Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 12. 23 mars 1954 - Problem vid planering av ett svenskt huvudvägnät, av Allan Tånneryd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
262
’ TEKNISK TIDSKRIFT
Fig. 3. Fördelning i procent av startplats och mål för bilar på riksväg 2 vid Laholm, t.v. under ett dygn i juli 1953
(3 440 bilar), t.h. under ett dygn i oktober 1953 (1360 bilar).
de riksvägnätet och skall klargöra målsättningen
för detta är det av intresse att veta hur mycket
en godtagbar standard överslagsvis kan kosta.
Under hösten 1953 har vägförvaltningarna,
närmast för en inventering av det internationella
vägnätets utbyggnadskostnad, gjort en
uppskattning av de medel som behövs för att ge
riksvägnätet en standard som motsvarar den
nuvarande trafikens krav. Den totala kostnaden
uppskattades till 1 700 Mkr. och innefattar förutom
landsbygdens riksvägar även vissa sträckor inom
stadsområden (fig. 1).
För femårsperioden 1955—59 har man som
nämnts räknat med en investeringsvolym av
omkring 2 000 Mkr. för landsbygdens vägar. Om
man, som skett i anslagsäskandet för 1955, skulle
avdela 30 % av denna summa för riksvägarna
skulle man under femårsperioden kunna
disponera 600 Mkr. på detta vägnät. Vi skulle alltså
kunna tillgodose något mer än tredjedelen av
det uppskattade behovet, för en utbyggnad
motsvarande den nuvarande trafikens krav. Det är
givet att man vid behovsberäkningen också i viss
utsträckning siktat på framtiden. Det undersökta
investeringsbehovet innefattar emellertid icke
motorvägar i nämnvärd omfattning.
Anser man att denna utbyggnadstakt för
rikshuvudvägarna icke är tillfredsställande måste
man överväga om en större del av vägväsendets
medel kan avdelas för riksvägarna eller om det
är motiverat att ställa större resurser till
vägväsendets förfogande. För att kunna ta ställning
till den förstnämnda frågan måste man även
klarlägga hur en utbyggnad av det sekundära
vägnätet skall ske. Ett sådant klarläggande är
icke möjligt utan en ingående planering i stort.
Vägarnas trafikbelastning
När det gäller att utforma ett stamvägnät bör
målet vara att ge vägarna en sådan sträckning att
de får största möjliga trafik. Risken för att man
därigenom skulle få en sådan trafikanhopning,
att man blir nödsakad att senare bygga
avlastande leder, torde i vårt land som regel vara
ytterligt ringa. Genom en sådan planläggning att
stamvägarna drar till sig så mycket trafik som
möjligt vinner man också en avlastning av det
sekundära vägnätet, vilket bidrar till ökad
framkomlighet och trafiksäkerhet på detta samt
minskade investeringsbehov för dess utbyggnad.
Trafikräkningar och trafikundersökningar ger
belägg för att man måste ta stor hänsyn till de
lokala trafikalstrarna då man bestämmer en
stamvägs sträckning. Man måste sålunda veta
var de trafikalstrande orterna ligger. En
undersökning av detta har nyligen påbörjats.
Vid bedömning av vägsträckningen måste man
också ta hänsyn till näringslivets lokalisering.
Visserligen heter det att väg bryter bygd, men
jag tror ändå, att man endast i sådana fall då
det klart ådagalagts att ny lokalisering av
bebyggelse och näringsliv kommer att ske, bör
planlägga en stamvägs sträckning så att den
väsentligt avviker från den nuvarande.
Årsinedeltalet av trafiken per dygn på
riksvägarna i södra Sverige (fig. 2) varierar avsevärt.
Karaktäristisk är ökningen invid städerna och
trafikbandens beroende av städernas storlek och
avståndet dem emellan. Ett närmare studium av
en sådan trafikbandskarta kan ge viss ledning
då det gäller att bedöma utformningen i stort av
ett vägnät. Ett slutligt ställningstagande kan
dock göras först efter noggrannare utredningar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
