Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 10. 9 mars 1954 - Skånes naturtillgångar, av Gustaf Troedsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
23 mars 1954-
203
båda bearbetas, vilket långt ifrån alltid är fallet,
ger sålunda inte mer än 20 000 t stenkol. En
kvadratkilometer töms på kol på några få år.
Tillgångarna är alltså långt ifrån outtömliga.
Eftersom nya flötser ännu kan upptäckas, är det
inte möjligt att ånge, hur länge kolen skall räcka
med nuvarande brytning.
För varje ton kol uppfordras 30 m3 vatten.
Sedan kolbrytningen började i Höganäs för mer
än 150 år sedan, har ur de skånska kolgruvorna
uppfordrats mer än 1 000 milj. m3 vatten.
Höga-näsbäckenet har en areal av 425 km2 och en
me-delmäktighet av 150 m sediment, varav ungefär
hälften utgörs av sandstenar. Hela denna
berggrundmassa står fylld till brädden av vatten, så
att borrhål sedan 80 år tillbaka står och rinner
med kraftigt avlopp på flera ställen. Bara där
pumpningen är hård, såsom vid gruvorna, har
grundvattenytan sjunkit.
Var man än borrar i detta område till 100—
150 meters djup får man upp 10—20 1/s vatten.
Trots att man vid gruvpumpningen önskar
uppnå länspumpning, märks ingen minskning i
vattenmängden. Detta beror antagligen på en stark
infiltration av regnvatten och på att
grundvattenmagasinen är mycket stora.
Årsuppfordring-en har växlat i och med att nya gruvfält
upptagits och gamla nedlagts. För närvarande är
den nära 11 milj. m3 ined en obetydlig variation,
som bl.a. sammanhänger med
nederbördsförhållandena. Denna årsuppfordring av grundvatten
är dubbelt så stor som Hälsingborgs nuvarande
förbrukning av vatten.
Höganäsformationen är kalkfattig, varför
vattnet endast undantagsvis är hårt. Denna
kolförande formation är fullkomligt enastående i
vårt land i fråga om vattenföring och
vattenkvalitet.
Till höganäsbildningarna hör även de
sandstenar i trakten mellan Hörby, Höör och
Färing-tofta, som förr användes till byggnads- och
kvarnstenar. Ett smalt stråk från Eslöv förbi
Sjöbo till Fyledalen och Tosterup av vertikalt
uppresta lager av jämförande sandsten räknas
också dit. För 20 år sedan ställde man stora
förhoppningar på dessa skånska järnmalmer. Det
är oolitmalmer av en typ som liknar de berömda
sedimentära minettmalmerna i Lothringen och
Cleveland-malmen i England. Järnhalten är
emellertid låg; den uppgår endast sällan till 30 % och
då endast i tunna lager av ringa utsträckning.
Malmen har också två andra nackdelar.
Skikten står vertikalt i en lös sandsten, som vållar
svåra tekniska olägenheter vid brytningen.
Vidare är järnmineralen bindemedel i en sandsten,
något som medför speciella metallurgiska
problem. Krigsårens stora efterfrågan på järnmalm
lämnade denna välbelägna förekomst orörd,
vilket väl får tas som ett kriterium på att malmen
icke kan anses brytvärd för närvarande.
Fig. 5. Kalkbrottet, Båstad, delvis vattenfyllt; överst
flygsand, delvis avbanad; därunder stenig kritmorän, som
nedåt övergår i skalgruskalk.
Höganäsformationen är även i övrigt rik på
järn, som dock sällan uppträder i samlade större
malmskikt. Formationens äldsta del,
vallåkra-lagren, innehåller bankar av sfärosiderit i lera.
Detta mineral kan utan svårighet anrikas till
fullt användbar järnmalm.
I regel är dock malmskikten tunna, men att
döma av borrningar kan kvantiteten lokalt vara
betydande. I trakten söder om Hälsingborg
uppträder samma järnförande avdelning som i
Fyledalen. Den är emellertid inte sandig utan lerig
och uppträder i skikt, som ej står vertikalt
utan lutar 30°, varför brytningsförhållandena är
gynnsammare.
Kritbildningarna
Kritformationen är i sydvästra Skåne minst
1 500 m, på Kristianstads-slätten bara något
hundratal m tjock. Den börjar på båda ställen
med leriga och sandiga lager. Dessa är
tillgängliga dels i Fyledalen, dels vid Ivösjön.
Fyledalslagren utgörs av en 600 m mäktig serie
av sandstenar och leror. Bl.a. finns här eldfasta
leror med Sveriges tjockaste kolflöts samt en
180 m mäktig vit ren kvartssand.
Lagren står vertikalt och trots att kolflötsen
med åtföljande leror är 7 m tjock, varav 2 m
utgörs av kol, är den ganska värdelös på grund
av den obekväma lagerställningen. Lerorna utgör
en värdefull tillgång, som knappast kan sägas
vara rationellt utnyttjad. Sanden bryts i stor
skala och förser större delen av våra glasbruk
med deras behov av kvarts, som ända till för
20 år sedan importerades helt och hållet.
Vid Ivösjöns östra sida bryts en till
kritformationen hörande lera i ett stort dagbrott. Den är
horisontellt lagrad och förekommer i stora
mängder. Den utnyttjas främst av
Höganäsbolaget, är yngre än fyledalsleran och har
uppkommit i samband med ett framträngande av havet
mot norr över större delen av Skåne. När denna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
