Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 16. 20 april 1954 - Andras erfarenheter - Titanlegeringars stabilitet, av SHl - Aktiverad salpetersyra, av SHl - Friktionskoppling med silikonkitt, av SHl - Orsaker till dålig vidhäftning hos nickelutfällningar, av U T—h
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
372
TEKNISK TIDSKRIFT
2,3 °/o Cr. Vid mycket långsam kylning från
smidestempe-ratur övergår en del av /?-fasen till a-fas vid den
eutek-toida punkten; under denna punkt ger återstående ß-fas
y-fas som består av intermetalliska föreningar. När
rumstemperatur nåtts har mängden y-fas vuxit något.
Reaktionerna sker mycket trögt, och jämvikt uppnås först efter
lång tid vid rumstemperatur.
Vid vanlig smidning och kylning blir de nämnda
omvandlingarna ofullständiga. Man får därför ett material
som är instabilt vid rumstemperatur och vid upphettning
förändras mot jämvikt under ändring av dess mekaniska
egenskaper. Genom a-fasens korntillväxt kan t.ex.
strukturens sammanhållning och därmed legeringens hållfasthet
växa. De intermetalliska föreningarna TiaFe och TiCr2 är
mycket hårda, och ökning av deras mängd under
legeringens åldring kan öka dennas hårdhet något.
Titanlegeringar används mest till kompressorskivor.
Ändringen genom åldring av de mekaniska egenskaperna hos
en legering med 1,3 °/o Fe och 2,3 °/o Cr har därför
undersökts vid 260, 290 och 320°C. Av resultaten framgår bl.a.
att åldrat material alltid har större hållfasthet och något
mindre seghet än icke åldrat; 0,2-gränsen kan ökas med
9,2 °/o genom åldring 150 h vid 320°C. Brottgränsen växer
samtidigt med 9,1 °/o; dess största ökning (12,6 %>) erhölls
genom upphettning av legeringen till 290°C i 150 h (H A
Jahnle i Iron Age 22 okt. 1953 s. 116). SHI
Aktiverad salpetersyra. En lösning av 30 %
salpetersyra, erhållen genom utspädning av 70 °/o syra med en
oxidationsresistent polyoxiförening har i USA visat sig
mycket användbar vid genomförande av nitrerings- och
oxidationsreaktioner. Denna "aktiverade" syra sägs
nämligen reagera snabbare och ofta ge mindre mängd
biprodukter än vanlig salpetersyra. Aktiveringsmedlet kan
återvinnas efter reaktionen och användas på nytt.
Man har t.ex. med aktiverad syra oxiderat cyklohexanol
till adipinsyra med 90—95 °/o renhet. Reaktionen kan
utföras vid låg temperatur och utan kvävgasutveckling Den
första reaktionsprodukten tycks vara ett
cyklohexanolni-trat som vid fortsatt upphettning faller sönder i
adipinsyra och kvävoxider. Även cyklohexanon kan oxideras
till adipinsyra på detta sätt, men den fordrar något högre
reaktionstemperatur.
Den aktiverade salpetersyran har i alla undersökta fall
visat sig vara mer reaktiv och ge renare produkter än
samma syra utspädd med vatten till samma
koncentration. Man tror att detta beror på att nitrering föregår
oxidation vid användning av den aktiverade syran. Denna
anses därför kunna få kommersiell användning vid
sprängämnestillverkning liksom vid framställning av
adipinsyra som bl.a. är utgångsmaterial för den syntetiska
fibern Terylene eller Dacron (Chemical & Engineering
News 7 dec. 1953 s. 5068). SHI
Friktionskoppling med silikonkitt. Den senaste
användningen av tixotropt silikonkitt är till
friktionskopplingar i vilka det skjuvas vid plötsliga påkänningar men
ånyo flyter samman så snart spänningen minskas.
Kopplingen kan därför hindra överbelastning, ta upp stötar
vid igångsättning av tunga maskiner, absorbera
torsionssvängningar i axlar och avge ett jämnt torsionsmoment.
Man har också konstruerat en böjlig koppling som kan
kompensera för bristande parallellism och lägesjustering
av axeländarna. Friktionskopplingen kan också göras
böj-lig-
I den enkla friktionskopplingen (fig. 1) ligger ett
kitt-lager mellan två ytor som har parallella spår med
rektangulärt tvärsnitt. En kammare för kittet är gängad på
den del av kopplingen, som fästs vid den drivna axeln,
och ett koncentriskt, rektangulärt spår på dess insida
hindrar kittet att tränga ut genom det hål i kammaren i vilket
den drivande delen av kopplingen löper.
När den drivande axeln börjar rotera skjuvas först kittet,
Fig. 1.
Friktionskoppling med silikonkitt; 1
driven kopplingsdel, 2
silikonkitt, 3 kammare,
4 drivande
kopplingsdel, 5 spår.
men det flyter nästan genast samman igen och sätter den
drivna delen av kopplingen i rotation. Denna process
upprepas tills båda axlarna roterar med samma hastighet.
Genom reglering av trycket på kittet kan detta bringas
att ge efter vid önskad belastning; över denna har kittet
inte tillräcklig sammanhållning för att sätta den drivna
axeln i rotation.
Den böjliga kopplingen är konstruerad på i princip
samma sätt, men kammarens insida och den mot denna
löpande skivan på den drivande axeln har sfäriska ytor.
Vidare har hålet i kammaren för den drivande
kopplingsdelen avsevärt större diameter än denna (M Adler i
Pro-duct Engineering okt. 1953 s. 142). SHI
Orsaker till dålig vidhäftning hos nickelutfällningar.
Flagning och bildning av porer är vanliga fel hos
elektro-lytutfällda metallbeläggningar. Vidhäftningen beror i
första hand på de fysikaliska och kemiska egenskaperna hos
grundmetallen och alldeles särskilt på rengöringen.
Vidhäftningen beror även på de fysikaliska egenskaperna hos
metallutfällningen, såsom spänningstillstånd, hårdhet och
duktilitet, samt på dess allmänna egenskaper i förhållande
till grundmetallen särskilt om föremålet på vilket
utfällningen gjorts utsätts för yttre mekaniska påkänningar.
Några av de mest fundamentala orsakerna till flagning
är väteupptagning, felaktig rengöring, föroreningar i
nickelbadet eller olämpliga utfällningsförhållanden.
Allt stål kan ta upp atomärt väte. Detta sker t.ex. om
av-fettningen utförs genom katodisk behandling i alkaliska
elektrolyter. Innan vätgasblåsorna utbildas sker urladdning
av vätejoner vid katoden till väteatomer och dessa har
stor benägenhet att diffundera in i stålet. Vid hög
strömtäthet och kort elektrolystid minskas väteupptagningen
något. Om kopparavfettningsbad används, ökas risken för
väteupptagning och under inga förhållanden bör
behandlingstiden överstiga 1—2 min. Efter elektrolytisk
avfett-ning kvarblir ofta spår av oxider, sulfider eller karbonater
på stålytan. De avlägsnas genom en hastig doppning i ca
3 °/o svavelsyra.
Under själva förnicklingen kan också en väteupptagning
äga rum, särskilt om badets pH är lågt eller strömtätheten
hög. Vissa glansmedel eller organiska föroreningar
medför även ibland risk för väteupptagning. Vid glansbad kan
en för låg syrakoncentration vara riskabel. Även för låg
temperatur, för låg nickelkoncentration eller för hög halt
av ledningssalter kan ge hög väteabsorption. Det upptagna
vätet kan efteråt avgå och förorsaka blåsor under
nickelskiktet.
En absolut ren yta fordras för att man skall få god
vidhäftning. Polervax och vissa smörjmedel, som används
vid dragning, är svårast att avlägsna och fordrar upprepad
rengöring.
Föroreningar av främmande metaller i elektrolyten,
särskilt järn, har varit föremål för många undersökningar.
Man har funnit att endast vid exceptionellt lågt pH (2—3)
gör järnföroreningar skada genom att de fälls ut i
nickelskiktet; detta blir då hårt och sprött. Vid högre pH fälls
järnet ut som hydroxid, vilken måste avlägsnas genom
filtrering, då hydroxiden annars bildar inneslutningar i
nickelskiktet. En annan möjlighet att minska järnets ogynnsam-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
