Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 12. 23 mars 1954 - Svenskt kraftverksbyggande, av Tore Nilsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
258
mh|
’ TEKNISK TIDSKRIFT
Vid anläggningarnas planering och utförande är
det emellertid nödvändigt att ta stor hänsyn till
naturen. Vad som kan göras till rimliga
kostnader för att minska intrånget, det skall också
göras. Uppläggning av stora tippmassor bör
planeras och tipparna behandlas genom sådd eller
plantering, så att de såvitt möjligt smälter in i
den omgivande naturen.
Det är svårt att komma till rätta med en
torrlagd älvfåra, där högvatten ibland måste släppas
fram. Man kan ibland hjälpa sig med enkla
grunddammar för att hålla uppe vattenytan i
längre sel, om det finns några sådana. Med fem
sådana dammar har man lyckats ordna ett
hyggligt utseende på den ca 2 mil långa älvsträckan
nedanför Kilforsens damm. Detta har kostat ca
2,5 Mkr. Det kan diskuteras, om det är riktigt
att lägga ut så mycket pengar på detta. För min
egen del anser jag utgiften i detta fall motiverad.
En naturskyddslag har trätt i kraft. Enligt
denna har Vattenfallsstyrelsen att samråda med
länsarkitekten om naturskyddsfrågan i samband
med anläggningen. I de flesta län har man också
bildat lokala naturskyddskommittéer. Dessutom
finns ett flertal centrala organ, som är
intresserade av frågan. Enligt lagen är Svenska
Naturskyddsföreningen allmänt naturvårdande
organ och Samfundet för hembygdsvård organ för
landskapsvården. Båda anser sig vara
remissorgan ifråga om vattenkraftanläggningarnas
inverkan på naturen. Dessutom finns
Kammaradvo-katfiskalsämbetet, som har att bevaka de
allmänna intressena. Det är under sådana
förhållanden inte lätt att få ett ordnat samarbete.
Vattenfallsstyrelsen har i samråd med
vattenkraftföreningen sökt få till stånd ett
samarbetsorgan men det har strandat på att naturvårdarna
inte kunnat enas.
Vattendomstolsbehandlingen
Domstolsorganisationen har visserligen utökats
under hand, men inte tillräckligt för att hinna
med i den allt snabbare utbyggnadstakten.
Kraftföretagen är tvungna att på egen risk
påbörja byggandet på land, innan vattendomstolens
tillstånd föreligger. På detta sätt har man
dragit sig fram i många år. Det är naturligtvis
olämpligt, även om det inte är direkt olagligt. Nu
räcker emellertid inte ens detta nödförfarande.
Vattenfallsstyrelsen har redan måst avstå från
att sätta i gång viktiga regleringsarbeten, och
stor risk föreligger uppenbarligen, att
utbyggnadsprogrammet blir försenat.
Vattenfallsstyrelsen har framhållit lägets allvar
inför regeringen, som omedelbart tagit itu med
problemet. Även om regeringen snabbt ställer
erforderliga medel till förfogande, återstår att
skaffa kvalificerad personal till de nya
vattendomstolarna. Detta kan bli svårt nog. Där behövs
folk med praktiskt handlag och gott omdöme.
Ingenjörstillgången
En annan faktor, som är av avgörande betydelse
för våra möjligheter att fullfölja
utbyggnadsprogrammet, är tillgången på goda och kunniga
ingenjörer. Det råder stor brist på sådana. Det
har för åtskilliga år sedan konstaterats, att
150 väg- och vattenbyggare per år behövde
utexamineras från de två högskolorna.
Produktionen har emellertid stannat vid i genomsnitt
100 per år under senare tid. Detta beror på att
anslag ej kunnat erhållas till erforderliga
utbyggnader och lärarkrafter. Det är dålig
ekonomi för staten att snåla med detta.
Många teknologer och yngre ingenjörer har
missuppfattat situationen på vattenkraftområdet
och därför inte vågat ge sig in på den grenen av
väg- och vattenbyggaryrket. Man tror, att
vattenkraften är färdigutbyggd om 15—20 år och att
arbetsuppgifterna därmed är slut. Detta är helt
felaktigt.
Framtidsbild
Den utbyggnadsvärda kraftmängden i landet
har under årens lopp beräknats till allt högre
belopp, beroende bl.a. på teknikens framsteg.
Utbyggnaden av vattenkraften kommer givetvis
att fortsätta, åtminstone tills balans uppnås
mellan ångkraftkostnad och vattenkraftkostnad.
Ångkraften kostar för närvarande 4—5 gånger
så mycket som vattenkraften. Man kanske kan
gissa, att ångkraften kommer att bli något
billigare. Vattenkraften kommer däremot att stiga
i kostnad. Måhända kommer de att mötas vid tre
gånger nuvarande vattenkraftkostnad.
Beräkningar, som utförts för vissa flodområden,
tyder på att den utbyggda vattenkraften då
kommer att uppgå till väsentligt mer än de 60 000
MkWh/år, som hittills angivits som
byggnadsvärda. Vi har nu byggt ut för 22 000 MkWh/år.
Med nuvarande utbyggnadstakt, 2 000 MkWh/år,
räcker utbyggnaden i 30 år. till. De sista 10 000—
20 000 MkWh/år kommer emellertid att bli så
arbetskrävande, att man bör räkna med
åtminstone 40 år. Därmed är vi emellertid inte färdiga.
Efter hand som energibehovet till allt större
del måste tillgodoses med bränslekraft, är det
sannolikt, att vattenkraftverkens
utbyggnadsgrad måste ökas. Det är nämligen avgjort
förmånligare att ta belastningsvariationerna med
vattenkraft än med bränslekraft. Att döma av
utvecklingen i utlandet, kan man kanske räkna
med utnyttjningstider på nedåt 2 000—3 000
h/år, vilket innebär, att effekterna skall ökas
till nära det dubbla.
Vad vi hittills gjort under 50 år är bara 5—10 %
av vad som skall göras. Därtill kommer så
småningom ombyggnad och modernisering av äldre
anläggningar. Det är sålunda ett stort och därtill
intressant arbetsfält, som de svenska
vattenbyggarna har framför sig under flera generationer.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
