- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / Årgång 84. 1954 /
564

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 24. 15 juni 1954 - Andras erfarenheter - Nitrering av titan, av SHl - Segjärnsframställning med kalcium, av Kurt Beckius - Vinyltoluen till lackplaster, av SHl - Sorbinsyra som skydd mot mögel, av SHl - Transportflaskor av polyeten, av SHl

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

564

TEKNISK TIDSKltlFT

varför man kan minska volymökningen till hälften genom
slipning.

Genom nitrering i ammoniak kan titan ges ett slitstarkt
ytskikt, och metallens tendens att skära ihop försvinner.
Vidare växer dess kryphållfasthet och beständighet i luft
vid 540—650°C. Dess hållfasthet i kokande svavelsyra och
saltsyra blir också större. Nitrerat titan är sprött därför
att det får stor anvisningskänslighet genom spänningarna
i ytskiktet. Slipas ytskiktet bort har nämligen metallen
normal seghet (J L Wyatt & N J Grant i Iron Age 14,
28 jan. 1954 s. 112, 124; Engineers’ Digest apr. 1954 s. 131).

SHl

Segjärnsframställning med kalcium. Man har försökt
finna ett tillsatsämne för framställning av nodulärt
gjutjärn (Tekn. T. 1952 s. 541; 1954 s. 517), som ekonomiskt
och ur säkerhetssynpunkt är lämpligare än magnesium.
Av de nio sätt att åstadkomma en sfäroidiserad
grafitstruk-tur i gjutjärn, som är kända, har metoden med kalcium
och dess legeringar nu blivit undersökt. Försöken har
utförts med legeringar av kalcium—kisel och kalcium—
koppar samt med rent kalcium, alla i kombination med
en grafitbildande ferrokiseltillsats.

Det visade sig att de kalciumkvantiteter som fordras för
sfäroidisering är avsevärt större än de järnbadet kan lösa
vid normal smälttemperatur. Endast genom att höja
badtemperaturen, vilket är möjligt i exempelvis en
induktionsugn, kan så stor mängd kalcium lösas att grafiten blir
nodulär.

Då det för närvarande är svårt och säkerligen dyrbart
att åstadkomma motsvarande förhållanden i ett vanligt
gjuteri torde det få anses utrett att kalcium icke är någon
lämplig ersättare för magnesium vid framställning av
segjärn, även om kalciumtillsatser kan göras säkrare och
utan risk för olycksfall (L A de Aranjo i Quarterly of
the Colorado School of Mines 1953 h. 1 s. 47). Kurt Beckius

Vinyltoluen till lackplaster. Styrens homolog
metylstyren eller vinyltoluen har börjat användas för
framställning av en plast (Tekn. T. 1954 s. 347) med egenskaper
liknande polystyrens, men den kan också med fördel ersätta
styren vid tillverkning av lackplaster. Vinyltoluen är nu
tillgänglig i USA som en kommersiell produkt med 99 *Vo
renhet. Den består av en blandning av para- och
metaiso-mererna. Vinyltoluen reagerar vid sampolymerisation med
feta oljor på samma sätt som styren, och förbättringen av
oljornas egenskaper blir i stort sett densamma. Lacken
torkar snabbare, blir hårdare, får utmärkt kemisk
resistens och i många fall större livslängd.

Metylstyren kan emellertid omsättas med ett större antal
oljor än styren. Den kan sålunda användas tillsammans
med billigare oljor, såsom tallolja, sojaolja och fiskolja,
eller i alkyder innehållande dessa oljor. I sådana fall
vållar styrens oförenlighet stora svårigheter. Metylstyren
reagerar också lättare än styren; satsvis tillverkning går
därför snabbare, och reaktionen går till slut varigenom den
kan regleras bättre.

Lösningsmedel av petroleum kan användas för läcker
innehållande sampolymerisat av vinyltoluen och torkande
oljor. Härigenom blir lackerna billiga och kan göras så att
de ger liten lukt vid torkning. Vid användning av
vinyltoluen i oljemodifierade alkyder anses bäst att först
framställa alkyden och sedan sampolymerisera denna med
vinyltoluen.

En ny typ av sampolymerisat innehållande vinyltoluen
och torkande oljor erhålles om man sätter till en liten
mängd divinylbensen som tredje komponent. Denna ger
tvärbindningar varigenom man får ett bindemedel som har
liten inträngningsförmåga. torkar fort och lätt kan
disper-geras i petroleumlösningsmedel; några av dessa produkter
löses ursprungligen i vissa vätskor med liten
lösningsförmåga men är resistenta mot dem när lacken torkat (Paint,
Oil & Chemical Review 3 dec. 1953 s. 13). SHl

Sorbinsyra som skydd mot mögel. De material, vilka
används som skydd för förpackade födoämnen, har undan
för undan förbättrats så att allt längre lagringstid för dem
kunnat tillåtas. Till många matvaror, t.ex. kött, ost,
bakverk och frukt, måste man använda fukttäta förpackningar.
Relativa fuktigheten i dessa blir därför hög varigenom
mögelväxt gynnas. Man måste finna effektiva, allmänt
användbara och icke giftiga mögelmedel för att varorna
verkligen skall hålla sig så lång tid som emballagets
egenskaper möjliggör (jfr Tekn. T. 1952 s. 113, 646).

Ett i USA provat sådant mögelmedel är sorbinsyra, en
omättad fettsyra med formeln CH3CH : CHCH : CHCOOH.
Man har visat att den i människokroppen omsätts på
samma sätt som dess mättade motsvarighet, kapronsyra,
vilken ingår i smör. Den kan därför anses fullständigt
giftfri, och man frågar sig hur den då kan hindra
mögel-växt.

Det har emellertid visat sig att mättade fettsyror vid
normal metabolism först dehydreras av enzym till omättade
syror. Om man anbringar en sådan t.ex. på ost, som lätt
möglar, innebär detta att man sätter till ett stort överskott
av slutprodukten vid en enzymatisk process. Överskottet
hindrar ytterligare dehydrering, och ett för
mögelsvampars metabolism viktigt enzym blockeras varigenom deras
tillväxt hindras.

Man har funnit att om sorbinsyra skall verka som ett
effektivt mögelmedel i livsmedelsförpackningar måste
vissa fordringar vara uppfyllda. Vid inpackning av varan,
t.ex. ost, får denna inte vara möglig därför att man i så
fall inte kan åstadkomma så stort överskott av sorbinsyra
att dehydreringsenzymet blockeras. Vidare måste
omslaget, som är belagt med sorbinsyra, anbringas i god
kontakt med varan. Slutligen måste emballaget vara tätt så
att inte nya mögelsporer kommer åt varan sedan
sorbin-syran diffunderat in i den och därför inte längrs finns i
mycket stort överskott på dess yta (D P Smith & J N
Rollin i Modern Packaging dec. 1953 s. 139). SHl

Transportflaskor av polyeten. I USA finns nu flaskor
av polyeten för 25 och 50 1, avsedda för transport i korgar
(jfr Tekn. T. 1951 s. 265; 1952 s. 779). De är cylindriska
och har gängad halsmynning som kan tillslutas med en
kapsel av polyeten. De bör betraktas som en helt ny typ
av transportkärl och inte som en ersättning för glaskärl,
fastän de i några fall kan användas för samma ändamål
som dessa.

Polyetenflaskor är relativt lätta (50 1 flaskan väger utan
korg ca 4 kg); de är därför billiga i frakt och lätta att
hantera. Polyeten är inte sprött som glas, och
polyetenflaskor bör därför ha relativt stor livslängd. Fyllda flaskor
kan inte travas men i jämförelse med t.ex.
glasdamejeanner tar de dock liten plats på grund av sin cylindriska
form. Tomma flaskor kan travas liggande. Skruvkapseln
ger mycket god tätning.

Nackdelar hos polyetenflaskor är deras relativt höga
pris, att de är ogenomskinliga och att de inte kan
användas för lika många olika vätskor som glas.

Listan på vätskor som kan transporteras i polyetenflaskor
har emellertid vuxit snabbt på senare tid. Man har
nämligen funnit att de kan användas t.ex. för elektrolytiska
bad innehållande kromsyra, fluorborsyra, klorvätesyra,
fluorkiselsyra. fluorvätesyra, olika sura lösningar för
rengöring av metaller, alkohollösningar och svavelsyra. Man
tror att de skall kunna användas även för t.ex. ättiksyra,
ammoniak, väteperoxid, mjölksyra och liknande syror,
fe-nolhaltiga produkter, myrsyra och formaldehyd, men prov
med dessa kemikalier pågår.

Hittills har man konstaterat att polyeten inte håller tätt
mot koltetraklorid, kolsvavla, brom, fotogen, bensin,
bensen, toluen, xylen och etrar med låg kokpunkt. Materialet
angrips kemiskt av salpetersyra vid förhöjd temperatur
och långsamt vid rumstemperatur (J H Parliman i
Modern Packaging jan. 1954). SHl

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 02:38:52 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tektid/1954/0582.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free