Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 19. 11 maj 1954 - Nya metoder - Magnetiskt ljudsystem för vidfilm, av ESS - Framställning av cyanväte enligt Andrussow, av H Me
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
442
TEKNISK TIDSKltlFT
Fig. 3. Tonhuvud med
fyra separata
magnet-kretsar.
bilder från motsvarande bild. Detta möjliggör att de båda
systemen under en övergångsperiod kan användas
parallellt.
Vid tonhuvudet passerar filmen ett mekaniskt filter som
uppges utjämna den ryckvisa frammatningen så, att ett
svaj på endast 0,1 °/o återstår i ljudsignalen. Trots de
smala ljudspåren, som även är relativt sårbara genom sitt
läge på filmen, är ljudkvaliteten bättre än tidigare. Spåret
för sideffekterna har berett en del svårigheter genom att
bredden endast är 0,63 mm och därför ger relativt hög
brusnivå. Detta är desto mer besvärande som tillhörande
högtalargrupp är placerad närmast auditoriet. Normalt är
denna grupp därför bortkopplad genom ett relä som
emellertid aktiveras genom att man låter sideffekternas
modulation föregås av en utlösningssignal på 12 kp/s (J Moir
i Wireless World jan. 1954 s. 6). ESS
Framställning av cyanväte enligt Andrnssow.
Cyan-väte har under senare år fått vidsträckt användning vid
tillverkning av plaster och syntetiska fibrer, t.ex.
akryl-nitril och metakrylsvraestrar. Även inom
superpolyamid-kemin har det i USA fått betydelse för framställning av
vissa mellanprodukter. I alla dessa fall används fritt
cyanväte, och man söker undvika omvägen över cyanider.
För enkel framställning av cyanväte finns bara ett fåtal
processer. I Tyskland har sedan många år använts en
metod, som från utgångsprodukterna koloxid, metanol och
ammoniak över foriniat-formamid leder till blåsyra. Den
är ett flerstegsförfarande, som delvis arbetar med
övertryck och som helst kombineras med en metanolfabrik.
Ur kammarugnsgas, som innehåller relativt små mängder
cyanväte, kan den också utvinnas, men det är bara i USA,
som man har haft praktisk framgång med denna metod.
Vid en tredje metod, Andrussow-förfarandet, som även
utarbetats i Tyskland, utgår man från metan och andra
lägre, alifatiska kolväten, ammoniak och luft. Blandningen
förbränns över samma katalysatorer, som används vid
am-moniakoxidation, nämligen platina eller en platinalegering.
Under kriget byggdes i Tyskland en anläggning för
förbränning av koloxid med ammoniak över aluminiumoxid-
Fig. 1. Metaniseringsanläggning; a och a’ svavelrenare, b
och g värmeväxlare, c gasvärmare, d ugn för
sönderdelning av svavelföreningar, e och i vattenkylare, f aktivt
kolfilter, h metaniseringsugn, k gasklocka och vattenavskiljare,
l gasblandare, m rågas, n vattengas, o metan.
katalysator, utvunnen ur bauxit. Metoden har dock
nackdelen, att stora gasvolymer måste värmas indirekt till 700
—800°C. Den är användbar, där tillgång finns till
högkoncentrerad koloxid, t.ex. i karbidfabriker. Arbetet med
cyanväteframställning återupptogs i Tyskland 1948.
Ovanstående process, som aldrig utnyttjades, förkastades och
man inriktade sig på Andrussows förfarande, som under
tiden utvecklats i USA. Härvid utgick man från
koksugnsgas ("Ruhrgas") vars koloxid och koldioxid i samband
med svavelrening reducerades till metan med
vätëöver-skottet med nickel som katalysator. På liknande sätt
framställdes redan under kriget drivmedel till motorfordon.
Bruttoreaktionen vid Andrussow-processen är
CH4 + NH3 + 1,5 02 = HCN + 3 HbO + 114,9 kcal (1)
Trots att bildning av cyanväte ur elementen är starkt
en-doterm (—29,7 kcal/mol), är totalreaktionen starkt
exo-term tack vare förbränningen av metan- och
ammoniak-vätet med luft. Reaktionen fortsätter alltså av sig själv,
sedan den väl kommit i gång. Temperaturen ca 1 000°C
regleras genom ändring av förhållandet mellan
komponenterna i syntesgasen. Utom huvudreaktionen sker
bireaktioner av vilka de viktigaste är
CH* + H,0 = CO + 3 Ha — 48,87 kcal (2)
2 CH4 + 03 = 2 CO + 4 Ha + 17,9 kcal (3)
4 NH3 + 30s = 2N., + 6 H20 + 302 kcal (4)
Vattnet i reaktion (2) härrör från huvudreaktionen eller
luften. Då reaktionen är endoterm, underlättas den av
totalprocessens höga temperatur. Formlerna (3) och (4)
anger endast bruttoresultat. De tre bireaktionerna förklarar
den stora metanåtgången, ammoniakförlusten och
förekomsten av koloxid och vätgas i slutprodukten.
Till metaniseringsanläggningen (fig. 1), som innefattar
svavelrening, kommer gasen under ett visst tryck direkt
från fjärrgasledningen och blandas med bestämd mängd
vattengas från en särskild gasbehållare. Efter att ha gått
igenom svavelrenaren a värms gasblandningen upp i
värmeväxlaren b och gasvärmaren c. I ugnen d sönderdelas
organiska svavelföreningar under bildning av svavelväte
över nickelkatalysator vid 430—460°C. Den heta gasen
avger värme i värmeväxlaren b och kyls ytterligare med
vatten i e. Svavelvätet tas bort i renaren a’ och aktivt
kolfiltret /.
Den svavelfria gasen passerar genom värmeväxlaren g
in i ugnen h, där metan erhålls över nickelkatalysator vid
190—225°C. Denna finns inuti ett antal smala rör,
omgivna av vatten. Yttermanteln är byggd för övertryck.
Temperaturen regleras enligt ångpannekylningsprincipen,
som tidigare användes vid Fischer—Tropsch-anläggningar.
I början är temperaturen 190°C och trycket hos vattnet
ca 13 at ö. De stegras så småningom, när katalysatorns
aktivitet avtar, och är efter 2 000 h 225°C resp. 26 at ö, då
katalysatorn måste bytas.
Den metanhaltiga gasen kvls i värmeväxlarna g och med
vatten till rumstemperatur. Mellan
metaniseringsanläggningen och den egentliga cyanvätefabriken finns
gasklockan k, som vid drift står under ett tryck av 2 m H20,
medan rågasens tryck är 5—6 m H20. Dessutom ingår en
gasblandare, som används dels för värmning av
sönder-delningsugnen d till 425°C under uppkörningen, dels för
blandning av rågas och vattengas med metaniserad gas,
så att koloxidhalten sjunker från 12—13 till ca 9 °/o,
varigenom lokala överhettningar undviks.
Ammoniak renas i en annan del av anläggningen genom
förångning och absorption i vatten. Härvid förångas
ammoniaken med luft i en kolonn vid vars botten ånga och
renad luft leds in, medan ammoniakvatten rinner ner från
dess topp. Denna procedur har fördelen att
luft-ammoniak-blandningen, som tas ut i kolonntoppen med ca 3°
temperatur, innehåller endast 6 g/m3 vattenånga. Vidare
befrias gasen från damm- och oljepartiklar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
