst och lagerföljd

Dessa väldiga stup skär igenom Skåne från NV
till SO och bildar den geologiska gränsen mellan
Fennoskandias urberg och det nordtyska
låglandets sedimentgrav. Detta lågland är en del
av den europeiska shelfen eller
kontinentalhyllan, vars sedimenttäcke för närvarande når
ovanför havsytan. Den har under långa
tidrymder sjunkit och har därigenom kunnat ta emot
enorma sedimentmassor.

Dessa har till stor del kommit från
Fennoskandias urberg, som under samma tid legat höjt
över havsytan och varit utsatt för vittring och
erosion. I gnejs och granit, som dominerar
Sveriges urberg, finns främst sådana mineral som
kvarts, fältspat och glimmer, men även apatit,
hornblände och andra. Medan kvartsen lämnas
nästan orörd av vittringen, upplöses de övriga i
enklare komponenter; kali, natron, kalk, en del
av kiselsyran i silikatmineralen m.m. löses ut
och förs bort.

Återstoden, kvarts och lermineral, dvs.
vattenhaltiga aluminiumsilikat (kaolin) och
alumi-niumhydroxider, spolas förr eller senare bort av
regn och transporteras vidare genom
vattendragen i form av siam, som till sist avlagras i
sorterat tillstånd, så att kvartskornen bildar sand
och lermineralen lera. Är sorteringen god, får
man ren kvartssand, som kan användas som
glassand, och eldfasta leror. Ofta är dock
sorteringen sämre, så att sanden blir lerblandad.

De ämnen, som transporteras i löst form, fälls
ofta ut av organismer. Skalbärande djur tar
hand om kalken, och deras skal har bildat ett
mer än 1 000 m tjockt lager av kalk och krita
under Malmö stad. På samma sätt kommer
sedimenten att innehålla lager, rika på fosfat,
mangan, järnmineral, men också på genom
indunstning utfällda kalium-, natrium- och
kaliumsalter. Luftens kolsyra reduceras genom
växternas livsprocesser, och dess kol anrikas till
kol- och oljeförekomster.

I stort sett kan man säga, att den kemiska
förvittringen jämte åtföljande spolning,
vattentransport och sedimentering innebär en sortering
och anrikning av de ämnen som uppbygger
landmassorna. Det är därför mycket värdefulla
produkter, som hör hemma i sedimentära lager-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 02:38:52 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tektid/1954/0216.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free