Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 27. 3 augusti 1954 - Skydd mot tele- och radiostörningar från kraftledningar, av Gunnar Jancke, Bo Holmgren, Gustav A Pettersson och Per Åkerlind
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
616
TEKNISK TIDSKRIFT
Kablar nedgrävda i marken inom
stationsområdet kommer att påverkas av
potentialfördelningen i marken, vilken enligt ovan är mycket jämn,
vartill kommer att kabelmanteln själv verkar
utjämnande. De påverkas därför mycket litet av
stationspotentialens förskjutning vid jordfel.
Förhållandena blir annorlunda när kabeln är
lång och förbinder stationen med sann jord.
Härvid antar manteln olika potentialer i
ändpunkterna. Kabelmanteln kommer att i stationens
omedelbara närhet föra en förhållandevis stor
ström, speciellt om kabeln går nära och parallellt
med en kraftledning som för jordfelss :röm och
om den är väl jordad. En förskjutning av
stationspotentialen, eller enbart induktion från en
kraftledning eller båda i kombination utsätter
kabel och ändutrustningar för
spänningspåkän-ningar, som kan äventyra isolationen.
Stationsjordens spänning är rent resistiv, medan
induk-tionsspänningen i stort sett är induktiv. För att
undersöka om spänningspåkänningarna
överskrider utrustningarnas isolationshållfasthet
kan man i de flesta fall först bestämma
induk-tionsspänningens fördelning med
ändutrustningarna icke anslutna och därefter addera
stationsjordens spänning i rät vinkel.
Den femtioperiodiga provspänningen är 2 000 V
och spänningen över isolationen tillåts uppgå till
ca 1 200 V. Eftersom stationsjordens spänning
är direkt proportionell mot resistansen, bör
denna hållas låg. Induktionsspänningen är beroende
av den ömsesidiga impedansen mellan
kraftledning och kabel samt av inducerade strömmar i
kabelmantel, i jordlinor på kraftledningen och
i utmed kabeln förlagda linor. Kabeln bör icke
förläggas nära kraftledningen. Med rimliga
kostnader kan man reducera induktionsspänningen
med 30—50 % genom en markledare av koppar
utefter kabeln, medan kabelmanteln själv i
normala fall ger en reduktion av 30 %. I marken
befintliga rör m.m. bidrar även till att nedbringa
induktionsspänningen men med hänsyn till deras
oregelbundna förekomst och utbredning är det
svårt att förutsäga hur stor reduktionen blir.
Denna bestäms därför lämpligen genom prov.
Om spänningspåkänningarna trots detta
fortfarande överskrider tillåtna värden, måste andra
åtgärder vidtas. Härvid bör man skilja på
kabelförbindelser, som måste fungera under alla tider,
speciellt när ett fel förekommer i nätet, och
sådana förbindelser, där avbrott kan tillåtas under
en kortare tid vid jordfel i nätet. För det
sistnämnda slaget av överföring kan det i många
fall räcka med enbart överspänningsskydd.
För den mer driftsäkra överföringen fordras
mer komplicerade och dyrbara åtgärder. Vid
växelströmsöverföring kan
isoleringstransformatorer användas. Dessa förhindrar att kabeln
utsätts för stationsjordens spänning och
ändutrustningen för induktionsspänningar i kabeln. För
att förhindra att induktionsspänningen i kabeln
stiger till för isolationen farlig storlek kan man
i kabelns båda ändpunkter jordförbinda
mittpunkten på isolertransformatorernas lindningar.
En dylik jordning av transformatorerna måste
vara symmetrisk med hänsyn till att
induktions-spänningarna eljest kan ge obefogade signaler.
Vid användning av isolertransformatorer bör
kabelmantelns och isolertransformatorernas
mittpunkter icke förbindas med stationsjorden. Detta
innebär, att kabelmanteln bör isoleras från jord
på en sträcka närmast stationen.
Vid likströmsimpulsering är denna metod ej
utan vidare användbar. Problemet har ej
slutgiltigt lösts i Sverige.
överenskomna åtgärder
Enligt gällande föreskrifter har ägaren av en
kraftledning det ekonomiska och juridiska
ansvaret för telestörningar, som orsakas av fel
inom kraftanläggningar och ej har framkallats
av vårdslöshet på telesidan. Erforderliga
skyddsåtgärder på telesidan bekostas därför av
kraftledningssidan, även om de installeras och
underhålles av telefolket.
För koncession av en kraftledning fordras
tillstyrkande från telemyndigheterna. Vid viktigare
ledningar för de högsta spänningarna utförs i
mycket god tid en undersökning i samarbete
mellan kraft- och teleintressena. Trakten kring den
planerade ledningen uppdelas i zoner, vilka visar
dels sådana områden, där en kraftledning med
uppgiven nollföljdsström skulle medföra dyrbara
skyddsåtgärder på telesidan, dels sådana
områden, där skyddsåtgärder kan väntas bli
måttliga. Motsvarande undersökningar görs för
placering av nya transformatorstationer och
knutpunkter. Sedan sträckningen bestämts mer i
detalj samråder de olika intressena och företar
justeringar vid behov. Vid val av sträckning för
viktigare telekablar sker motsvarande samråd.
Driftstörningar på kraftledningar ingående i
di-rektjordade nät rapporteras omgående till
telemyndigheterna, som hos sina lokalförvaltningar
undersöker om skador uppkommit. Därefter
lämnas från kraftsidan mer ingående upplysningar
på felens varaktighet samt storleken av
noll-följdsströmmarna. Efter störningssäsongens slut
hålls en gemensam konferens för diskussion av
de störningar och skador som förekommit,
varvid även eventuella nya åtgärder diskuteras.
Radiostörningar
Vid kraftledningar för höga spänningar uppstår
ofta urladdningar genom jonisation av luften
omedelbart intill linytan, då fältstyrkan för det
kraftfrekventa fältet där under en del av
perioden uppgår till höga värden. Dessa
korona-ur-laddningar, som är mycket hastiga, ger upphov
till stötvågor i ledarna, som fortplantas med nära
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
