Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 15. 13 april 1954 - Tankar om metallurgiska processer, av Sven Eketorp - Svensk standard för varselmärkning, av Folke Lindgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
330
TEKNISK TIDSKRIFT
badet i martin- och elektrougnen och syrets
tillförsel antingen från badets yta eller från större
malmstycken tillfredsställer icke anspråken på
en ideal färskningsprocess.
Under de senaste 50 åren har ett
utomordentligt arbete nedlagts på att utreda
jämviktsförhållandena vid järn- och stålprocesserna. Däremot
tycks man ha gjort alltför litet för att utreda
reaktionskinetiken och bestämma de betingelser,
under vilka reaktionerna kan tvingas att gå så
snabbt som möjligt. På detta område har de
praktiskt uppnådda resultaten fått vara
normgivande.
En annan allmän regel för samtliga processer
bör vara, att man skall sträva efter att anpassa
processen efter produkterna och icke tvärt om.
Om man t.ex. vid anrikningen erhåller ett
fin-kornigt material, bör reduktionsprocessen kunna
tillämpas direkt på denna produkt. Om tackjärn
skall nedfärskas och skrot smältas, bör
tackjärnsraffineringen ske på effektivaste väg med
syre i modifierad bessemerprocess, medan
skrotet i härför lämpligaste ugn smälts till tackjärn
eller högkolhaltigt stål för vidare raffinering.
En egendomlig företeelse inom hela
järnmetallurgin är, att man hittills icke medvetet
eftersträvat att använda kontinuerliga processer liksom
inom t.ex. kemisk industri. Det torde vara
ovedersägligt att först då man har en kontinuerlig process
kan man reglera in reaktionsförlopp och kvalitet
på önskat vis genom små och mätbara
variationer av temperatur, tillsatsmedel, produktion och
andra betingelser. Kontinuerliga processer ger
helt andra möjligheter att studera
reaktionsförloppet än satsvisa. Dessutom resulterar ett
kontinuerligt förfarande i minskad arbetskostnad
och ökad produktion vid givet investerat kapital.
Att ständigt ha en jämn ström av malm,
tackjärn och stål flytande genom verket måste vara
fördelaktigare redan därför att belastningen på
såväl stålugnar som värmeugnar blir jämnt
fördelad. Det torde icke kunna undvikas, att
anläggningarna blir onödigt stora och förlusterna
i värme och material avsevärda, när man arbetar
med satser på 100—350 t, som man måste göra
t.ex. vid moderna martinugnar. Det är möjligt,
att det kontinuerliga arbetssättet är främmande
för dagens metallurger, men icke desto mindre
har väl teknikens strävan under de senaste
årtiondena just varit riktad mot ett kontinuerligt
arbetssätt dels för nedbringande av arbetsbehovet,
dels för att man skall få en jämn och
kontrollerbar produktion.
Själva reduktionen i masugnen sker visserligen
kontinuerligt, men genom att tappningen utförs
periodvis uppkommer pulserande variationer i
t.ex. temperatur och slaggskiktets tjocklek, vilket
medför variationer i tackjärnets analys. Det
satsvisa arbetssättet är givetvis bl.a. betingat av att
inan icke kan få tegelmaterial, som håller hur
länge som helst, men om en målmedveten
ansträngning gjordes att såvitt möjligt hindra att
teglet utsätts bl.a. för angrepp av slagg, borde
kontinuerliga förfaranden icke vara omöjliga.
Den kontinuerliga gjutningen, som nu börjar
vinna insteg för en del specialändamål, kan i
dag endast bli en kontinuerlig stump mellan
satsvisa processer. Kanske framtiden får skåda en
järn- och stålframställning, där materialet flyter
utan avbrott från malmens infrakt i
anrikningsverket till utfrakten av kontinuerligt valsade
produkter (fig. 1).
Svensk standard för varselmärkning. Sveriges
Standardiseringskommission, SIS, har utgivit svensk standard för
varselmärkning, SIS 90 00 03 — 06. Ändamålet med denna
standardisering är att försöka få fram enhetliga färger och
former för olika markeringar och då särskilt i verkstäder.
Under senaste år har använts olika system och det har
därför varit ett önskemål att få fram någon enhetlig
markering för hela landet.
Den gula färgen har reserverats för markering av risk
för personskador, den blå är manöverfärgen för
markering av vissa manöverorgan, den gröna trygghetsfärgen,
för markering av förstahjälpenutrustning och liknande
anordningar, medan den röda är brandskyddsfärgen. Dessutom
har såsom formsignaler antagits de vanliga tecknen, som
används i trafiken, nämligen triangeln som
varningsmärke, cirkelytan för att markera förbud och korset för
förstahjälpenutrustning. Dessutom har införts en stjärna,
"ledstjärna", som ger anvisning på förbandslokaler,
reservutgångar m.m. och en halvcirkelyta (som symboliserar
en brandhjälm) för brandskyddsmaterial.
De olika markeringarna skall användas med måtta och
omdöme. Det är naturligt att de, om de används alltför
flitigt, kommer att förlora all verkan och ingen kommer
att bry sig om dem.
En färg som vållat ganska mycket diskussion är den blå
färgen för manöverorgan. Den kommer att till största
delen appliceras på elektriska manöverorgan och själva
målningen kommer troligen att i största omfattning göras i
den fabrik, som tillverkar materialet. Redan vid
standardens utarbetande stod det klart, att det var nödvändigt
att så mycket som möjligt precisera färgens användning.
Standarden upptar följande slutformulering:
"Vid markering av vissa manöverorgan användes den blå
färgen. Här avses manöverorgan, som sätter igång eller
stannar maskin, del av maskin eller liknande anordning,
där enligt arbetarskyddskungörelsen överenskommen
signal skall givas före igångsättningen, ävensom varje annat
manöverorgan såsom strömställare, spak, pedal,
manöverventil, som endast får användas av yrkesman eller
maskinskötare."
Som synes har här en rätt bestämd precisering
genomförts för att alla misstag skall undvikas och för att komma
fram till en markering, som verkligen visar att här åsyftas
manöverorgan och icke något annat. Med manöverorgan
avses under inga förhållanden organ, där man måste
skruva av ett skyddslock för att komma åt en säkring. I
en kapslad central får alltså sådant som ej kan rubriceras
som manöverorgan en mer diffus grundmålning, medan
de verkliga manöverorganen målas helt eller delvis blå.
Tyvärr förfuskas denna grundtanke, om man t.ex. målar hela
centralen blå.
För att närmare ge klarhet i hur denna standard i
praktiken skall användas, skall SIS ge ut en broschyr med
exempel på olika målnings- och markeringssätt, vilken
alltid skall distribueras vid försäljning av själva
standardpublikationen. Folke Lindgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
