Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 19. 11 maj 1954 - Röntgenkristallografisk apparatur för industrin, av Roland Kiessling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
11 maj 195 A
439
Vid intensitetsregistreringen måste mycket stor
försiktighet iakttas på grund av GM-rörens
egenskaper. För varje gång en röntgenfoton kommer
in i räkneröret, bildas ett antal joner av gasen,
och detta antal är oberoende av fotonens energi.
Man får en urladdning, som släcks av en
släck-gas, som finns i röret. Under en viss tid efter
denna urladdning är räkneröret okänsligt och
kan ej registrera nya impulser.
Först efter en viss dödtid kan nya impulser
registreras, och även efter dödtidens utgång ger
de, om de kommer för tätt, ej upphov till den
rätta potentialvariationen. Man får alltså se till
att GM-röret ej träffas av för intensiv
röntgenstrålning. Vidare uppstår stundom
sekundärurladdningar (rören har ett visst "minne" för
tidigare bestrålning) och sammansättningen hos
gasen i GM-röret ändras med tiden.
På grund av dessa osäkerhetsfaktorer och
åldringsfenomen hos GM-rören har försök gjorts
med andra typer av räknare. Lovande resultat
tycks ha erhållits framförallt med
scintillations-räknare8’9. En sådan består i princip av en
kristall av någon fluorescerande substans. Då
röntgenstrålning träffar kristallen bildas
fotoelektroner, som i sin tur mångfaldigas i ett
multiplika-torrör och sedan kan registreras.
Själva spektrografen bibehålles alltså, men
GM-rör och elektriska kretsar ersätts med
scintilla-tionsräknaren och andra elektriska kretsar. Med
scintillationsräknare kan mycket stora
intensiteter registreras enär deras dödtid är mycket
kort. Huruvida dessa räknare skall få mera
allmän användning återstår ännu att se.
Värmekameran
Ett av GM-rörspektrografens viktigaste
användningsområden, särskilt inom metallografin,
kommer säkert att bli för
högtemperaturundersök-ningar. Olika typer av värmekameror har
beskrivits och även funnits i handeln. De har alla
varit avsedda för fotografisk registrering. Detta
är till avsevärd nackdel, enär
exponeringstiderna blivit långa. Speciellt vid
högtemperaturupp-tagningar är detta mycket olämpligt, enär
re-kristallisation och korntillväxt ofta inträffar
under exponeringen. Vidare reagerar provet lätt
med underlaget, med atmosfären eller ined
syrerester vid vakuumupptagningar. Dessutom har
de flesta värmekameror haft olämplig
värmefördelning i högtemperaturzonen, och upplösningen
av reflexerna har ofta varit dålig.
En ny princip för värmekroppen angavs för
några år sedan av Goldschmidt och Cunningham10.
Värmekroppen utgörs här av två koncentriska
platinasfärer. På insidan av den inre ligger
ugns-lindningen och den yttre tjänstgör som
strålningsskydd. I sfärens centrum placeras
preparatet och där finns även termoelement. Denna
värmekropp ger en god temperaturkonstans hos
preparatet, och temperaturen kan oin så önskas
snabbt förändras. Strålningsförlusterna blir
också små. Först i kombination med en
GM-rör-spektrograf kan dock en sådan värmekamera
fullt utnyttjas. En konstruktion enligt dessa
principer av G Hägg i Uppsala har vid
preliminära undersökningar givit goda resultat.
Vill man exempelvis studera en fasomvandling,
följer man en viss reflex i gittret under det att
kamerans temperatur förändras och kan på så
sätt lätt se när gittret omvandlas.
Exponerings-tiderna blir med denna upptagningsmetodik
mycket korta. Man torde med den få helt andra
möjligheter än förut att snabbt studera
jämviktsdiagram, utskiljningsförlopp o.d. Även för snabb
bestämning av termiska utvidgningskoefficienter
torde metodiken få stor betydelse. Man följer
då lägesförändringen av vissa reflexer med
temperaturen.
Stor försiktighet måste dock alltid iakttas vid
studium av ett snävt vinkelområde. Så kan t.ex.
överstrukturreflexer uppträda utanför det
studerade vinkelområdet utan att det ursprungliga
gittrets reflexer försvinner. Undersökningar över
ett mycket begränsat vinkelområde måste därför
alltid kombineras med upptagningar över ett
större vinkelområde.
Slutord
Med de nya röntgenografiska hjälpmedlen har
ett flertal mycket viktiga undersökningar
kunnat utföras. Så har t.ex. Jack11 med plan
inono-kromator kunnat klarlägga
strukturförändringarna vid anlöpning av härdat martensitiskt stål
med hög kolhalt. Därvid har han ej endast
identifierat de uppträdande intermediära faserna
utan också bestämt de utskilda fasernas
orientering och bildningsmekanism.
Röntgenografiska metoder har utvecklats för
kvantitativ bestämning av restaustenit. Dessa
metoder har successivt förfinats från plan
monokromator12 över böjd och slipad monokromator13
till användning av GM-rör14. Bl.a. har därvid
viktiga resultat erhållits vid bestämning av
restaustenit i stål med kolhalt under 0,50 %.
Ett stort antal undersökningar av nya faser
och identifiering av utskiljda karbider m.m. har
också publicerats. Genom en sådan
undersökning15, utförd i Uppsala, har man t.ex.
identifierat karbiderna i volframstål, och en hypotes till
karbidreaktionernas mekanism har framlagts.
Litteratur
1. Johann, H H: Die Erzeugung lichtstarker Röntgenspektren mit
Ililfe von Konkavkristallen. Z. Phys. 69 (1931) s. 185.
2. Cauchois, Y: Une nouvelle method d’analgse des poudres
cri-stallines par les rayons X, utilisant un monochrornateur å cristal
courbe. C.R. Acad. Sci., Paris 195 (1932) s. 228.
3. Johansson, T: über ein neuartiges, genau fokussierendes
Rönt-genspektrometer. Z. Phys. 82 (1933) s. 507.
4. Guinier, A: Sur les monochromateurs à cristal courbe. C.R.
Acad. Sci., Paris 223 (1946) s. 31.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
