Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 23. 8 juni 1954 - Brasiliens järn- och manganmalmer, av Olof H Ödman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
526
TEKNISK TIDSKltlFT
Fig. 2. Serra do Curral, Minas Gerais.
tare, vilka använt olika grunder vid
uppskattningen av malmtillgångarna. Siffrorna på
tillgångarna i tabellen förefaller att vara försiktigt
hållna.
Malmer i Minas Gerais
Järnmalm förekommer inoin flera av Brasiliens
delstater men för närvarande är exploateringen
koncentrerad till Minas Gerais, där också flera
järn- och stålverk finns. Gruvdriften i Minas
Gerais är av gammalt datum och redan under
1600- och 1700-talen var denna stat en
guldproducent av rang. Guldgruvedriften har numera
gått tillbaka och för närvarande är det till
järnmalmerna intresset i främsta rummet knyter sig.
Järnmalmerna i Minas Gerais uppträder i en
vitt utbredd serie av sedimentära bergarter,
Minas-serien, som förmodas höra till algonken,
alltså urbergets yngsta avdelning. Ett led i
Mi-nas-serien utgöres av itabirit, vilket icke är
något annat än en kvartsrandmalm med en
markerad växellagring mellan skikt eller tunna linser
av kvarts och hämatit. Materialet är
omkristal-liserat och både kvartsen och hämatiten är
korniga. Järnkisel förekommer icke. På grund av
den starka vittringen är itabiriten i regel lös
och sandig ännu ned till ganska betydande djup.
I sitt mera friska, hårda tillstånd erinrar den
mycket om de mellansvenska kvartsrandiga
blodstensmalmerna eller motsvarande malmtyper
i t.ex. Lake Superior-området.
Hämatit är det dominerande malmmineralet
och magnetit förekommer endast sällan och då
i små mängder. Däremot är limonitiska mineral
en vanlig vittringsprodukt och de ger åt
formationens utgående en karakteristisk roströd
färgton. Understundom ingår även karbonatmaterial
i växellagring med hämatit och kvarts. Någon
utbildning av reaktionsskarn som i de likartade
mellansvenska malmerna synes emellertid icke
förekomma annat än i ringa skala.
Itabiriten jämte intilliggande kvartsiter, vilka
är mera motståndskraftiga mot vittringen än de
övriga sedimenten, står ofta upp som markerade
bergryggar, vilka kan följas många kilometer
genom terrängen (fig. 2). Itabiriten täcker en yta
av i runt tal 7 000 km2. Dess mäktighet i de
tek-toniskt ostörda delarna uppgår till 75—150 m.
Mycket ofta är emellertid itabiriten störd genom
veckningar och överskjutningar, vilket medför
att mäktigheten på itabiritpacken kan bli flera
gånger större.
I friskt tillstånd torde itabiriten icke föra mer
än ca 45 % Fe, men genom läkning av kvarts i
det vittrade utgåendet kan järnhalten stiga till
över 50 %. Trots den ofta relativt höga
järnhalten betraktas itabiriten icke som malm.
Tillgångarna på detta, i jämförelse med vissa andra
kvartsrandmalmer ändå ganska järnrika
material är mycket stora och en författare1 uppger
en minimitillgång på 35 000 Mt.
Den friska hårda itabiriten torde icke på länge
än bli aktuell som järnmalm. Den lösa, vittrade
typen med järnhalter över 40 %, som är billig
att bryta och lätt att anrika, får däremot
betraktas som en aktuell malmreserv. Även av detta
material finns mycket stora tillgångar. En
mindre mängd bryts för närvarande och används
lokalt inom Minas Gerais vid där befintliga hyttor.
Itabiriten är, liksom likartade bildningar inom
andra delar av världen, resultatet av en rytmisk
kemisk utfällning av kolloidal kiselsyra och
järnföreningar i ett grunt
sedimentationsbäc-ken. De malmförande lösningarnas ursprung är
icke känt. Någon vulkanism, som i likhet med
vad som synes sannolikt för Bergslagens
kvartsrandmalmer kan ha levererat termalvatten med
järn och kiselsyra, fanns sannolikt icke under
itabiritens bildningstid. Man torde snarare få
tänka sig ytvatten som det medium vilket under
långa geologiska tidsrymder löst ut de nämnda
ämnena från angränsande landområden och
ombesörjt transporten.
Itabiriten är på många ställen omvandlad till
"hard ore", som nästan uteslutande består av
mycket finkornig, blåaktig och hård hämatit och
som har exceptionellt hög järnhalt. Den bildar
oregelbundet begränsade kroppar, stundom på
flera tiotal miljoner ton. Kontakterna mot
angränsande itabirit är ofta skarpt avskärande,
men å andra sidan finns exempel på hur
skiktningen i itabiriten kan som en relikt struktur
följas över till en i strykningsriktningen
liggande kropp av "hard ore". Ibland iakttas partier
av itabirit liggande inneslutna i rikmalmen. På
vittrad yta av denna framträder ofta en
skiktning av samma natur som hos itabiriten själv.
Samtliga dessa företeelser samt en del andra,
ej relaterade här, talar för att kvartsen i den
ursprungliga itabiriten mer eller mindre
fullständigt metasomatiskt utlösts och ersatts av
hämatit, vilket medfört en väsentlig anrikning av
järn. På grund av den hårda malmens uppträ-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
