Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 10. 9 mars 1954 - Elektrolytgel-behandlade jordkontakter, av Ivar H Sanick
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
23 mars 1954-
207
Elektrolytgel-behandlade
jordkontakter
Ivar H Sanick, B.Sc., Leksand
621.316.993
I vårt land förekommer i stor utsträckning hög
mark-resistivitet. Detta gör det ofta svårt att ekonomiskt och ur
drift- och säkerhetssynpunkt tillfredsställande utföra
jord-ningar vid anläggningar för elkraft- och teleöverföringar
samt för åskskydd.
Man har på senare åren också sökt erhålla en effektivare
jordning för att hindra uppladdning av statisk elektricitet
vid t.ex. olje- och bensinanläggningar samt vissa industrier
där en sådan uppladdning kan medföra brand- och
explosionsrisk.
En lösning på problemet att minska jordkontakternas
motstånd skulle vara en kemisk förening som är praktiskt
taget olöslig i vatten inen dock besitter en god elektrisk
konduktivitet. Den borde på ett enkelt sätt kunna tillföras
marken närmast jordkontakten och därigenom minska
resistiviteten.
Undersökningar har visat att en komplexförening av
kopparferrocyanid har goda elektriska egenskaper1. Ur
korrosionssynpunkt är denna förening med ett pH-värde
av 7—8 och med sina negativt laddade joner också
lämplig att användas i samband med jordkontakter av koppar
eller järn. Under vissa betingelser kan denna
komplexförening erhållas i form av ett gel vilket genom sin kapillära
struktur har förmågan att i marken uppta och under
längre tid binda fuktighet. Detta gel visar sig också ha
stor affinitet för starka elektrolyter vilka likaledes kan
upptas ur marken och härigenom periodiskt förbättra
ge-lets elektriska ledningsförmåga.
Resultat av en serie fältförsök med
elektrolytgel-behandlade jordkontakter har tidigare publicerats2. Försök har
senare utförts för att enligt denna metod behandla
markytan vid tertiärstationer med elektrolvtgel och härigenom
nedbringa steg- och beröringsspänningarna8.
Motståndsinstabilitet lios jordkontakter
Tidigare undersökningar har visat att variationer i
motståndet hos jordkontakter är säsongbetonade dvs. att
motståndsinstabiliteten i huvudsak skulle vara en följd av
växlingar i temperatur och fuktighetshalt i marken4.
Temperaturens inverkan på markresistiviteten har
undersökts varvid man fann att den relativa
resistivitetsföränd-ringen uppgår till ca 5 °/o per grad mellan 0 och 18°C. Vid
lägre marktemperaturer såsom t.ex. mellan —4°C och
— 8°C kan denna förändring uppgå till hela 30°/oper grad.
Fuktighetshaltens inverkan på markresistiviteten kan öka
till det dubbla om fuktighetshalten genom uttorkning
minskar från t.ex. 22 °/o till 16 °/o. Vid ännu kraftigare
uttorkning t.ex. ned till 11 °/o visar det sig att markresistiviteten
kan bli ända till tjugo gånger den ursprungliga5.
Hur djupt jordkontakter förlägges bör därför spela en
icke oväsentlig roll för stabilisering av jordmotståndet då
åtminstone de av årstiderna beroende större
temperaturvariationerna minskar med tilltagande markdjup.
Fuktighetsförhållandena i marken kan bl.a. vara beroende av
den för tillfället rådande grundvattensnivån.
Med hänsyn till den betydelse fuktighetshalten har för
markresistiviteten skulle man vänta sig att alltid erhålla
låga motståndsvärden hos jordkontakter som placeras i
sänk mark eller ännu hellre i vattensamlingar såsom
skogstjärnar e.d. överraskande nog är så icke alltid fallet utan
många gånger erhålles här högre motstånd. Anledningen
till detta är att marken normalt i sig själv innehåller mer
eller mindre mängder lätt dissocierbara ämnen vilka i
sänk mark eller vattensamlingar helt saknas eller är så
starkt utspädda att resistiviteten i extrema fall kan
närma sig den hos rent vatten (spec. ledningsförmåga ca
0,8 • 10"e ohm_1cm_1)7.
Vid sonderingsmätningar i marken finner man att
resistiviteten kan variera ganska mycket inom mer begränsade
områden och likaså vid olika jordstrata. I regel finner man
att resistiviteten avtar med tilltagande markdjup i likhet
med vad som är fallet i kurva a, fig. 1, där marken utgörs
av sand med nedtill mer ledande lager av lera eller
vattenförande strata. Förhållandet kan emellertid även vara
omvänt såsom framgår av c i samma figur, där markslaget
utgörs av en typisk jord på berggrund. Kurva d visar en
sandjord med ett ledande lerskikt på ca 5 m djup och e
en mark med mycket djupa och lösa sandlager.
Vid brukad jord eller betesmarker där tillförsel av
gödningsmedel sker och likaså vid dikesrenar där vägsalt
påföres uppstår oberoende av geologiska förhållanden låg
resistivitet närmast markytan med ökad resistivitet vid
tilltagande djup.
Samma blir förhållandet, fast kanske mindre markant, i
jordar där fibrolytisk nedbrytning av växternas
cellulosa-halt kan ske7. Genom inverkan av zymogena bakterier
t.ex. B. lacto acidophilos och B. aceti på bildade kolhydrat
påverkas markens pH-värde genom uppkomsten av
mjölk-och ättiksyra samt dessas salter8’9-10.
Vid nedbrytning av i markytan befintliga äggviteämnen
genom förruttnelsebakterier t.ex. B. proteus vulgaris
tillföres marken lätt dissocierbara salter såsom nitriter och
nitrater11.
De härvid genom mikrobiologisk inverkan erhållna
elek-trolyterna kommer att vid nederbörd diffundera i marken
och vid passage genom olika vattenförande strata avtar
då jonkoncentrationen ined tilltagande spridning och djup
varvid givetvis markresistiviteten kommer att öka i
proportion härtill.
I torr, steril mark där växtligheten är mycket sparsam,
t.ex. i ren sandmark eller i pinnmo, saknas i de flesta fall
förutsättningar för uppkomst av större mängder
förmult-nings- och förruttnelseprodukter och därav resulterande
elektrolyter. Man finner då också i allmänhet här att
resistiviteten avtar med tilltagande markdjup.
Vid hög grundvattennivå kommer grundvattnets
ledningsförmåga att variera med lokalitet samt förmultnings- och
Fig. 1. Markresistivitet
vid försöksplatserna
a—e vid Träkvista och
Ålvnäs.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
