Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 10. 9 mars 1954 - Andras erfarenheter - Knäckning av korta pelare, av JH - Allylplaster, av SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
214
’ TEKNISK TIDSKRIFT
Last
Fig. 1. Karakteristikor viel knäckningsprov; a för helt stum.
b för helt elastisk maskin.
rande pelare i byggnader vara utknäckta. En avvikelse
från den elementära teorin visar sig t.ex. vid dynamisk
belastning, då en sträva kan belastas högt över det
beräknade knäekvärdet. En spik skulle utan vidare knäckas
ut för en långsamt pålagd axialkraft lika med
hammarkraften.
För korta pelare utvecklade Considére och Engesser den
teori som nu oftast förknippas med namnet von Kårman.
Den tar hänsyn till den gradvisa sänkningen i differentiell
elasticitetsmodul som inträder sedan
proportionalitetsgrän-sen överskridits. En annan skillnad mellan korta och
slanka pelare visar sig vid knäckningsförsök i en provmaskin.
Medan slanka pelare vanligen ej knäcks ut utan gradvis
övergår från rak till utböjd form, inträffar vid korta
pelare ofta en abrupt utknäckning. Detta förklaras av
provmaskinens fjädring, dvs. förhållandet mellan lasthuvudets
rörelse och lasten.
Provar man en pelare med en viss excentricitet i två olika
maskiner, den ena helt stum och den andra helt elastisk,
får man olika kurvor (fig. 1) för relationen mellan last
och lasthuvudets läge. Vid den stumma maskinen avtar
lasten långsamt sedan maximivärdet uppnåtts och pelaren
kommer sakta att böjas ut. Den fjädrande maskinen
däremot visar ett instabilt område sedan lasten passerat
maximivärdet. Vid passage genom detta område omlagras
fjäderenergin tiill acceleration och pelaren knäcks hastigt
ut till en ändlig amplitud.
Vid prov i en 100 t Riehlé-maskin med skruvbelastning
erhölls långsam knackning av en viss pelare. Sedan en
kraftig tryckfjäder insatts mellan pelaren och
belastningshuvudet skedde utknäckningen med ett kraftigt fall i
belastningen åtföljt av en knall (Engineering jan. 1954 s. 13). JH
Allylplaster. Allylalkohol som är utgångsmaterial för
alla allylplaster är känd sedan 1856, men först på senare
tid har den börjat tillverkas i industriell skala. Den erhålls
bl.a. som mellanprodukt vid framställning av glycerol ur
propylen (Tekn. T. 1948 s. 828). För närvarande tillverkar
bara två firmor i USA allylalkohol i stor skala, och
tillgången är därför begränsad. Dessutom är den relativt dyr.
Dess pris beror nämligen av glycerolens därför att den
med användning av relativt billiga oorganiska kemikalier
kan överföras till glycerol under ökning av molvikten.
Årstillverkningen av allylplaster i USA är för närvarande
ca 1 300 t. De används mest till laminat, gjutna och
form-pressade föremål eller halvfabrikat. De kan också
utnyttjas som läcker, folier och lim, men dessa
användningsområden är av underordnad betydelse och anses även i
framtiden bli det.
Fastän man redan 1873 framställde en olöslig polymer av
allylakrylat ansåg man ännu 1947 allmänt att
allylförening-ar inte kan polymeriseras. Anledningen härtill är kanske
att allylalkohol polymeriseras mycket långsamt och bara
till lågmolekylära produkter även vid upphettning med
peroxidkatalysator. Under medelhögt tryck får man t.ex.
efter 22 h en viskös, flytande polymer som hittills fått
obetydlig användning.
Försök att framställa polymerer med långa kolkedjor av
allylalkohol har hittills lyckats bara genom hydrolys av
polyallvlacetaler. Allylalkohols stabilitet, särskilt vid
relativt låg temperatur och i mörker, även i frånvaro av
poly-merisationsinhibitor underlättar mycket dess lagring och
transport. Vidare kan man med fördel använda den för att
reglera mycket snabba polymerisationsreaktioner.
Polymerisation av styren och diallylfumarat utan
lösningsmedel är t.ex. svårreglerad, men den blir lättreglerad
och ger då mycket större utbyte av smältbart, icke
gela-tinerat sampolymerisat, om 10 °/o allylalkohol sätts till
reaktionsblandningen. Liknande resultat har erhållits vid
sampolymerisation av diallylmalenat, styren och
allylalkohol.
Allylestrar skiljer sig från allylalkohol genom att de har
mycket olika polymerisationsförmåga. Några
polymeriseras långsamt, några med medelstor hastighet och några
mycket snabbt till praktiskt taget inerta föreningar. De
ger härvid osmältbara, olösliga härdplaster genom
addition i stället för kondensation som är den vanliga
bildningsreaktionen för sådana.
Enkla allylestrar, såsom acetat, laurat och palmitat,
framställs genom reaktion mellan alkohol och syra med en
vattenabsorberande, sur katalysator, t.ex. svavelsyra eller
fosforsyra. Det bildade vattnet avlägsnas genom enkel
eller azeotrop destillation. Diallvlftalat kan erhållas av
ftalsyraanhydrid och allylalkohol med />-toluensulfonsyra
som katalysator.
Till de mest användbara estrarna räknar man
allylklor-formiat och allylglykolkarbonat. Det förra bildas med 95 °/o
utbyte genom allylalkohols reaktion med fosgen vid
15—20° C
COCL + C3H-OH —>C3H5OCOCl + HCl
Samtidigt bildas litet diallylkarbonat och allylklorid.
Po-lymert glykol- eller polyglykolkarbonat kan erhållas
genom monomert allylklorformiats reaktion med glykolen
och polymerisation, t.ex.
2 CjHjOCOCl + (H0C2H4)20—> (C3H,0C00C2H4)20
Polyallylklorformiat kan också estrifieras med allylalkohol
till polvdiallylkarbonat. Den erhållna plasten kan sedan
med katalysator överföras till ett mycket segt fast gel på
bara 2 h.
Diallylestrar, t.ex. diallvlftalat, polymeriseras lätt med
peroxidkatalysator men långsamt med värme eller ljus.
Detta är fördelaktigt därför att monomeren kan lagras
utan inhibitor. Mycket intressanta och troligen praktiskt
användbara produkter kan erhållas genom polymerisation
av allylakrylat och allylmetakrylat. Dessa föreningar har
två funktionella grupper med helt olika
polymerisationsförmåga. Under polymeriseringens första skede förblir
allylgruppen till största delen intakt medan
metakrylat-gruppen snabbt reagerar.
Fastän inan vid fullständig polymerisation får en
användbar härdplast, erbjuder denna betydande problem vid
gjutning och formpressning, särskilt av större föremål
eller sådana med komplicerad form, därför att plasten
gelatineras mycket lätt. Man kan emellertid fördröja
gelatineringen genom att minska allylgruppens
begynnelsereaktivitet eller kedjelängden under polymerisationens
första skede. Detta uppnås genom användning av låg
poly-merisationstemperatur eller tillsats av ett lämpligt ämne,
t.ex. jS-tionaftol.
Allylhalogenider polymeriseras långsamt. De kan
visserligen ge sampolymerisat med t.ex. vinylklorid men de ger
kedjeöverföring och begränsar härigenom slutproduktens
molvikt. Man har utnyttjat detta förhållande för att
fördröja snabbt polymeriserande allylföreningars gelatinering,
t.ex. diallyl- eller dimetallylftalats. Vid närvaro av
allylklorid växer mängden löslig polymer.
Ett antal etrar av allylfenoler har visat sig ge
termoplaster, om borfluorid används som
polvmerisationskata-lysator. Sidkedjorna reagerar härvid först vid gelatinering.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
