Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 15. 13 april 1954 - Andras erfarenheter - Utnyttjande av klyvningsprodukters radioaktivitet, av SHl - Primära amylalkoholer, av SHl - Elektrolyter för hårdförkromning, av U T—h
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
13 april 1954-
343
tillförsel, men den är joniserande och kan aktivera
atomer, molekyler eller radikaler vilka sedan kan reagera
tillräckligt energiskt för att sätta i gång kedjereaktioner
(L E Brownell m.fl. i Chemical Engineering Progress
nov. 1953 s. 569; A J Lehman & E P Laug i Nucleonics
jan. 1954 s. 52). SHl
Primära amylalkoholer. I USA har nu för första
gången syntetiska amylalkoholer innehållande minst 95 °/o
primära blivit tillgängliga i handeln. Hittills har man bara
haft tillgång till en blandning av sju amylalkoholisomerer,
innehållande betydande mängd sekundära och något
tertiära alkoholer. Denna blandning är visserligen ett utmärkt
lösningsmedel, men den är olämplig som råvara vid
framställning av amylföreningar. Vid t.ex. estrifiering har
nämligen primära alkoholer mycket större reaktivitet än
sekundära.
Primära amylalkoholers största användningsområde är
som ersättning för butylalkoholer vid tillverkning av
mjuk-ningsmedel. Som sådana används ca 5 700 t/år dibutylftalat,
och man väntar att primära amylalkoholer skall ersätta
en betydande del av den butylalkohol som åtgår till
ftala-tet. Amylestrar har nämligen vissa fördelar framför
butyl-estrar. De har sålunda lägre ångtryck och löser oljor och
kolväten bättre. Kolvätelösliga hartser har t.ex. mycket
större löslighet i amyl- än i butylftalat. En nackdel är att
amylalkoholer är något dyrare än butylalkoholer.
Andra viktiga användningsområden för amylalkohol är
vid framställning av tillsatser till smörjmedel (t.ex.
dialkyl-ditiofosfat), tillverkning av floteringsmedel (framför allt
xantat) samt alkylfosfit och alkylfosfat, vilka används
som reagens vid synteser (Tekn. T. 1953 s. 493). I alla
dessa fall anses primära amylalkoholers fördelar framför
butylalkoholer uppväga deras högre pris.
Man framställer syntetiska amylalkoholer genom
klorering av pentaner ur petroleum och hydrolys av de härvid
erhållna klorföreningarna. En ny metod, Oxo-processen,
provas i halvstor skala av flera amerikanska firmor
(Chemical Engineering dec. 1953 s. 332). SHl
Elektrolyter för hårdförkromning. För utfällning av
hårdkrom brukar standardelektrolyten vara kromsyra och
svavelsyra i viktförhållandet 100 : 1. Även andra syror än
svavelsyra har tidigare föreslagits t.ex. fluorvätesyra,
fluor-kiselsyra och fluorborsyra. Även blandningar av dessa
med svavelsyra har använts.
För ett par år sedan väckte en ny amerikansk elektrolyt
betecknad S.B.H.S. ("Self-Begulating High Speed") stort
intresse. Badet är självreglerande och innehåller
kromsyra, strontiumsulfat och kaliumfluosilikat i vissa
bestämda proportioner (US Pat. 2640021).
Jämförande prov har nyligen företagits i USA mellan bad
av fluoridtyp och normala sulfatbad varvid följande
elektrolyter använts:
A 258 g/1 tillblandade salter av fluoridtyp,
B 250 g/1 kromsyra och 0,25 g/1 svavelsyra,
C 250 g/1 tillblandade salter av annan fluoridtyp,
D 400 g/1 kromsyra och 0,40 g/1 svavelsyra.
Man undersökte den relativa spridningsförmågan i en
Hull-cell genom att mäta tjockleken på den
kromutfäll-ning som erhölls på en given del av en vinkelböjd katods
baksida (fig. 1). Fluoridbaden har bättre
spridningsförmåga än sulfatbaden vid en strömtäthet av 40 A/dm2. Man
observerar också att spridningsförmågan minskas vid
högre temperatur, dock mindre för fluoridtypen.
Katodströmutbytet bestämdes vid 55°C och en
strömtäthet av 31 A/dm2. Härvid gav bad A ca 21 °/o utbyte, bad B
15 °/o, bad C 22 °/o och bad D 12 °/o. Vid 22°C var
motsvarande värden 31 %>, 32 °/o, 33 % och 28 °/o, men vid
denna temperatur fås fula och mindre hårda utfällningar.
Då man för hårdkromutfällning vanligen använder 55°C
kan elektrolystiden för olika tjocklekar vid olika bad
avläsas på fig. 2. Fluoridbaden medför alltså en påtaglig
tidsvinst.
Jämförande hårdhetsmätningar i Tukon-apparat med
diamantpyramid och 500 g belastning gav för fluoridbaden
ca 1 100 Knoop och för sulfatbaden 900—950, då samtliga
kromskikt utfälldes med 31 A/dm2 vid 55°C på 3 h. Man
provade även skiktjämnheten vid tjockleken 50 [i. i en
profilometer under samma utfällningsbetingelser. Det
koncentrerade sulfatbadet D och fluoridbadet A gav nästan lika
värden medan fluoridbadet C var sämst.
Vidhäftningen bestämdes enligt ett standardiserat
bock-ningsprov (US Military Specification MIL-P-6871), varvid
en 180° bockning gjordes över en diameter av provplåtens
tjocklek. Provbiten rätades sedan ut och bockstället
undersöktes under mikroskop på avflagning. Bad A, B och C
gav kromskikt med samma goda vidhäftning medan bad
D gav sämre resultat. Alla kromskikten var spröda och
sprack vid bockningen, vilket tyder på samma låga
duk-tilitet.
I en spiralkontraktometer, utarbetad vid National Bureau
of Standards, jämfördes inre spänningarna hos skikt
utfällda vid 55°C och med 31 A/dm2. Mätapparaten består
av ett spiralformigt upplindat kopparband, på vars utsida
metallen fälls varvid bandets krökningsradie ändras och
en visare ändrar läge. Spänningarna brukar normalt avta
med ökad tjocklek, troligen beroende på att
kristallstorleken ökas i utfällningen.
Detta gäller även hårdkrom. Egendomligt nog utgör
sådan fälld ur fluoridbad C ett undantag. Upp till 30 [i
är inre spänningarna endast ca 530 kp/cm2 men därefter
och upp till 50 [i ökas de till det dubbla. Fluoridbad A
däremot ger hos tunna utfällningar (25 (i) ca 1 350 kp/cm2
och hos tjocka (50 (i.) ca 1 170 kp/cm2. Det utspädda
sulfatbadet B ger något högre värden (1 150 kp/cm2 resp. 1 000
kp/cm2) än det koncentrerade badet D, vilket ger 1 000
kp/cm2 för tunna och 850 kp/cm2 för tjocka fällningar.
Kromskiktens inflytande på utmattningshållfastheten för
det normaliserade stålet AISI 4130 provades i en
Krause-apparat (jfr Tekn. T. 1952 s. 530). Provbitarna var
förkromade i de olika baden till en tjocklek av 50 {x. Det
oför-kromade stålet brast efter 70 000 belastningsperioder,
stålprov förkromade i fluoridbaden A och C tålde 65 000 resp.
63 000 belastningsperioder medan prov behandlade i
sulfatbaden B och D höll för 59 600 resp. 58 800 belastnings-
Fig. 1.
Spridningsförmågan hos fluorid- och
sulfatbad vid olika
temperaturer; strömtäthet 40
A/dm’, tid 10 min.
Fig. 2.
Utfällningshastigheten för fluorid- och
sulfatbad; strömtäthet 31
A/dm*, temperatur 55°C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
