Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 15. 13 april 1954 - Tankar om metallurgiska processer, av Sven Eketorp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
326
TEKNISK TIDSKRIFT
turer. Tecken tyder på att vissa möjligheter
finns. Lyckade resultat har rapporterats bl.a. vid
uppslutning av koppar-, nickel- och
koboltmalmer vid måttliga temperaturer och höga tryck
och efterföljande utfällningsreduktion med
vätgas till rena metaller. Det sägs, att processen
kanske kan tillämpas på de fattiga
taconitmal-merna i USA. Upprepade försök har gjorts att
utvinna järnet direkt ur malmen genom
elektrolys, men någon ekonomiskt bärkraftig metod har
ännu icke framkommit. Att reducera malmen
med vätgas vid relativt låg temperatur vore även
en intressant väg. För samtliga nämnda, mera
speciella metoder torde gälla, att de i framtiden
kan förverkligas under vissa mer lokalt betonade
förhållanden.
Reduktion och smältning
När järnoxiderna förbearbetats så långt det är
möjligt, skall de reduceras för avlägsnande av
det vid järnet bundna syret. I de flesta fall sker
detta strax före och i samband med smältning,
eftersom bergarten icke kan avlägsnas på något
annat sätt än genom utsmältning. Endast i
speciella fall kan man genom anrikning få fram så
rena oxider, att det är lämpligare att förlägga
smältningen till ett från reduktionen skilt
stadium.
Extremt rena magnetitsliger kan produceras i
Sverige och USA och mycket rena hematiter i
Brasilien. För dessa produkter torde
järnsvampsframställning, vid vilken man icke smälter
oxiden under reduktionen, vara en naturlig väg.
De rena oxiderna är givetvis även lämpliga i de
fall då man över huvud taget icke smälter järnet,
ej ens på ett senare stadium. Vid större delen av
världens järnpulverproduktion används sålunda
rena oxider som utgångsmaterial.
För dessa ändamål fordras, att malmen har
mycket liten bergartshalt, endast några tiondels
procent tillåts. På senare tid har även
föreslagits, att man skall reducera de rena oxiderna
direkt och under reduktionen sintra samman
järnet till färdiga detaljer eller valsa ut den
ny-reducerade svampen direkt. Härigenom skulle
man kunna gå förbi inte endast smält- och
raffineringsprocesserna utan även åtminstone större
delen av valsningen och bearbetningen. Metoden
är intressant men kan aldrig få annat än
begränsad betydelse, därför att den fordrar rena oxider,
som kan erhållas i endast begränsad
utsträckning med nuvarande anrikningsmetoder.
Järnsvampsframställning kan givetvis ha sitt
berättigande, även om svampen senare smälts
för avlägsnande av bergart vid ståltillverkningen.
Förfarandet möjliggör nämligen i vissa fall låg
bränsleförbrukning och ger ett högvärdigt
smält-material för ståltillverkningen; det tillåter även
installering av små enheter, avsevärt mycket
mindre än de som fordras för en ekonomisk mas-
ugnsanläggning. Det är på dessa grunder, som
järnsvampsframställningen vunnit så stort
insteg i Sverige under de senaste åren. Metoden
kan också användas för malmer, som av andra
skäl icke kan behandlas i existerande
smältreduk-tionsprocesser.
Oftast reduceras dock järnmalmerna i fast
form med gas under samtidig smältning, såsom
i de normala masugnarna. Ännu så länge
reduceras den mesta malmen i världen i styckeform,
men tendensen är att i stället använda sinter,
framställd av krossad och anrikad malm. I
Sverige beskickas masugnarna med sinter till mer
än 90 %. En pulverformig produkt borde helst
reduceras som den är före smältningen, men så
gör man dock icke, utan sintrar samman den till
sinter eller på senare tid kulsinter, därför att
masugnarna ej kan ta emot större mängd
pulverformigt material.
Därmed efterliknar man den gamla metoden att
beskicka masugnen med styckemalm. Den enda
skillnaden är, att man nu skaffat sig en mera
definierad och framför allt porösare och mer
lättreducerad produkt. Genom att använda
malmen i stora stycken har man dock bundit sig vid
en långsam reduktionsprocess, som i sin tur
framtvingar jättelika ugnar av stor höjd och
diameter. Användning av sinter gör dock, att
masugnen kan byggas lägre än förut. För att över
huvud taget få någon gasrörelse genom en
sådan stor beskickningspelare är man tvungen att
använda grov, stark och därigenom dyr koks,
som bildar ett skelett genom hela masugnen och
gör beskickningen porös, så att de reducerande
gaserna kan tränga upp genom den.
Masugnen är icke någon idealisk
reduktions-och smältapparat; trots detta görs 99,5 % av
världens tackjärn i blästermasugnar. Man kan
endast utnyttja något mer än hälften av
koksens värmevärde i dessa, och de uppfyller icke
de krav man måste ställa på en idealisk
reduktionsprocess, nämligen att kontakten mellan gas
och oxid skall vara god, att endast minsta
möjliga gasmängd skall passera oxiden eller
cirkulera i systemet, att gasen skall vara så rik på
reduktionsmedel soin möjligt och att
värmetillförseln till reaktionsområdet skall vara effektiv och
snabb.
Idealiska förutsättningar för processen skulle
uppnås, om man kunde arbeta ined pulverformig
oxid och pulverformigt kol och alstra det
nödvändiga värmet genom förbränning av kol eller
koloxid med rent syre. Även om det i dag kan
vara svårt att säga, hur en sådan metod
praktiskt bör genomföras, borde man kunna vara
överens om dessa huvudprinciper. Att man förr
eller senare måste komma bort från den
ineffektiva användningen av koks av hög kvalitet som
bränsle och reduktionsmedel anser jag för min
del vara klart, likaså att en användning av en-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
