Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 14. 6 april 1954 - Termoelement, av Göran Lindholm - Svenska oljeväxter, av SHl - Pentaerytritol och alkydharts, av SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
13 april 1954-
309
menlet. För att få ned dimensionerna har man låtit ena
ledaren omgivas av ett rör, som utgör den andra ledaren.
Isolering av asbest eller keramiskt material utfyller
mellanrummet. Ytterdiametern på ett sådant termoelement kan
göras så liten som 3,2 mm, vilket många gånger kan vara
värdefullt. En annan fördel är, att trögheten vid denna
typ är synnerligen liten genom att
termoelementmateria-let är i direkt kontakt med den omgivande atmosfären.
Installation
Vid hög temperatur bör termoelementet placeras
hängande, då det annars lätt böjs i värmen och sedan blir
svårt att ta ut. Särskilt vid ugnar med tjocka väggar har
detta stor betydelse. Före sådana synpunkter går emellertid
kravet på att rätt temperatur bör mätas, vilket i ugnar utan
konvektion betyder, alt man måste placera termoelementet
så nära chargen som möjligt. Instickslängden måste
vara minst åtta gånger rörets ytterdiameter för att inte
värmeavledningen skall påverka temperaturen i spetsen.
Dragningen av kompensationsledningen bör utföras så att
den inte kommer i närheten av starkströmsledningar, vilka
kan inverka störande. Tvingas man skarva
kompensationsledningen, måste man övertyga sig om alt fullgod
kontakt erhålles. Detta gäller även vid användning av
omkopplare.
Om ett termoelemenl normalt används vid en viss
temperatur, skall man inte tillfälligtvis använda det för mätning
av högre temperaturer, då detta ofta medför
strukturförändringar i materialet som försämrar noggrannheten. Av
samma orsak bör inte instickslängden ändras för ett
termoelement. Om det skall kontrolleras, bör detta om
möjligt ske under exakt de betingelser under vilka det
används.
Vid den regelbundna tillsyn, som bör komma
termoelementet till del, bör slutligen skyddsröret kontrolleras,
emedan man oftast kan se när det är tid att byta ut detta och
ett i tid utfört byte räddar termoelementet från att
förstöras. Hur ofta kontroll skall göras får erfarenheten från
fall till fall utvisa.
Svenska oljeväxter. När oljeväxtodling återupptogs i
Sverige 1939 var Svalöfs Senraps under några år den
allmänt odlade sorten. Något senare kom vallmo, vårraps,
vitsenap, oljelin m.fl. och först 1949 vårrybs. Man har
senare undersökt möjligheterna att odla sareptasenap och
svartsenap som oljeväxter. Den senare av dessa anses
olämplig, framför allt därför att dess frön har för låg
halt av feta oljor och för hög halt av senapsolja.
Sareptasenap har vissa fördelar framför raps men också
betydande nackdelar varför den inte kan komma i fråga som
olje-växt förrän den förädlats ytterligare.
Av liöstraps kom i Tyskland under mellankrigstiden
sorter som ger högre avkastning än Senraps. En av dessa,
Lembkes raps, ersatte så småningom Senraps i större
delen av det svenska odlingsområdet för höstraps. Den
förra ger nämligen mer frö än den senare. Lembkes raps
har emellertid sämre vinterhärdighet än Senraps, och man
har därför inriktat förädlingsarbetet på att få fram dels
en sort som är överlägsen Lembkes raps i fröavkastning
och oljehalt hos fröna, dels en som har bättre
vinterhärdighet än Senraps och samtidigt minst lika god
fröavkastning som Lembkes raps.
Som resultat av detta arbete kom 19-19 Matador raps som
inte bara ger mera frö med högre oljehalt än Lembkes
raps utan också har bättre vinterhärdighet och
dråsfast-het. Denna sorts vinterhärdighet är dock inte tillräcklig för
odling i Mellansverige ocli på utsatt mark i Sydsverige.
Man har därför fortsatt förädlingsarbetet.
En ny sort, Tenus raps, har erhållits ur Wilnensis raps
från Polen genom pedigreeurval. Den är lägre, spensligare
och mer förgrenad än Lembkes raps och Matador. Vid
Utsädesföreningens odlingsförsök 1946—1951 har den i ge-
nomsnitt givit betydligt större fröavkastning än Senraps
och något större än Lembkes raps. Frönas oljehalt är
un-fär densamma som för den senare. Tenus vinterhärdighet
är avsevärt större än de tre andra sorternas. Detta
framgår särskilt av odlingsförsök i Finland.
Vårrybs är en för Sverige ganska ny oljeväxt. Man
började odla den först 1949, men redan två år senare hade
den besådda arealen nått nära 11 000 ha. Orsaken till
vår-rybsens framgång är framför allt att den till skillnad från
övriga oljeväxter är synnerligen lämplig för torvjordar.
På sådana övervintrar nämligen höstoljeväxterna ofta
dåligt och våroljeväxterna hinner inte mogna under dåliga
somrar. Vårrybs har mycket kort vegetationstid, inte
mycket över 3 månader, och den har därför givit gott resultat,
särskilt på de gotländska myrarna.
Man odlade först en stam, betecknad Sv 0300, som
erhållits ur en tysk sort, Mettes vårrybs, och något senare
en annan sort, Fenno vårrybs. År 1951 kom emellertid en
ny, förädlad sort, kallad Gute vårrybs, som är en
Fi-popu-lation av fem olika rybsstammar. Dessa blandas och
samodlas året innan bruksfrö framställs. Härigenom vill man
erhålla dels korsningsstimulation och därmed ökad
fröskörd, dels en population med bättre anpassningsförmåga
till olika klimat och jordar.
Gute vårrybs kan morfologiskt inte skiljas från Sv 0300.
De båda sorterna mognar samtidigt på humusjord och
avsevärt tidigare än Fenno. Gute ger ca 9 °/o större
fröavkastning och något större oljehalt hos fröna än Sv 0300
och Fenno. Stråstyrkan är större för Gute än för Sv 0300.
I jämförelse med Regina vårraps mognar Gute 23 dagar
tidigare på humusjord.
Vallmo odlades under första hälften av 1940-talet, mest
1944 då 2 760 ha besåddes, men 1946 hade man praktiskt
taget slutat att utnyttja den. Orsaken härtill var att vallmo
ger mindre fröskörd än raps, vitsenap och oljelin. Den har
också vissa andra nackdelar; bl.a. fordrar den en mer
finfördelad såbädd och bättre groningsbetingelser än de
andra oljeväxterna; vidare växer den långsammare på
grodd-plantstadiet och fordrar därför noggrannare ogräsrensning;
slutligen har den långt och vid mognaden skört strå
varför den lätt bryts och frö spills.
Å andra sidan har vallmo flera påtagliga fördelar
framför andra oljeväxter. Den ger sålunda olja av mycket hög
kvalitet; i detta hänseende iir vallmo överlägsen alla andra
oljeväxter som kan odlas i Sverige. Vidare angrips den
praktiskt taget inte av skadedjur och är mindre känslig
för övermognad. Fröspill genom att kapslarna öppnar sig
förekommer normalt inte. Vallmo angrips inte heller av
nematoder och klumprotsjuka vilka kan vålla betydande
skador på raps och vitsenap.
Vallmons fördelar, särskilt för odling omväxlande med
korsblomstriga oljeväxter (t.ex. raps och vitsenap), har
gjort att man försökt få fram en bättre sort än de båda
tyska Mahndorfer och Peragis som odlades 1940—1946. Då
den förra ger stor fröskörd men har hög och bräcklig
stam, medan den senare visserligen ger mindre fröskörd
men har kortare och något starkare stam, låg det nära till
hands att försöka korsa Mahndorfer och Peragis.
På detta sätt har man också fått fram en sort, Svalöfs
Flora vallmo, som ger t.o.m. större fröskörd än
Mahndorfer och frö med högre oljehalt. Stråstyrkan är något
bättre än hos Mahndorfer men tyvärr inte lika god som
hos Peragis. Flora vallmo mognar något tidigare än
Mahndorfer men något senare än Peragis (G Andersson i
Sveriges Utsädesförenings Tidskrift 1952 h. 1 s. 9, h. 5 s. 381,
1953 h. 1 s. 56). SHl
Pentaerytritol och alkydharts. Under flera perioder av
stor åtgång på ytbehandlingsmedel har tillverkningen av
pentaerytritol (pentaerytrit) i USA inte tillfredsställt
efterfrågan. Dessemellan har produkten varit svårsåld. Orsaken
härtill är att pentaerytritol (en fyrvärd alkohol vars
formel kan erhållas ur metans om dennas fyra väteatomer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
