Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 24. 15 juni 1954 - Andras erfarenheter - Koleldade ångpannors dimensionering, av Wll - Permanentmagnetiska stål och legeringar, av W Liedtke - Isbildning på luftledningar, av F Ö - Nitrering av titan, av SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
15 juni 1954
563
mycket dyrare än um nian anpassar pannan efter kolets
och askans egenskaper (E K Kaiser i Mining Engineering
mars 1954 s. 304). Wll
Permanentmagnetiska stål och legeringar. Under det
senaste halvseklet har utvecklingen av
permanentmagnetiska material gått framåt med snabba steg. Före 1910
väldet glashårda kolstålet med ca 1,5 °/o C det mest använda
permanentmagnetiska materialet. Ett visst framsteg
utgjorde stål med 6 % W, 3,5 % Cr eller 4 °/o Cr och 2 %
Co, för vilka remanensen är 0,95—0,11 Vs/nr,
koercitivkraft är 4 400—6 400 A/m och godhetstalet (B\H\)max är
2 400 Ws/m3. Det var Honda och Takagi, som 1917
upptäckte att utmärkta magnetiska egenskaper kan nås genom
tillsats av stor mängd kobolt (35 %>). Stål av denna typ,
där kobolt delvis kan ersättas med krom, har vid en
remanens av 0,95 Vs/m2, en koercitivkraft upp till 20 000 A/m
och godhetstalet 8 000 Ws/m3.
Såsom ett resultat av Mishimas undersökning av ternära
legeringar med nickel och järn gick utvecklingen av
permanentmagnetiska material i början på 1930-talet
fullkomligt nya vägar och ledde 1934 till framställning av Alnico
ined 18 %> Ni, 10 °/o Al, 12 °/o Co, 6 °/o Cu och 54 °/o Fe
och de magnetiska egenskaperna remanens 0,8 Vs/nr,
koercitivkraft 40 000 A/m och godhetstal 13 500 Ws/m3.
Legeringarnas sammansättning har sedan dess i stort sett
ej undergått några principiella förändringar. Däremot
ledde speciella värmebehandlingsmetoder, bl.a. svalning i
magnetfält ("anisotropa magneter"), till utomordentliga
förbättringar av de magnetiska egenskaperna. Material
såsom Alnico V Dg (USA), Columax (Storbritannien) och
Ticonal GX (Holland) uppvisar en remanens av 1,30—1,35
Vs/nr, en koercitivkraft 59 000—61 000 A/m och ett
god-lietstal 54 000—62 000 Ws/m3.
Permanentmagneter tillverkas på tre olika sätt, nämligen
genom valsning, gjutning eller sintring. Den första
metoden används endast för magnetstål, den andra för icke
deformerbara spröda höglegerade magnetiska material och
den tredje för smärre magneter med invecklad form.
Magnetstålen smälts antingen i ljusbågsugnar eller i
högfrekvensugnar, varefter de valsas inom snäva
teinperatur-gränser, 900—1 100°C för kobollstål, 850—1 100°C för 6 %
kromstål och för stål med 4 %> krom och 2 % kobolt samt
950—1 100°C för 6 % volframstål. Magnetstålen ges sina
magnetiska egenskaper genom en härdningsprocess som
beror på stålets sammansättning. Martensitiska stål härdas
sålunda i vatten från 780°C med en efterföljande åldring
vid 100°C. Härvid övergår cx-martensiten i den mera
stabila j?-niartensiten och stålets koercitivkraft sjunker något.
Härdning av koboltstål sker genom tre delprocesser. Först
värms stålet till 1 150°C och får svalna i luft. Härvid löses
största delen av karbiderna. Stålet är austenitiskt med
enstaka karbidkorn och därför endast mycket svagt
magnetiskt. Det anlöps sedan vid 750°C, varvid austenitcn
omvandlas under utskiljning av karbider och dess magnetiska
egenskaper återkommer. Slutligen värms stålet snabbt till
t 000°C, får svalna till Curiepunkten och snabbkyls i olja.
Koboltstålen kan gjutas i sandformar och i så fall innebär
svalningen i formen den första delprocessen. Efter
anlöpning ges magneterna slutgiltig form genom mekanisk
bearbetning och härdas.
De ternära legeringarnas betydelse som magnetiska
material beror på utnyttjandet av en blandningslucka i
systemet Fe—Ni—Al. Dessa legeringar består vid hög
temperatur av en enda fas med rymdcentrerat, kubiskt gitter,
vilken vid lägre temperatur genom utskiljning ur övermättad
lösning övergår i två faser med samma struktur, men med
olika gitterparametrar, en järnrik och en järnfattig. Denna
dispersionshärdning gör materialet både mekaniskt och
framför allt magnetiskt hårt. Värmebehandlingen av dessa
legeringar utförs därför genom uppvärmning till ca
1 200°C och svalning i luft under Curiepunkten, varvid de
båda faserna utskiljs; därefter följer en anlöpning till ca
600°C för utjämning av de svalningsskillnader, som
uppstått under dispersionshärdningen.
Forskningsverksamheten på de magnetiska materialens
område har medfört många överraskningar, och det är
svårt att förutse, vad framtiden kommer att ge. Mycket
tyder emellertid på en framgångsrik utveckling av sintrade
magneter, vilka genom sin låga porositet nu har endast
10 °/o sämre magnetiska egenskaper än legeringarna (D
Hadfield i Metal Treatment & Drop Forging jan. 1954
s. 15). W Liedtke
Isbildning på luftledningar. Enligt ryska
undersökningar i områden där svår isbildning förekommer är
isbildningen på ledningarna kraftigast då vindriktningen bildar
omkring 90° vinkel med ledningen samt är större på
terrängavsnitt som sluttar mot vinden. Isbildningen är störst
på friliggande höjder och den stiger även med ledningens
höjd över marken. Enligt mätningar var isbildningen tre
gånger så stor på 12 m höjd över marken som på 2 ni
höjd. Detta berodde på att vindhastigheten på 12 in höjd
var 8,2 m/s, medan den samtidigt var 6,4 m/s på 6 in höjd
och 3,5 m/s på 2 ni höjd.
Skog på vindsidan av ledningen minskar isbildningen
avsevärt. En 100 m bred skogsgördel på 10—12 m avstånd
från en telefonledning minskade isbildningen på ledningen
från 1 061 g/m vid oskyddad ledning till 113 g/m. Även på
större avstånd inverkar skogen fördelaktigt. Isbildningen
på en ledning skyddad av en skogsremsa av 40 m bredd
på 200 m avstånd från den blev 26 °/o mindre än på en
helt oskyddad ledning. Med en skogsremsa av 10 m bredd
50 m från ledningen blev isbildningen 33 °/o mindre.
Under i övrigt lika väderleksförhållanden är isbildningen
ungefär proportionell mot sinus för vinkeln mellan
vindriktning och ledning. Den uteblir dock ej då vinden går
parallellt med ledningen, men isen blir då lösare och
häftar ej så hårt (Elektrizitätswirtschaft 1954 h. 6 s. 166).
F 0
Nitrering av titan. Som konstruktionsmaterial är litans
fördelar som bekant låg specifik vikt, stor hållfasthet och
gott korrosionsmotstånd, men dess nötningshållfasthet är
liten, och det har stor benägenhet att skära ihop. Dessa
ölägenheter måste undanröjas för att man skall kunna
utnyttja titans goda egenskaper till fullo. Härvid har inan
på senare tid undersökt möjligheterna att ythärda titan
genom cementering enligt gängse metoder för stål (Tekn.
T. 1953 s. 1).
Vid behandling med cyanidbad korroderas metallen starkt
och får ingen hård yta. Pulveruppkolning ger ett sprött,
oxiderat ytskikt och gasuppkolning ett karbidskikt.
Ingendera av dessa behandlingsmetoder ger tillräckligt hård yta.
Bara nitrering ined ammoniak har visat sig vara en
lämplig kommersiell metod för ythärdning av titan. Kväve kan
också användas i vissa fall men är mindre effektivt än
ammoniak.
Resultatet vid nitreringen beror av temperaturen,
behandlingstidens längd och gasens renhet. Dessa tre
variabler måste regleras mycket noga för att ytskiktet skall få
största möjliga hårdhet. Man har bl.a. funnit att största
indiffusion av kväve i metallen uppnås vid en viss
hastighet hos gasströmmen vid given behandlingstid och
temperatur. För varje sådan ger en bestämd behandlingstid
största tjocklek hos det hårda ytskiktet; vid användning
av längre tid avtar tjockleken igen och närmar sig en
gräns på ca 25 u efter tre veckors behandling.
Det har vidare visat sig att även liten mängd vattenånga
i gasen medför att det nitrerade skiktet blir tunnare. Vid
användning av mycket ren ammoniakgas får metallen
jämn patina av citrongul till mörkt guldgul färg. Vid
bildning av ett 0,1 mm tjockt ytskikt sväller arbetsstycket ca
0,025 mm per vta genom att titanjoner diffunderar utåt
och ce-gittret utvidgas genom upplösning av kväve. Det
nitrerade skiktet har största hårdhet ca 15 u under ytan,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
