Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 13. 30 mars 1954 - Konstruktörens krav på passningar, av Gustav Boestad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
30 mars 195b
283
Fig. 4. Lager spalt med teoretisk
oljefilmtjocklek h0 — 6 n, profildjup
H1 = Ht — 2,5 fi; avstånd h’0 mellan
ytornas toppar 3,5 ji,.
Fig. 5. Blocklager
vid Hl—fi är 25 |w. Fordran på ytjämnhet är
sålunda här t.o.m. hårdare än en tiondel av
toleransområdets storlek. Med
oljefilmstjockle-ken 6 n och profildjupet 2,5 n kan spalten se ut
som fig. 4. Det kan gå bra men större profildjup
bör man säkert icke ha. I andra fall kan man
ofta nöja sig med profildjup på 0,2—0,3 av
toleransområdet.
Blocklager
Vid axiallager av blocktyp, fig. 5, är det
väsentligt att blockens tjocklek T noga överensstämmer
sinsemellan, under det att det absoluta måttet ej
har samma betydelse. Oljefilmens tjocklek kan
beräknas ur formeln
ho
2 _
0,15
v\ v a
där blockets bärande yta har dimensionerna a
(periferiellt) och b (radiellt) och
beteckningarna i övrigt är desamma som vid halslager.
Skulle i ett visst fall h0 beräknas vara 0,020 mm
och ett av blocken vore exempelvis 0,020 mm för
tjockt, skulle detta komma att bära ca 4 gånger
så stor belastning som de övriga blocken.
Högst 10 n variation torde böra tillåtas. Det ger
vid 20 mm tjocklek måttsättning 20 h 7. Grövre
tolerans kan sättas, om alla blocken fräses ur
en svarvad ring, måttsatt exempelvis sålunda:
20 h 9, tjockleken överallt densamma inom ±7 n,
Passningar med grepp
Passningar med grepp användes i fasta
förband, där vridande moment eller krafter
överförs med friktionskrafter i förbandytorna. För
ett förband utsatt för exempelvis vridning gäller
Mv — Jtd 1 p n d/2, där p är yttrycket och n den i
anspråk tagna friktionskoefficienten. Den väljes
högst hälften så stor som den verkliga, som kan
ligga i området 0,12—0,24, och lägre om man
har växlande belastning. Yttrycket ger upphov
till tangentiella drag- och tryckspänningar, vars
storlek i första hand är avgörande för hur
trycket kan få väljas.
Med utgångspunkt från friktionskoefficient och
tillåten påkänning kan ett lämpligt grepp, dvs.
övermått hos axeln, beräknas. Man korrigerar för
ytojämnheter. Man mäter visserligen över
ytornas toppar, men det är snarast medeldiametern
som är viktig. Man får då måttvärdet på det
önskade greppet och finner i toleranstabeller de
toleranser, som kan tänkas vara lagom. Man
väljer dem så att minst det beräknade
minimigreppet erhålles. Man kontrollerar hur stor
tangentialspänningen i axel eller nav blir, om
axeln ligger vid övre toleransgränsen och navet
vid den undre. Är spänningen så hög som man
under förhandenvarande omständigheter vill
tilllåta, så har man på en gång funnit det rätta.
Eftersom den påkänning, som orsakas av
greppet är konstant, kan den ofta tillåtas vara mycket
hög, ibland i närheten av materialets sträckgräns
och ibland t.o.m. högre. Man kan kanske nöja
sig med nästa grövre noggrannhetsgrad.
Resultatet blir att minimigreppet blir mindre, att alltså
en större friktionskoefficient måste tas i
anspråk, vid 100 mm axel i genomsnitt ca 30 %
större. Påkänningen i axel och nav, orsakad av
greppet, blir också högre, i genomsnitt ca 10 %.
Man kan fundera på att även ta en grad
hårdare grepp. Då inkräktar man i allmänhet ej så
mycket på förbandets styrka, men
påkänningarna i det stiger kanske ytterligare 20 %. Att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
