Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 17. 27 april 1954 - Debatt: Vattenförorening och avloppsvattenrening, av Claes Fischerström och H Johansson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
400
TEKNISK TIDSKRIFT
Man får därjämte komma ihåg, att cirkuläret utarbetats
för smittrening av avloppsvatten från
sjukvårdsinrättningar. Från dessa avgår ett färskt, relativt okomplicerat
spillvatten av hushållskaraktär, som väsentligt kan skilja sig
från ett mer eller mindre åldrat och septiskt kommunalt
avloppsvatten med industriella föroreningar.
Bestämmelserna kan därför icke utan vidare ges allmängiltig karaktär.
Vid val av behandlingsmetod av ett avloppsvatten bör
man ej blott utgå från normerande bestämmelser utan
även från det mål i fråga om renare vatten, som i varje
särskilt fall bör eftersträvas.
Även om ett avloppsvatten renas, har det en viss
förorenande inverkan på recipienten. Kring varje utlopp finns
därför ett visst inverkningsområde eller spridningsområde
för föroreningen. Med avseende på den bakteriologiska
föroreningen kan man härmed mena exempelvis det största
område, inom vilket man kan finna en förorening, större
än den som kan tillåtas i badvatten. Det är givet, att detta
område varierar med ström och vindförhållanden m.m.
och därför ständigt växlar form och storlek.
Man har funnit, att spridningsområdets storlek är i hög
grad beroende av det utsläppta avloppsvattnets
beskaffenhet. Den är sålunda beroende icke blott på den mängd
förorening, som avlägsnats, utan även i hög grad av det sätt
på vilket vattnet renats. Detta är att tillskriva den
avgörande betydelse, som självreningen i recipienten har.
Medan ett obehandlat avloppsvatten medför en
förhållandevis lång induktionstid, innan självreningen når
någon hastighet, kan ett biologiskt renat avloppsvatten, som
i sig självt innehåller den lämpliga självreningsfloran,
medföra en gynnsam omedelbar start av självreningen,
varigenom spridningsområdet krymper ihop. Av betydelse är
sålunda dels själva reningseffekten, dels förändringen av
avloppsvattnets biologiska beskaffenhet. Avloppsvattnets
uppblandning med industriella avloppsvatten, som verkar
fördröjande på självreningen, kan även medföra stark
försämring i recipienten. Likaså kan klorering av ett icke
biologiskt behandlat avloppsvatten medföra en förstoring av
spridningsområdet, enär kloradditionsföreningar under viss
tid kan fördröja självreningen. Den biologiska
behandlingen nedbryter i regel dessa föreningar, varigenom
klorering-en blir effektiv och mindre skadlig för recipienten.
Av nämnda skäl anses numera utsläpp av avloppsvatten,
som undergått låggradig mekanisk rening, dvs. blivit
partiellt renat genom sedimentering eller finsilning och
eventuellt klorering, ej vara önskvärt utom i mycket
gynnsamma fall, exempelvis då utspädningen är mycket stor
eller då man har till förfogande ett tillräckligt stort
naturligt skyddsområde, som kan få förorenas. En enkel
sedimentering verkar närmast som en icke obetydlig
förlängning av transportvägen till recipienten, varigenom
avloppsvattnet lätt blir ytterligare septiskt och försämrat.
Härigenom ökas induktionstiden ytterligare i recipienten för
omställning till den naturliga självreningen, varigenom
avloppsvattnet kan spridas över en stor yta. Mekanisk
rening medför icke, i motsats till biologisk rening, att man
observerar en vårdslös utsläppning av industriellt
avloppsvatten, som stör den biologiska processen.
Någon oenighet i dessa frågor torde icke råda bland
ledande biologisk expertis vare sig här eller i utlandet så
vitt jag kunnat konstatera bl.a. vid flera resor utomlands,
senast i USA hösten 1953.
För övrigt bör ju icke enbart syrehalt eller bakterietal
vara avgörande för val av reningsmetod; även många
andra faktorer inverkar.
Stockholms beslutande myndigheter har, trots det
anförda, ansett höggradig rening erforderlig, enär
Gatukontoret framlagt förslag till fullständig rening av allt stadens
avloppsvatten, och detta förslag enligt pressuppgift
tillstyrkts av drätselnämnden och i dagarna godkänts av
stadsfullmäktige.
Man står därför desto mera frågande inför det här
inledningsvis citerade uttalandet. Claes Fischerström
I min uppsats tillät jag mig framföra den principiella
uppfattningen att låggradig rening och klorering av
Stockholms avloppsvatten är fullt tillräcklig ur egentlig
hygienisk synpunkt, dvs. med hänsyn till smittrisken i
frilufts-baden. Civilingenjör C Fischerström vänder sig främst
mot detta uttalande. Han förefaller tolka
Medicinalstyrelsens cirkulär 1952:30 (om smittreningen av avloppsvatten
från sjukvårdsinrättningar) så att angivna klordoser och
kontakttider "kan behöva avsevärt ökas". Detta skulle
innebära att styrelsens anvisningar vore mindre lyckligt
formulerade och uttryckte dess verkliga intentioner.
Det förefaller mig uppenbart att Medicinalstyrelsens
anvisningar "avser att ett visst resultat skall ernås",
nämligen det att folk ej skall riskera att bli smittade av det
desinficerade sjukhusspillvattnet. Det förefaller mig
mycket osannolikt att styrelsen meddelat siffervärden på
klor-doser och kontakttider som i regel kan behöva avsevärt
ökas. Motsvarande tyska anvisningar (Gesundh.-Ing. 1954
h. 1/2) anger klordoserna vid låggradig rening av
sjuk-husspillvatten till 20 mg/1. I det — enligt Fischerström —
"viktigare" momentet a i Medicinalstyrelsens anvisningar
kan jag inte utläsa någon rekommendation att
sjukhus-spillvatten, som avleds till vattendrag där friluftsbad
förekommer, skall renas höggradigt.
Av Medicinalstyrelsen angivna klordoser och
kontakttider torde främst vara avpassade för smittreningen av
sanatoriespillvatten, som innehåller mot klor synnerligen
resistenta baciller, övriga smittämnen — som är av
betydligt större betydelse för den potentiella smittrisken i
Stockholms friluftsbad — kan oskadliggöras med avsevärt
lägre klordoser.
Tillgängligt undersökningsmaterial visar att man i
Stockholm uppnår en utomordentligt god desinfektionseffekt
genom att klorera låggradigt renat avloppsvatten, även
om klordosen understiger 30 mg/1. Jag har ingen
anledning förmoda att förhållandena skulle vara väsentligt
annorlunda i de flesta andra svenska samhällen. Det vill
nog till att avloppsvattnet måste vara mycket "åldrat och
septiskt" samt starkt bemängt med klorförbrukande
industriellt spillvatten, om en klordos av 20—30 mg/1 ej skall
ge tillräcklig desinfektionseffekt efter låggradig rening.
Självfallet anser jag att vattenbeskaffenheten på åtskilliga
håll i Sverige skulle förbättras avsevärt, om allt
kloakvatten renades höggradigt, även om jag inte tror att det
skulle vara av någon betydelse för smittrisken i
frilufts-baden. Tillgången på pengar och arbetskraft är
emellertid så knapp att en sådan önskan inte kan förverkligas på
mycket lång tid. Investeringsbehovet för vattenvård måste
också i varje ögonblick noga vägas mot andra
investeringsbehov. Myndigheternas överväganden underlättas —
enligt min mening — inte av att fackmän överdriver
betydelsen av vissa detaljer, t.ex. risken för badsmitta. Det
kan förtjäna understrykas att en upprepning av 1953 års
livsmedelsburna paratyfusepidemi inte kan förhindras
genom badhygieniska åtgärder.
Tyvärr medger mig inte utrymmet att i detalj bemöta alla
Fischerströms för mig i vissa stycken något oklara
uttalanden. Till åtskilligt måste jag ställa mig frågande, i
varje fall tills han belagt sina påståenden med
experimentellt undersökningsmaterial.
I förorenade vattendrag utbildas en bakterieflora, som
sönderdelar och mineraliserar tillförd organisk substans.
Tillskottet av organismer med avloppsvattnet torde vara
av helt underordnad betydelse. Av Fischerströms
uttalanden om "en enkel sedimentering" får läsaren närmast det
intrycket att låggradig rening snarare skulle vara till skada
än till nytta. Detta är väl inte hans verkliga åsikt.
Jag begagnar slutligen tillfället att påpeka ett par
tryckfel som tyvärr insmugit sig i min uppsats. De i tabell 1
uppgivna värdena för halten termotoleranta koliforma
bakterier per liter i orenat avloppsvatten och höggradigt
renat avloppsvatten skall vara 1,5 • 10® och 2,5 • 107.
H Johansson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
