Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 19. 11 maj 1954 - Nya metoder - Framställning av cyanväte enligt Andrussow, av H Me - Smältning av titansvamp, av SHl - Reningsprocess för vegetabiliska oljor, av H Me
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
11 maj 1954
443
Fig. 2. Anläggning för cyanvätesgntes; a, och a, luft- resp.
(wgasfläkt, b ammoniakkolonn, c blandare, d
kontakt-apparat, e syratvättorn, f och l behållare för
ammonium-sulfatlösning, g cirkulationspump, h och s kylare, i
av-drivare, k luft och ånga, m absorptionstorn, n behållare
för cyanvätesyra, o och ot pumpar, p och u tryckkärl för
cyanvätesyra resp. cirkulationsvatten, q värmeväxlare, r
destillationskolonn, t behållare för cirkulationsvatten, v
ammoniak för ångare, iv metan, x luft, y cyanväte, z
avgaser.
Den metaniserade gasen blandas med ammoniak så att
man får en gas, innehållande 12—13 vol-% metan, 11—
12 "/o ammoniak, 2—3 °/o väte och 72—75 °/o luft.
Lufthalten överstiger blandningens explosionsgräns. Vid
uppkörning och avstängning av anläggningen, då
gasblandningen är explosiv, undviks explosionsfaran bl.a. genom
tillsats av kvävgas. Syntesgasens sammansättning måste
hållas inom vissa gränser, då det i annat fall kan bildas
fritt kol, som har mycket skadlig inverkan på platina vid
hög temperatur.
I cyanvätefabriken (fig. 2) blandas metan i c med
ammoniak och luft, som kommer från kolonn b. I
biand-kärlet c avskiljs vattendroppar och förvärms syntesgasen,
som sedan strömmar in i kontaktapparaten d, i vars övre
del gasen blandas och filtreras ytterligare. Katalysatorn
är trådnät av platina med 10 % rodium. Efter reaktionen
innehåller gasen 8 °/o cyanväte och små mängder metan,
väte, koloxid och kväve men praktiskt taget inget syre.
Ungefär 70 %> av metanen och 60 °/o av ammoniaken
omsätts till cyanväte; resterande metan och 10 °/o av
ammoniaken förloras genom bireaktioner medan 30 °/o av den
senare återvinns som ammoniumsulfat.
Den 150°C varma reaktionsgasen tvättas i tornet e med
sur ammoniumsulfatlösning. Vid högre temperatur och
lägre pH reagerar cyanväte med svavelsyra och vatten till
koloxid och ammoniumsulfat. Av
ammoniumsulfatlösning-en absorberat cyanväte drivs ut med luft i kolonnen i och
förenas med reaktionsgasen före e. Den ammoniakfria
gasen absorberas i m i vatten, som kyls ned till 5° i
am-moniakförångaren v. Härvid erhålles 3 % cyanvätesyra,
som lagras i behållaren n, och därifrån leds genom
värmeväxlaren q till destillationskolonnen r. Vid dennas topp fås
100 °/o cyanväte. Det heta vattnet, som avgår från dess
botten, kyls i s till 20°C och samlas i behållaren t, från
vilken det kan ledas till absorptionstornet m. Efter 4 000
drifttimmar är trådarna kraftigt förlängda och har
kristallin struktur på ytan, så att de måste bytas.
En fördel hos Andrussow-förfarandet är att
anläggningskostnaderna är relativt små. Rågasen är den största
utgiftsposten, och man kan därför framställa cyanväte
billigare ur jordgas. En nackdel hos metoden är att ca 10 °/o
ammoniak förloras. Denna förlust torde dock kunna
minskas (C T Kautter & W Leitenrerger i
Chemie-In-genieur-Technik dec. 1953 s. 697). H Me
Smältning av titansvamp. Hittills har man använt två
metoder vid smältning av titansvamp, nämligen ljusbågs-
och induktionsupphettning (Tekn. T. 1950 s. 1025). Båda
metoderna har fördelar och nackdelar. Göt, erhållna
genom ljusbågssmältning, är inte fullt homogena, och de
som fås vid induktionssmältning har en kolhalt som gör
dem olämpliga för många ändamål. Man har emellertid
nu utarbetat ett nytt förfarande som uppges kombinera
de gamla metodernas fördelar.
Smältningen sker med ljusbåge varvid elektroder av titan
i stället för av kol används. Degeln är av koppar som kyls
med vatten. Då inget kol införs vid smältningen, kan
metallens kolhalt regleras exakt ned till titansvampens.
Härigenom erhåller man en produkt med större svetsbarhet
och slaghållfasthet än tidigare. Vidare lär utbytet av göt
bli större då skrotförlusten minskar genom att göten blir
fullständigt homogena.
Processen kan också användas för många legeringar. Den
utnyttjas för närvarande mest vid framställning av
relativt tunn, varmvalsad plåt av rent titan, men tillverkning
av en legering med 3 °/o aluminium och 5 %> krom växer.
Den senare har en brottgräns på 115 kp/mm2 samt goda
krypegenskaper och stor hållfasthet vid förhöjd
temperatur (Engineer 18 dec. 1953 s. 796). SHI
Reningsprocess för vegetabiliska oljor. För att en
anläggning för raffinering av vegetabiliska oljor skall bära
sig ekonomiskt, måste 40—50 t/dygn olja behandlas. Detta
är en så stor mängd, att det t.o.m. i USA inte lönar sig
för många fabriker att själva raffinera olja.
Man har emellertid nu utarbetat en procedur, som är
ekonomisk även vid rening av små oljekvantiteter.
Besparingen härrör främst från en bättre metod att
neutralisera de syror, som finns i oljan när den kommer från
extraktionsanläggningen. Vidare minskas oljeförlusten, och
oljan behöver inte avskiljas genom centrifugering. Detta
medför besparing av olja, kraft och utrustning.
Första steget är neutralisationen. Extraktet, en lösning
av 25 vikt-°/o rå vegetabilisk olja i hexan, matas in i en
blandare från lagercisternen (fig. 1). Här blandas det med
en svagt alkalisk lösning, t.ex. sodalösning, tills extraktet
blir mycket svagt surt. Sedan överförs detta till en
för-tjockare, där tjockt siam, bestående av tvål, lecitin,
gummiartade ämnen etc., avsätter sig på bottnen, medan det
renade extraktet rinner över till två tvättorn. I det första
löses främmande ämnen ut med alkali, i det andra tvättas
alkaliöverskott och lösta ämnen ut med vatten.
Det tvättade extraktet passerar genom en värmeväxlare
och kommer in i en indunstare. Den mesta hexanen
dunstas av vid eller under atmosfärstryck och vid relativt låg
temperatur. Oljan renas från återstående extraktionsmedel
genom destillation med vattenånga vid 400°G och ett
vakuum av 15—30 torr som erhålls med ångejektorer. Den
rena oljan tas slutligen ut genom en kylare och lagras
(Chemical Engineering nov. 1953 s. 356). H Me
Fig. 1. Rening av vegetabiliska oljor; 1 extrakt, 2
sodalösning, 3 blandare, 4 förtjockare, 5 siam, 6 tvättorn, 7 alkali,
8 vatten, 9 värmeväxlare, 10 indunstare, 11 kolonn för
destillation med vattenånga, 12 ångejektorer, 13 ånga,
11 knndensorer, 15 kylare, 10 ren olja.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
