Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 18. 4 maj 1954 - Omformare och likriktare för elektrokemiskt bruk, av Rolf Brännland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
408
TEKNISK TIDSKltlFT
Fig. 3.
Karakteristiska kurvor för
koppar- och
selen-likriktare.
systemspänning på likströmssidan, dels
spänningsreglering i önskad omfattning. Genom
variation av magnetiseringen på omformaren kan
effektfaktorn på växelströmsnätet regleras.
Skötsel- och underhållskostnader är ungefär lika
för motorgeneratorn och enankaromformaren.
Statiska likriktare
De fasta likriktartyperna bygger på principen,
att strömmen så gott som fullständigt hindras
från att flyta i den ena riktningen,
spärriktning-en, medan passagen i den andra,
arbetsriktning-en, sker med relativt litet motstånd (fig. 3). I
jonventilerna består spärranordningen av ett
gasfyllt rum, medan den i torrlikriktarna utgörs
av en halvledare i fast form.
Av torrlikriktartypen (Tekn. T. 1945 s. 22) har
dels selenlikriktaren, dels
kopparoxidullikrikta-ren kommit till användning för industriellt
ändamål2. Den förra består av en järnplatta, på
vilken ett selenskikt anbringats och täckts med
ett lager av någon lämplig metall, t.ex. kadmium.
I den senare typen tjänstgör kopparoxidul som
spärrskikt, vilket framställts på en kopparplatta
och täckts med ett ledande skikt av exempelvis
bly eller grafit.
Torrlikriktarens förluster består dels av
spänningsfallet i arbetsriktningen, dels av
strömläck-ningen i spärriktningen. Verkningsgraden
ligger i allmänhet mellan 80 och 90 %. Vid låga
spänningar är kopparoxidullikriktaren något
Fig. 4. Fleranodig kvick-
silverlikriktare; A va-
kuumkärl, B kylmantel, C
katod, D anodhylsa, E
galler, F anodkylare, G
tändstång, H tändspole, 1
hållanod, K stödisolator, L
vakuumuttag, M
kylvattenintag, N kylvattenuttag.
fördelaktigare på grund av dess lägre
spänningsfall per platta (0,75—1 V vid märkström),
medan vid högre spänningar selenlikriktaren är
mera ekonomisk på grund av mindre erforderligt
plattantal.
Eftersom varje likriktarplatta tål endast en
begränsad ström i arbetsriktningen (20—40
mA/cm2) och en begränsad spänning i
spärriktningen (8—9 V för kopparoxidul- och 18 V för
selenlikriktaren), erfordras vid större effekter
ett stort antal plattor, och ett
torrlikriktaraggre-gat blir då relativt dyrbart.
En torrlikriktare fordrar å ena sidan litet
utrymme samt ringa skötsel och underhåll.
Spänningsregleringen sker lämpligen med en
om-kopplingsbar transformator, som kan
kompletteras med en transduktor (avostatreglering).
Jonventilerna3’4 förekommer i flera
kommersiellt använda versioner, varav de båda viktigaste
är den fleranodiga kvicksilverlikriktaren och
ig-nitronen. Den fleranodiga kvicksilverlikriktaren,
som är vanligast i Europa, består i huvudsak av
ett evakuerat stålkärl A (fig. 4) med en
kylmantel B. Katoden C utgörs av kvicksilver, medan
anoderna är tillverkade av grafit och placerade i
hylsor D. Strömtillförseln till anoderna sker via
luftkylda anslutningar F, och tändningen kan
regleras med ett galler E. Ljusbågen tänds med
tändstången G, manövrerad med spolen H, och
hålls sedan brinnande genom hållanoden /.
Likriktaren är uppställd på stödisolatorer K och
ansluten till vakuumpumpar L och
kylvattensystem M och N.
Ignitronen, som är särskilt populär i Amerika,
är konstruerad på i princip samma sätt, men
har endast en anod i varje likriktarkärl. Med en
hjälpelektrod, bestående av en halvledare, t.ex.
kiselkarbid, åstadkommes under varje period
förgasning av kvicksilver, vilket möjliggör
uppkomsten av en ljusbåge och därmed
elektron-strömning från katod till anod.
Vid fleranodiga kvicksilverlikriktare (fig. 4),
där joner ständigt finns närvarande i
elektrod-kärlet under drift, regleras vid behov
elektron-strömmen med ett elektriskt laddat galler,
varigenom man kan bestämma tändningstidpunkten
för de olika anoderna, dvs. kan reglera
spänningen. Motsvarande reglering åstadkommes i
ignitronen genom förändring av
hjälpelektro-dens tändningstidpunkt.
I jonventilens ljusbåge uppstår ett
spänningsfall, vars storlek är nära nog oberoende av den
passerande strömmens styrka, ca 25 V i den
fleranodiga kvicksilverlikriktaren och 15 V i
ignitronen. Eftersom detta spänningsfall inverkar
menligt på jonventilens verkningsgrad, finns
tendenser dels till en allt högre driftspänning på
likströmssidan, varigenom det relativa
spänningsfallet minskas, dels till likriktarkärl med
färre anoder, varigenom det absoluta spännings-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
