Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 14. 6 april 1954 - Nybyggen - Kraftstationen Salto de Castro, av G Lbg - Amerikansk försvarsrobot, av hop - Andras erfarenheter - Saltkorrosionsskada på bilar, av Einar Bohr - Bogserprov i full skala, av Erik Ullman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
13 april 1954-
315
ravin, vartill vattnet ledes från floden genom två
tunnlar. Flodfåran spärras med en massiv
betong-gravitations-damm, som har fyra flodutskov med 18 m breda och 11 m
djupa segmentluckor. Av de fyra skiborden från utskoven
har de båda yttre skevats inåt. Vid foten av de 46 m höga
dammtrösklarna har utförts en ca 60 m lång,
energidäm-pande betongkonstruktion.
Maskinstationens intag är utrustat med upptagbara
halvcylindriska grindar och fjärrmanövrerade luckor.
Belastningen från generatorns stator och bärlager överföres med
en konisk betongkonstruktion utanför plåtspiralen till
grunden, fig. 2. Generatorn och turbinen kunde därigenom
monteras samtidigt. Två 240 t kranar sköter de tunga
transporterna. De två vertikala Francis-turbinerna lämnar
vardera 43,5 MW vid 37 m nettofallhöjd.
Medelvattenmängden är 300 m3/s, högvattenmängden är 1 200 och
exceptionella högvattenmängden 5 000 m3/s (en gång på
30 år). Löphjulen, som anses vara de största av denna typ
i Europa, har 3 700 mm diameter och väger 47 t (Water
Power mars 1953). G Lbg
Amerikansk försvarsrobot. Ett omfattande
luftförsvars-system utbyggs för närvarande i USA. Det består i kedjor
av radarstationer, som skall upptäcka fientliga
bombflygplan långt innan dessa nå in över den amerikanska
kontinenten, jaktplan med lång flygtid för att möta
bombplanen så tidigt som möjligt, bl.a. F 100 Super Sabre (Tekn.
T. 1954 s. 104), extrema intercepterjaktplan med kort
stig-tid för försvar av vitala områden samt slutligen
försvarsrobotar för punktförsvar. Enligt officiella uppgifter har
en sådan försvarsrobot, "Nike" (Tekn. T. 1953 s. 123),
börjat levereras till robotbatterier som ligger likt en sista
försvarsmur runt Washington. Arbetet med "Nike"
påbörjades 1945, en första provskjutning skedde redan 1946 dock
utan styrsystem. Prov med en komplett robot (fig. 1)
gjordes först 1951.
"Nike" drivs av vätskeraketmotorer i två steg. Det första
steget, den nedre delen i fig. 1, släpps sedan roboten på
några få sekunder accelererats upp i fart, troligen över
machtalet 3. Farten underhålles sedan av det andra steget
i själva huvudroboten. "Nike" kan bekämpa
bombflygplan på höjder upp mot 15 km; räckvidden är dock liten,
endast 30 km. Kontakt beräknas nås 30—40 s efter
ut-skjutningen.
Huvudroboten är cirka 6 m lång, har 0,3 m diameter
och är försedd med tre uppsättningar korsställda
deltavingar. De största vingarna är bärplan för att ge önskad
lastfaktor i banan. De är korsställda för att lastfaktorn
Fig. 1.
Försvarsroboten "Nike" på
ut skjutningsramp.
skall kunna tas i alla riktningar. De mindre vingarna är
till för styrningen. Varför dubbel uppsättning behövs är
oklart. Enligt uppgift skall en krans vingar ha tillkommit
under utprovningen.
"Nike" styrs av ett ledstrålesystem (Tekn. T. 1947 s. 529;
1951 s. 705) som automatiskt inriktas på basis av
mark-radarinformationer om målet. Någon målsökare i roboten
som med egen radar styr sista delen av banan lär icke
finnas. Att träffsannolikheten dock är god visar
provskjutningar mot obemannade "flygande fästningar"
(Avia-tion Week 28 dec. 1953 s/l3; Interavia dec. 1953). hop
Andras erfarenheter
Saltkorrosionsskador på bilar. Mångåriga försök i Acron,
USA, med 1—2 °/o tillsats av natriumdikromat till det salt,
som används för att hindra isbeläggning i spårvägsspår
etc., har visat att tillsatsen väsentligt minskar korrosionen
av i synnerhet skärmarna på bilar och bussar. Försöken
grundar sig såväl på laboratorieprov som fleråriga
praktiska försök. Tillsats av nära 2 %>, som synes ge
maximieffekt, undanröjde korrosionsrisken praktiskt taget
fullständigt.
Dikromat är emellertid ganska svåråtkomliga och dyra
och försök görs att finna lika effektiva och billigare
material som tillsats till saltet. En till sammansättningen
hemlighållen blandning BANOX, innehållande metafosfat,
synes uppfylla rimliga krav. Vid neddoppningsförsök med
stål under 14 dygn i saltlösning utan tillsats, med 1 °/o
natriumdikromat och med 1 °/o BANOX förhöll sig
stålprovens korrosion som 97:42:11. Andra preparat, t.ex.
NALCO-818-C. har liknande effekt. Med 0,5 % tillsats av
detta ämne minskades korrosionseffekten i
viktförhållandet 67 :3, dvs. med mer än 95 °/o. De nämnda
tillsatsmängderna, 1 °/o resp. 0,5 %>, synes ge största effekt. Större
inblandning skadar dock inte och kan vara lämplig
därför att blandningen av salt och tillsats kan bli ojämn (G M
Sprowls i SAE Quarterly Transactions jan. 1951 s. 69).
Einar Bohr
Bogserprov i full skala. Sommaren 1953 utfördes på
Mysings-banan i Stockholms skärgård en serie släpförsök
med den utrangerade jagaren "Wrangel". Proven var de
första släpförsök i full skala, som utförts i Sverige.
Skeppsteoretikerna har alltid önskat kunna verifiera de
resultat som erhålls från modellförsök genom försök med
fartyg i full skala. Dylika försök ställer sig dock mycket
dyrbara och efter William Froude’s klassiska försök med
"Greyhound" har blott ett fåtal jämförande släpförsök med
modeller och fartyg i full skala utförts. Bland dessa kan
nämnas japanska försök med fartyget "Yudachi" och de
ganska nyligen utförda engelska försöken med "Lucy
Ashton" (Tekn. T. 1951 s. 434, 1952 s. 163).
Idén till de nu utförda försöken uppkom redan 1949 då
en vid Karlskrona örlogsvarv byggd 140 t torpedbåt skulle
bogseras till Göteborg för att där förses med maskineri.
H F Nordström vid Statens Skeppsprovningsanstalt
framlade ett förslag om att mätningar skulle företas under
denna bogsering. Planen kom emellertid ej till utförande,
då det ansågs att bättre resultat skulle kunna nås genom
bogseringsförsök med den utrangerade jagaren "Wrangel".
Man hade i detta fartyg frihet att göra alla ingrepp som
behövdes och kunde även välja lämplig tid och plats för
försöken. En kommitté bildades som antog namnet
"Wrangelkommittén". Denna har lett försökens planering
och utförande.
Redan hösten 1952 gjordes en del förberedande försök
som bland annat omfattade bogseringar med "Vidar", en
jagare av ungefär samma typ som "Wrangel". Avsikten
var att skaffa erfarenheter beträffande
dynamometer-utrustningen och bogserkabeln, en 6" nylonkabel med
800 m längd. Dessutom studerades kursstabiliteten med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
