Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 27. 3 augusti 1954 - Skydd mot tele- och radiostörningar från kraftledningar, av Gunnar Jancke, Bo Holmgren, Gustav A Pettersson och Per Åkerlind
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
10 augusti 1954
615
jordslutningsströmmen vid ensidig matning.
Avledare av "ädelgastyp" för en överslagsspänning
om 350 V används. Avståndet mellan två
avledare tillåtes ej understiga 500 m.
I stället för avledare kan man begagna
transformatorer för att avgränsa den longitudinella
elektromotoriska kraften. I automatstationerna
skiljer man inkommande och utgående ledningar
med fulltransformatorer och kondensatorer,
varvid ett högpassfilter med gränsfrekvensen 150—
200 Hz bildas även för de transversella
spänningarna. Varje extra transformator utöver
stationstransformatorerna medför ett
dämpningstillskott, som är av storleksordningen 50 mN. En
ledning av 3 mm järntråd har en dämpning av
ca 16 mN per km vid 800 Hz och införande av
en transformator motsvarar alltså en
ledningsförlängning om ca 3 km, vilket ej kan tillåtas.
Vid kablar med stort antal ledare medför de
ledningar, som fordras för avledarnas anslutning
till kabelparen, vissa obalanser och
inhomogeniteter. Detta är ett skäl varför man ej ansett det
vara lämpligt att där anbringa avledare.
För att skydda redan lagda kablar mot
störningar lägger man markledare av koppar utmed
kablarna. Arean för dessa bestäms av det värde
på den totala reduktionsfaktorn, man önskar
uppnå, fig. 2.
I genomsnitt räknas med en reduktionsfaktor
från kabelmanteln för oarmerade kablar om ca
0,7 och för armerade kablar om ca 0,4. Vid
förläggning utmed en järnväg räknas med att
rälssystemets reduktionsfaktor är ca 0,75 för 50 Hz
och ca 0,3 för tonfrekvens. Genom att kablarna
förses med specialarmering och kopparinlägg
kan reduktionen drivas mycket långt, men
kostnaden blir avsevärd.
Man skulle kunna tänka sig att förse kabeln
med speciell isolering för att kunna ta stora
inducerade spänningar. Då måste emellertid även
till kablarna anslutna anordningar såsom
pupinspolar och transformatorer samt vissa
stationsutrustningar utföras för den högre
isolations-standarden.
Vid järnvägarnas selektortelefonsystem är
telefonapparaterna metalliskt anslutna till
ledningarna även då ledningarna går i kabel. Man kan
därför här icke tillämpa 60 %-regeln utan måste
med hänsyn till personfaran vidta åtgärder, så
att induktionsspänningen ej överstiger 430 V.
Man insätter då avledare på alla ställen, där
kabelledarna är tillgängliga. Eventuellt görs även
särskilda uttag för överspänningsskydden.
För att kontrollera beräkningarna över
induk-tionsspänningarna, speciellt då åtgärder för att
minska induktionen drar med sig stora
kostnader, brukar man utföra mätningar på kopplingen
mellan den aktuella högspänningsledningen och
teleledningar i dess närhet, överensstämmelsen
mellan beräknade och experimentellt funna in-
Linarea
Fig. 2. Reduktionsfaktor för störningar genom en längs
med telefonkabeln lagd kopparledare som funktion av
ledarearean; - 0,2,–-1,0 m avstånd mellan koppar-
ledare och kabel.
duktionsvärden har i allmänhet visat sig vara
god.
För att man skall få god symmetri mot jord
skruvas teleledningarna efter ett visst schema.
Skiftning av ledningsbranschernas lägen sker
härvid icke i stolparna utan mellan stolparna, så
att en skruvlinje med 90° vridning bildas
mellan två stolpar. Högspänningsledningarna
skruvas, när det gäller ledningar med spänningar i
intervallet 30—130 kV, med 18 och 36 km
skruv-ningscykel vid horisontal- resp. triangelprofil.
Ledningar med 20 kV eller lägre driftspänning
skruvas ej med undantag för stora 20 kV nät.
Ledningar för 380 kV och numera även 200 kV
skruvas ofta med förhållandevis långa
skruv-ningscykler (upp till 200 km). Man tillser dock
att ledningsdelarna mellan två på varandra
följande stationer bildar åtminstone en hel cykel.
Förhållanden vid kablar anslutna till stationer
med direktjordad nollpunkt
I stationer med direktjordade transformatorer
kommer stationsområdet att vid jordfel i nätet
anta en spänning till sann jord, som normalt
utgör 1—4 kV, men i extremfall kan uppgå till
15 kV. Potentialvariationerna i olika riktningar
från stationen skiljer sig från varandra
beroende på markens struktur och förekomst av
ledande föremål i marken. Inom själva
stationsområdet är potentialvariationerna mycket små, om
marklinenätet utgörs av ett rutnät.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
