Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 23. 8 juni 1954 - Brasiliens järn- och manganmalmer, av Olof H Ödman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
15 juni 1954
527
dande är det likaså uppenbart att de
metasoma-tiska lösningarna vid framträngandet följt vissa
tektoniska ledlinjer samt att över huvud taget
stress underlättat processen. Det tillförda järnet
får anses stamma från andra delar av
itabirit-formationen och har lösts ut ur dessa vid
lösningarnas väg genom berggrunden.
Andra tolkningar av rikmalmens genesis har
framlagts, men det hydrotermala
betraktelsesättet synes vara det som som bäst står i
samklang med fältdata. Den hydrotermala
järnanrikningen i itabiriten kan jämföras med den som
träffat vissa kvartsrandmalmer i Bergslagen. En
väsentlig skillnad är dock att i Bergslagen
magnetit i dessa fall är det vanligaste mineralet,
under det att det i Minas Gerais är hämatit. Detta
torde hänga samman med graden av
metamorfos, som i Minas Gerais är lägre än i
motsvarande förekomster i Bergslagen.
Itabiriten täcks, mångenstädes av ett ibland
flera meter mäktigt lager av en sekundär
järnmalmsbildning, "eanga". Den består av bitar oeb
skärvor från itabiritens hämatitlager,
hopkitta-de av limonitiskt material. Denna typ av canga
är fast och hård (fig. 3), men det finns även lösa
och jordiga typer med limonit som dominerande
beståndsdel. Cangan har bildats genom den i
tropiska och subtropiska klimat förhärskande
selektiva vittringen, som i stor utsträckning lakat
ut kiselsyra, vilket har till följd en höjning av
järnhalten. Den hårda cangan kan sålunda föra
upp mot 65 % Fe. Den lösa typen med
förhärskande limonit för dock betydligt lägre järnhalter
(ca 35 %).
I tekniskt avseende skiljer man i Minas Gerais
mellan olika typer av järnmalm. "Hard ore", den
kompakta blodstensmalmen, håller alltid över
66 % Fe och i en del fall har större poster hållit
över 69 % Fe. Fosforhalterna är i regel under
0,030 %. Vattenhalten håller sig omkring 0,75 %
och halten av kiseldioxid omkring 0,5 %. Denna
malm är för närvarande den värdefullaste och
är föremål för export. "Soft ore" är en genom
olika geologiska processer uppluckrad hård
blodsten med ungefär samma järnhalter som
denna. Den har genom sin mullande karaktär ej
samma värde som den hårda malmen.
"Cha-pinha" är en lös, vittrad itabirit med bitar och
flisor av hämatit, som genom siktning kan
skiljas från den lösa kvartsmassan. Till slut har vi
cangan. De tre sistnämnda typerna har kommit
till användning inom den inhemska järn- och
stålindustrin.
Tillgångarna på dessa malmer enbart inom den
centrala delen av Minas-staten är mycket
betydande. Som tidigare anfördes uppger en källa
35 000 Mt för tillgångarna av itabirit, varvid dock
inberäknats material, som med en så pass låg
järnhalt som 30 % enligt brasilianskt
betraktelsesätt långt ifrån kan betecknas som malm.
Fig. 3. Hård
canga vid
Serra do
Curral.
Det torde också dröja mycket länge innan detta
material kommer att exploateras.
Den hårda hämatiten förekommer i stora
mängder särskilt inom Itabira-fältet (fig. 4), som är
det egentliga exportmalmsfältet och den
uppträder här i ett flertal kroppar. Fältets tillgångar
har uppskattats till ca 264 Mt med 68 % Fe.
Erfarenheterna från brytningen visar emellertid
att ca 40 % av den brutna malmen icke uppfyller
de nuvarande kraven på exportmalm på grund
av att den sönderfaller; med tanke härpå måste
den uppgivna siffran reduceras.
Hård hämatit är känd från ytterligare ett
flertal fält inom centrala Minas Gerais och
exploateras i flera gruvor. På grundval av nu
tillgängliga och ofta svävande uppgifter om
malmmängden i dessa fält är det omöjligt att få fram
en tillförlitlig uppskattning av tillgångarnas
storlek. I regel är förekomsterna bristfälligt
undersökta, och brytningen har endast berört de
övre delarna. Därför vet man icke hur
förhållandena gestaltar sig på större djup. Att döma av
de siffror som finns torde tillgångarna vara
snarare över än under 500 Mt1.
Tillgångarna på den vittrade itabiriten med 40
-—47 % Fe uppges i det citerade arbetet till 1 750
Mt, en siffra, som måste anses mycket
approximativ. För cangan finns inga beräkningar över
tillgångarna; man nämner endast i största
allmänhet att de uppgår till "hundratals miljoner
ton".
Den hårda hämatiten i Itabira-fältet bryts av
det statliga bolaget Companhia Vale do Rio Doce
för export. Denna uppgick år 1952 till 1,5 Mt.
Företaget har flera av rikmalmskropparna under
brytning. Den största gruvan är i Caué Peak, en
hög bergkulle, som helt består av järnmalm och
som beräknas hålla 110 Mt av den rika
exportmalmen. Brytningen sker i ett stort dagbrott med
fullt modern utrustning (fig. 5). Från pallarna
lastas malmen i Euclid-truekar, som fraktar den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
