Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 14. 6 april 1954 - Andras erfarenheter - Reparation av Kanadas NRX-reaktor, av SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
318 TEKNISK TIDSKRIFT
vägande 15 t, och fyra runda strålskydd av betong i
stålramar; de senare är över 300 mm tjocka och väger vart
och ett 17—19 t.
Betongskydden och de två översta termiska skydden
lyftes bort och gjordes rena. Man tänkte låta det innersta
termiska skyddet ligga kvar som strålskydd och skära
igenom det för att komma åt de återstående uranstavarna.
Denna plan kunde emellertid inte genomföras utan man
måste lyfta bort även det sista termiska skyddet och
ersätta det med ett strålskydd av bly, som försetts med en
flyttbar öppning.
De tuber i vilka uranstavar satt kvar skars av inifrån
strax under övre botten (fig. 4 4). Därefter skars en bit
av bottnen runt tubändan loss och togs bort (B). Man
försökte sedan dra upp uranstavarna, men bara en lossnade.
Det var tydligen nödvändigt att skära av tuberna även
nedtill. Man visste att det fanns betydande mängd
radioaktivt siam på reaktortankens botten. För att detta inte
skulle rinna ut skar man av tuberna ca 80 mm ovan
bottnen. Då man på grund av radioaktiviteten inte kunde se
ned i kärlet, använde man spegelanordningar för att
kunna styra skärlågan.
Man fick loss två tuber på detta sätt, men den tredje
bröts av tätt intill reaktortankens botten, radioaktivt siam
rann ned i källaren, och den tidigare utförda noggranna
rengöringen av denna måste göras om. När det radioaktiva
slammet i alla fall runnit ut drog man helt enkelt loss
aluminiumtuberna ur bottnen och förde bort dem med
samma utrustning som normalt används för förbrukade
uranstavar.
Det återstod nu att lyfta ut den högaktiva reaktortanken
och gräva ned den så att dess strålning inte skulle vålla
skada. Härvid lyfte man ut den och sänkte ned den i en
presenningspåse fastsatt vid en på ända ställd släde
utanför reaktorns betongskydd (fig. 5). Släden tippades sedan
och drogs bort med en traktor till begravningsplatsen. Hela
denna operation utfördes med långa linor så att ingen
behövde komma närmare reaktortanken än 15 m.
Arbetet, som utfördes av 70 man, repeterades upprepade
gånger med en attrapp av samma storlek och vikt som
reaktortanken. Tack vare att taket på reaktorn var
borttaget fick attrappen rum ovanpå tanken. Denna fördes
slutligen bort en kväll efter arbetstidens slut. Det tog 30
min att sänka ned reaktortanken i sin påse och binda
fast den vid släden. Sedan drogs den bort av traktorn vars
förare var skyddad av en tjock stålplåt. Tanken placerades
Fig. 6. Rengöring av golvet i reaktorbyggnaden.
Fig. 3. Aluminiumtub med
uranstav; 1 fast
aluminiumtub, 2 uranstav, 3 uran, A
inner hölje, 5 kylvatten, 6
ytter hölje, 7 luft, 8
reaktor-tankens gavel.
Fig. i. Borttagning av
skadade uranstavar; 1
reaktortankens övre gavel, 2 fast
tub, 3 uranstav, A
reaktortankens nedre botten, 5
smält aluminium och uran,
A och B snitt vid
nedmon-teringen.
Fig. 5. Uttagning av reaktortanken; a reaktortank, b
presenningspåse, c släde, d draglina; siffrorna anger
arbetstempon.
3). Mellan tuberna och stavarnas yttre hölje blåses luft.
Vid olyckstillfället kördes reaktorn med en effekt på bara
10 % av den maximala, varför mycket litet kylvatten var
pådraget. Detta bidrog till den snabba
temperaturstegringen när den automatiska regleringen strejkade.
Normalt går kylvattnet från reaktorn till stora behållare
där det lagras en tid för att den kortvariga radioaktiviteten
skall avklinga innan vattnet släpps ut i floden. När
aluminiumrören gick sönder rann vattnet ut och samlades i
reaktorbyggnadens källare. Innan man kunde börja med
ned-montering av reaktorn måste denna göras ren. Det
radioaktiva vattnet pumpades härvid först till en av
kylvattenbehållarna och leddes sedan till ett avlägset hörn av
fabriksområdet där det fick sjunka ned i marken.
De oskadade uranstavarna kunde lyftas upp och
behandlas på samma sätt som vid vanligt byte av stavar, men de
skadade kunde inte dras ut ur tuberna; man måste ta bort
det lösa skyddstaket på reaktorn för att komma åt dem.
Taket består inifrån och utåt av tre på varandra lagda
runda, vattenkylda termiska skydd av stål, vart och ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
