Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 20. 18 maj 1954 - Debatt: Har KTH ett bibliotek? av Torkel Wallmark och Carl Björkbom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
472
TEKNISK TIDSKltlFT
ret 1952 av The Library at Iowa State, en tidskrift
utgiven av biblioteket vid State University of Iowa (ca
400 000 vol.). Man uttrycker där sitt bekymmer över det
allt större antal böcker och tidskrifter, som "kommer
bort" i biblioteket. För året 1951/52 uppgick dessa
förluster till 377, och, märk väl, detta var endast de av en
tillfällighet konstaterade förlusterna, antagligen på grund
av att de efterfrågats, eftersom någon inventering av
biblioteket inte hade gjorts. Man påpekar: "The dollar
value per year of ’permanent’ losses is probably nominal,
but the inconvenience to other readers who need such
volumes before they can be replaced, or, indeed, before they
are discovered to be missing from the shelves is serious"
(kursiv, av mig).
Den vedertagna uppdelningen i lokaler för allmänheten
och bokmagasin torde nog i avsevärd tid få bibehållas och
biblioteken får försöka att genom öppna samlingar i
läsesalarna tillgodose behovet av direkt tillgång till
litteraturen. KTH:s bibliotek har i sin läsesal i motsats till de
flesta bibliotek koncentrerat sig på tidskriftslitteraturen
och där uppställt hela sitt bestånd av periodica för de fem
senaste åren. Detta av det skälet att tidskrifterna utgör
den mest efterfrågade delen av bibliotekets samlingar.
Tidskrifter utlånas enligt gjorda statistiska undersökningar
3—10 gånger så ofta som böcker, beroende på vilka
ämnesgrupper det gäller, och omkring 90 %> av samtliga
utlånade häften och volymer faller inom de senaste fem
åren. Denna anordning är naturligtvis av stort värde för
låntagarna — och även för biblioteket — men den höga
procenten av feluppställningar och av — skall vi kalla
det "svarta" boklån (stöld och snatteri är fula ord) — gör
att vinsten blir betänkligt reducerad, då ofantligt mycken
tid åtgår för mer eller mindre fruktlöst sökande efter
efterfrågade tidskrifter. I årets petita begär biblioteket en
särskild arbetskraft uteslutande för att hålla ordning i
läsesalen. Trots detta skulle jag gärna vilja utvidga
läsesalsbiblioteket, om det bara fanns utrymme till det.
En viktig skillnad mellan de amerikanska och de svenska
(och övriga europeiska) högskolebiblioteken förtjänar
också i detta sammanhang påpekas. De amerikanska
biblioteken är så gott som uteslutande avsedda för den egna
institutionens lärare, forskare och studerande. Vid KTH:s
bibliotek uppgår lånen till denna kategori av låntagare till
endast ungefär 20 %> av samtliga lån. Huvudparten av
lånen går till andra tekniska forskningsinstitutioner såväl
i Stockholm som i landsorten samt till andra bibliotek.
Ungefär samma siffror redovisas från CTH:s och
Danmarks tekniska bibliotek. Budgetåret 1952/53 inlånade
KTH:s bibliotek från andra bibliotek över 1 200 volymer.
Det intima samarbetet mellan bibliotek, som tar sitt uttryck
i denna interurbana utlåning, är en nödvändig
förutsättning för att ett land med begränsade resurser skall kunna
få sitt litteraturbehov för forskningen tillgodosett.
De amerikanska universiteten bildar i allmänhet en
avslutad värld för sig själva — där universitetsbiblioteket
ligger som kyrkan mitt i byn, dit alla går som skall
bedriva litteraturforskning. När det gäller KTH:s bibliotek
är det endast en ringa bråkdel av kunderna, som har tid
och tillfälle att gå till biblioteket. De måste kunna begagna
böckerna på sina arbetsplatser. För dem spelar fritt
tillträde till bokmagasinen och knappt heller ett
öppethållande in på nattens mörka timmar någon avgörande roll.
Vad som däremot spelar en ofantlig roll, är
konkurrensen om bokbeståndet. Är böckerna utlånade när forskarna
begär dem, medför detta alltid olägenheter och irritation.
Detta problem kan emellertid endast lösas genom att i allt
större utsträckning ersätta lånen med fotokopior. På grund
av brist på utrymme kan biblioteket icke för närvarande
utvidga sin fotokopieringsverksamhet, så som önskvärt
vore. Detta kan först ske om en 5—7 år, när biblioteket,
vill Gud och statsmakterna, får sin länge planerade och
efterlängtade tillbyggnad. Just nu har jag emellertid i
uppdrag av högskolan att undersöka vad som redan nu
kunde göras. Bland de önskemål man vill söka förverkliga
är för övrigt ljuslådor och snabbkopieringsapparatur i
läsesalarna, så att de besökande skulle kunna få den
"halvtorra" kopia som Wallmark efterlyser.
Ytterligare en sak återstår att nämna. Wallmark klagar
över att man måste leta i kortsystem och kataloger för
att finna den litteratur man söker. Han har tydligen den
uppfattningen, att om man har ett klart och rationellt
bibliografiskt system, stora skyltar och vägvisare, så
behövde man överhuvudtaget inte några kataloger. Det låter
mycket fagert, men man har en liten känsla av att förf.
inte har tänkt riktigt igenom frågan utan snarast tänkt så
här: "Om man bara ställer upp den litteratur, som jag är
intresserad av på ett ställe, så kan jag nog hitta dit." Den
bibliografiska systematiken är ett mycket invecklat kapitel,
eftersom all litteratur kan ses under flera olika aspekter och
kan ha intresse inom olika forskningsspecialiteter. Härtill
kommer också den omständigheten att den tekniska
litteraturen i allt större utsträckning publiceras inte separat
utan i seriepublikationer, som sammanhålls inom
biblioteken — även, ja, kanske speciellt i de amerikanska —,
dessutom finns det litteratur, som på grund av sin form
måste förvaras på annat sätt än vanliga böcker
(broschyrer i kapslar t.ex.). Det har roat mig att ur denna
synpunkt gå igenom KTHB:s senaste nyförvärvsförteckning
och jag fann då att 50 °/o av de där upptagna skrifterna
inte kunde återfinnas på resp. fack i samlingen. Wallmark
skulle förresten inte ens med hjälp av trafik- och
tidsstudier i något bibliotek kunna finna sin egen
doktorsavhandling, som utgjordes av tre särtryck pius två kortare
rotaprintade uppsatser samt en sammanfattning, utan att
ta katalogerna till hjälp.
Så några detaljer. Att hemlighålla låntagarnamnet är
kanske litet överspänt, men beror på att vi i stor
utsträckning har att göra med industrier, där man fordrar viss
diskretion. Den skrämmande siffran Va år för
bokbindningen vore jag tacksam få närmare upplysning om. Den
kan näppeligen ha gällt KTH:s bibliotek.
Förslaget om en biblioteksnämnd, slutligen, bestående av
låntagare är naturligtvis en strålande idé väl värdig vår
demokratiska tid. Men varför inskränka den till att endast
gälla biblioteken? Fram för lekmannanämnder för
järnvägarna, spårvägen, posten etc. Ja, låt oss framför allt
förmå herr Sköld att sätta till en skattebetalarnas nämnd.
Men jag håller med om att dessa nämnder "kanske skulle
ha endast en rådgivande funktion".
Wallmark frågar: Har KTH ett bibliotek? Om därmed
menas en institution där en forskare när som helst kan
gå in och finna på hyllorna all den litteratur han behöver,
precis som om det var hans eget privatbibliotek, då har
KTH inte något bibliotek. Ställer man däremot frågan så:
Har den svenska tekniska forskningen, var den än bedrives
innanför eller utanför KTH, något bibliotek, då tror jag
nog att jag vågar säga ja. Eller rättare: Den har till sitt
förfogande ett helt system av bibliotek grupperade kring
de båda tekniska centralbiblioteken vid KTH och CTH.
Jag tror till och med, om jag får döma av vad jag själv
sett i främmande land, att vi inte behöver skämmas för
vår tekniska biblioteksservice. Att den skulle kunna bli
mycket bättre om den fick ytterligare anslag från
statsmakterna både för böcker och för skötsel, är självklart.
Men det är inte så lätt att få bukt med de "statsfinansiella
skälen". Där tror jag knappt ens att den av Wallmark
skisserade biblioteksnämnden skulle hjälpa. Genom
rationaliseringar och framför allt samarbete med andra
likställda bibliotek i Sverige och även i utlandet försöker man
att göra det bästa av situationen. Wallmarks beskyllning
att vi biblioteksmän skulle stå kvar på det rent
"konserverande" stadiet, tar jag med största ro. En viss
bokvårdande uppgift har vi dock — inte av princip eller för vårt
höga nöjes skull — men väl för att alltid kunna hjälpa
våra kunder. Carl Björkbom
överbibliotekarie vid KTH
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
